”Jag drömde mardrömmar medan jag skrev”

Det har gått sextio år sedan hela befolkningen i den lilla gruvstaden Silvertjärn försvann. Niohundra människor spårlöst borta. Ingen vet hur det gick till. Camilla Stens nya spänningsroman Staden är en riktigt nagelbitare, som redan hyllas av kritiker.

”En rysare som höll mig i ett fast grepp från första till sista sidan”, har författaren Camilla Grebe sagt om boken. BTJ kallar den en briljant skriven skräckroman. Femina menar att det är en lysande rysare.

– Jag ville skriva en bok om alla de underliga, emellanåt rätt morbida saker jag är intresserad av, berättar Camilla Sten. Väckelserörelser, bruksorter, mental ohälsa, övergivna platser, dysfunktionella familjerelationer – och dysfunktionella relationer i allmänhet! – och ur det föddes idén om att skriva en bok om ett litet dokumentärteam som åkte till en förfallen, öde stad för att göra en film om mysteriet bakom den.

I Staden möter vi Alice, en dokumentärfilmare som en gång för alla vill ta reda på sanningen om Silvertjärn. Hon och hennes team ska tillbringa fem dagar i den övergivna staden och samla in material till filmen. Men så fort de anländer börjar de höra underliga ljud och se oförklarliga saker. Snart måste de fråga sig om det förflutna verkligen är förflutet, eller om staden kommer att sluka dem också.

– Alice har genom sin familj har en personlig koppling till Silvertjärn. Hennes mormorsmor Elsa upplever Silvertjärns sista, febriga månader under den vår och sommar när hela staden dras in i den kultliknande kyrka som börjat uppstå kring Silvertjärns nya pastor.

Var du tvungen att konfrontera några av dina egna rädslor när du skrev Staden?

– Ja! Men det handlade inte specifikt om sekter, övergivna städer, eller mord för min del. Tanken på att plötsligt befinna sig i en extrem och farlig situation och inse att man inte vet vad man ska göra är så läskig att jag knappt kan ta in den. Att uppleva det genom mina karaktärer skrämde upp mig så mycket att jag faktiskt drömde mardrömmar om det medan jag skrev. Men förhoppningsvis leder det till att läsaren känner något av den rädslan medan de läser!