Ulla-Maria Andersson skriver starkt om sitt sista år i livet

När Ulla-Maria Andersson var mitt i skrivandet av sin historiska romanserie blir hon akut dålig. Först verkar det som om hon ska kunna återhämta sig snabbt, men de undersökningar hon genomgår visar till slut att hon har cancer.

Gradvis förstår hon att tiden är på väg att ta slut. De planerade böckerna kommer inte att bli av. Resorna för att undersöka arkiven och släktens historia får ställas in. Istället behöver hon ta vara på tiden med dottern Sofie och med barnbarnen. Den ambitiösa romanserien blir en kortare historia, en bok om att dö och om att ha levat.

I boken Medan tid fanns skriver Ulla-Maria Andersson starkt och vackert om sitt sista år i livet. Det är en bok om allt det som inte blev, men också om det som blev. Om att välja inte bara hur man lever, utan också hur man dör.

Efterordet är skrivet av hennes dotter Sofie Andersson som också deltagit i arbetet att färdigställa boken.

– Medan tid fanns är en bok om hur mamma valde att hantera insikten av att hennes tid var utmätt, berättar Sofie Andersson. Hon hade så många drömmar och önskningar att få skriva klart sin trilogi där Skamluvan var den första. Det blev en sorts bearbetning om den insikten men också över hur mycket hon har betytt för andra människor. Vilka val hon har gjort, både för sin egen skull men också för andra, runt omkring henne. I vissa delar kan jag uppleva boken som att hon gjorde sig fri från gammal skuld och skam. Boken ger läsaren en möjlighet att reflektera över sina egna val och ger ett hopp om att vi alla gör så gott vi kan.

Skrivandet var något av det sista hon släppte. Varför tror du att det var så viktigt för henne att fortsätta skriva?

– Att få uttrycka sig, sätta ord på det som fanns inom henne, var viktigt för henne. Hon ville ha en mening, ett syfte och det gav skrivandet henne. Jag tror att när hon förstod att hon inte skulle kunna skriva klart dom planerande böckerna, så ville hon ändå lämna efter sig något. Det var hennes möjlighet att lämna, igen, ett avtryck här i världen. Skrivandet gav henne en lycka och en inre frid, möjligheten att få ur sig det som hon inom sig bar. Att ärligt kunna sätta ord på tankar som säkert dom flesta av oss har. Har jag gjort mitt bästa för människorna nära mig och för mig själv? En bearbetning av ångesten över att behöva lämna oss, för tidigt.

Ulla-Maria skrev ju fyra böcker som hon hann se komma ut. Hon var van vid skrivprocessen och visste hur hon ville ha saker. Med den här sista boken fick du komma in och hjälpa till för att få klart den. Hur var det att komma in och vara din mammas representant?

– När mamma förstod att hon inte skulle orka skriva klart var det självklart för henne att jag skulle ta vid. Jag kunde höra mammas röst så många gånger i processen, höra hennes tankar och åsikter. Jag har känt mig trygg i hela arbetet med boken eftersom jag kände min mamma. Det fanns korta anteckningar, där jag fick lägga till en berättelse, då mamma inte orkade skriva mer än enstaka ord. Hon visste hur och vad hon ville och det visade hon in i det sista. Det har underlättat arbetet för mig och gett mig klarhet i hennes önskemål. Jag känner mig stolt över min del och en tacksamhet för hennes förtroende.

Ni var tre personer som jobbade med boken. Malin Petersson, som varit redaktör också för Ulla-Marias tidigare böcker. Elise Karlsson, som var hennes förläggare. Och så du, som stod Ulla-Maria nära. Men du höll inte bara koll på Ulla-Marias ord, du skrev också till ett efterord. Vad kände du var viktigt att få med där?

– Från början hade jag en tanke på att skriva mer utifrån mamma, hur hennes sista tid var. Det var svårt, för jag stod på andra sidan, bredvid henne. Jag förstod att jag kunde, med mina ord, både beskriva hur det var för henne men också för mig. Jag gavs en oerhört fin möjlighet att ge mig själv en röst. Det som var viktigt för mig var att läsaren skulle få en förståelse över hur det är att lova sin mamma att stå där och sen faktiskt göra det. Att vara hennes trygghet och stöd, in i det sista. Alla väljer hur de vill och kan hantera en sådan här situation och så här valde vi. Ville visa, avskalat vad en sådan här situation känns och upplevs för mig som stod bredvid.

Det är så klart en bok som innehåller mycket vemod och sorg, men också hopp och livsglädje. Vad hoppas du att folk ska ta med sig från den?

– Att våga prata om det jobbiga. Det som, för att använda mammas ord, skaver. Min mamma och min relation kan, i vissa situationer, vara unik. När vi fick veta att det inte fanns mycket tid kvar så kom ett lugn över oss. Vi hade inte saker vi måste prata om, saker att be om ursäkt för eller något som vi behövde bearbeta. Där var vi klara, för vi har tillsammans lärt oss att inte ta livet för givet. Jag hoppas att människor får en insikt om att värdesätta livet och de människor de har runt omkring sig. Inte vänta tills det är försent. Ingen vet hur länge vi lever och det som varit viktigt, som fortfarande är viktigt för mig, är att inte ångra något. Att mitt i sorgen och ångesten fortfarande se och uppleva en glädje och tacksamhet.