Till minne av Ulla-Maria Andersson

Ulla-Maria Andersson debuterade vid 58 års ålder med den självbiografiska romanen Du skulle sagt som det var. Det är en roman som bokstavligt låter den vuxna människan möta och trösta det sårade och utsatta barn hon en gång varit. För en mindre skicklig författare skulle det ha kunnat stanna vid ett enkelt grepp, men i Ulla-Marias känsliga genomförande blir det ett vackert och läkande möte, som samtidigt gör det möjligt för läsaren att med större öppenhet möta den mörka uppväxtberättelse som romanen också är.

Debuten följdes av Kära Hinseberg och Du sjöng mig hem. Trilogin var baserade på Ulla-Maria Anderssons egna och ofta smärtsamma livserfarenheter. Uppväxten präglades av utsatthet och följdes av år av missbruk och fängelsevistelser. Det var ett liv Ulla-Maria Andersson till slut lyckades lämna bakom sig, med hjälp av terapi och en stark längtan efter att bli en närvarande mamma, en process man får följa i Du sjöng mig hem. Ett annat viktigt skäl till att hon lyckades vända på sitt liv var att samhället på den tiden faktiskt hjälpte och stöttade den som ville ta sig ur missbruk, något hon aldrig var sen att påpeka.

Vi som hade förmånen att arbeta med Ulla-Maria Andersson minns den värme som hon tog med sig in i samarbetet, och engagemanget för texten. Det var med oförblommerad stolthet hon talade om sitt berättande och sitt språk, som hon arbetat hårt för att erövra. Hon var också nyfiken och intresserad, drivande i de diskussioner som ledde texten vidare, slipade den till något ännu skarpare. Från scenstrykningar och ner till minsta kommatecken. Det var en noggrannhet som fanns även i hennes sätt att skapa sina gestalter, som gör att de blir ytterst verkliga, och på djupet engagerar hennes läsare.

Den sena debuten har Ulla-Maria Andersson gemensam med andra författare ur arbetarklassen. Anneli Jordahl beskriver det väl i en intervju hon gjorde i anslutning till utgivningen av essän Orm med två huvuden: ”Jag känner en sorg för att det blev så sent. Mina generationskamrater har haft författarskap som pågått i decennier. Jag har givit ut fyra romaner. I mitt perspektiv är jag fortfarande en nybörjare. Jag är bara i början av ett författarskap.”

Så kändes det också med Ulla-Maria Andersson, inte minst då hennes senaste bok Skamluvan var tänkt som första boken i en trilogi. Den utgjorde också ett stort steg i författarskapet: från att ha utgått från det självbiografiska tog hon nu steget in i historien, sökte sig tillbaka till levnadsöden i sin släkt. När hon talade om sitt utforskande av kvinnors historiska liv, den förnedring de lidit under samhällsinstitutionernas maktutövande, så fylldes hon av en helig, och smittande, vrede. Den vreden utgick från historien, men hon hade också en stark medvetenhet om att den förnedring hon fann spåren av i arkiven drabbar många i vårt land än idag. Med sin historiska trilogi ville Ulla-Maria Andersson binda samman sin släkts öden med sitt eget, dra ut linjerna för att se varför hennes liv började på det sätt det gjorde. Den sista boken skulle ha handlat om modern, ett sätt att förstå och förlåta en kvinna som aldrig hade förutsättningarna för att bli den närvarande och kärleksfulla mamma som Ulla-Maria Andersson själv blev.

Ulla-Maria Andersson var öppen med sin sjukdom, den cancer som drabbat henne, liksom hon var med allt i sitt liv. Öppenheten var för henne en del av att läka nedärvda sår. Alla hemligheter ska fram i ljuset, först då kan de sluta vara skamfyllda. Först då kan man leva utan rädsla, som sig själv. Det bär också hennes författarskap vittne om.

Text: Elise Karlsson, förläggare Norstedts