Lena Einhorn om kärlekens livsfarliga och livsnödvändiga kraft

I sin nya roman Den tunna isen ger sig Lena Einhorn i kast med sin egen historia och kärlekens livsfarliga och livsnödvändiga kraft. Att ge ut den har inte alltid varit självklart för författaren.

– Jag skrev den för många år sedan. Den har legat i byrålådan länge.

Det är sommar när en kvinna oväntat kommer simmande mot henne på bryggan. Vad som först liknar ett oskyldigt möte gör ett outplånligt intryck på henne. Och så inleds en förälskelse, och så småningom en kärleksrelation som ska ta henne ut på tunnare is än hon någonsin tidigare vågat beträda.

Men vad är hon rädd för, och varför? Parallellt med kärlekshistorien försöker hon utforska sin egen historia, sin egen barndom. Hon trodde hon kunde den. Det gjorde hon inte. Under arbetet med modersporträttet Ninas resa finner hon efterlämnade brev mellan föräldrarna och klotter i gamla böcker som lämnats på vinden. Med hjälp av detta material börjar hon långsamt bena upp inte endast sin mors liv, utan också sitt eget livs mysterium.

Var det något i efterforskningen om dina föräldrar som överraskade dig?

– Inte i efterforskningen om mina föräldrar, men kanske i bilden av min egen barndom, och hur den såg ut. Och jag vet inte om jag skulle kalla det överraskande, snarare kanske det var som om en ridå drogs ifrån. En ridå som jag säkert själv bidragit till.

I Den tunna isen följer vi berättelsen om en kärlek som verkligen visar sig vara på liv och död. Och om en vådlig, berusande färd längst ut i människans känslomässiga universum, och längst in i hennes mest dolda och skyddade skrymslen.

Var det självklart för dig att skriva en så självutlämnande bok?

– Nej, absolut inte. Det blev bara så, jag skrev den mest för min egen skull, det var därför den blev liggande så länge.