Aris Fioretos gestaltar människan som skådeplats

Allt började med en dödsannons. En dag upptäckte Aris Fioretos, aktuell med boken Atlas, att en arkivarie på Medicinalstyrelsen gått bort i hög ålder och utan anhöriga. Han skulle inte ha lagt Iris Frosts namn på minnet om det inte liknat ett han givit en bifigur i sin första roman. Nyfiken kontaktade han tidningen och fick numret till personen som satt in annonsen. När de möttes visade sig livet överträffa dikten.

– I förordet till Atlas nämns en dödsannons som jag upptäckte tidigare i år. Där sades att den förra arkivarien vid forna Medicinalstyrelsen Iris Frost nyligen gått bort, knappa 100 år gammal. Namnet gjorde mig nyfiken och jag lyckades få kontakt med servicehemmet där Frost bott. Det visade sig att hon läst de tre romaner som Norstedts nu givit ut i reviderat skick i pocket. Böckerna innehåller ju bland annat en del medicinsk kulturhistoria. Frost var dock missnöjd med min frikostiga attityd gentemot historiska fakta. Eftersom hon inte hade något bättre att göra bestämde hon sig för att reda ut vad som inte sägs i romanerna. Min främsta uppgift har, tror jag, varit att redigerat dessa ”fallstudier”. För säkerhets skull har jag försett dem med bilder och kommentarer.

Berätta om din nya bok Atlas och berättelsen som skrivs fram i den!

– När Mary Shelly funderade över vad hon ägnat sig åt i romanen om dr Frankenstein talade hon om my filthy workshop of creation. Atlas är min version av denna ”skapelsens smutsiga verkstad”. Boken berättar om det mesta från gåshud, rodnad och svindel till adamsäpplets lockelse, läpparnas betydelse och lungornas kraft. För att inte tala om människans fyra kilon hud, könets hemligheter eller själens hemvist i kroppen.

Du har givit ut tre romaner om ”den nya människan”, hur hänger de ihop med Atlas?

– Efter att ha publicerat böcker i gråzonen mellan skönlitteratur och essäistisk blev jag misslynt. Det var på mitten av 90-talet. Så här i efterhand inser jag att behövde andas friare, jag ville skriva romaner, så jag bestämde mig för att påbörja en trilogi. Fast ”trilogi” låter alltför planerat. Det rörde sig nog snarare om en triptyk. Varje bok skulle utgå från ett organ eller snarare det sätt på vilket människor umgås med världen med dess hjälp: hjärnan, och alltså tankarna; könet, och därför drifterna; hjärtat, och således känslorna.

– Den första döptes ursprungligen till Stockholm noir. Några år senare kidnappades titeln dock av förlaget till en av de få svenska deckarförfattare som jag gillar, så när romanen nu utkommer i reviderat skick kallas den Irma, 25. Den handlar förstås om sådant som skönlitteratur brukar, kärlek, svek och hemhörighet, men också om hjärnans roll för den bild av människan som växer fram under decennierna före och efter 1900. Här spelar en svensk neurolog en viktig roll. Han har vissa drag gemensamma med Gustaf Retzius – omtalad medicinare, herre i Spökslottet och akademiledamot tack vare en diktsamling som kanske inte tillhör glansstyckena på vår parnass.

– Sanningen om Sascha Knisch utkom två år senare, 2002. Handlingen utspelas i Berlin, där den judiske, homosexuelle och socialdemokratiske ”psykobiologen” Magnus Hirschfeld förestod ett beundransvärt institut för sexualvetenskap under Weimarepoken. Hirschfeld var först med att kartlägga ”det tredje könet” – det vill säga de många varianter som förekommer mellan personer med förment hundraprocentig manlig och lika ren kvinnlig könsidentitet, ja, som går utöver dessa kategorier. Han var dessutom den förste som utredde transvestismen i en stor studie 1910. Det tyckte jag var spännande av flera skäl, bland annat därför att det berör den komplicerade relationen mellan sanning och påhitt, vad som framvisas och vad som döljs – centrala angelägenheter för mycken berättarkonst. Huvudpersonen Sascha har förresten lämnat flickvännen Irma, som står i fokus för den förra romanen, just därför att han inte förmår berätta om sin ”deformation av den sexuella instinkten”, som transvestism och andra ”avvikelser” kallades på 20-talet.

– Sedan fick jag annat för mig och tredje delen försvann ur sikte. Romanen blev inte klar förrän häromåret, femton år senare. Nelly B:s hjärta heter den och utgår fritt från Melli Beeses liv och verkande. Beese var den första kvinnan att förvärva pilotlicens i Tyskland och tog sitt liv 38 år gammal, i december 1925. Jag är inte särskilt intresserad av den historiska romanen som genre; den känns som att åka snålskjuts på andra människors öde. Alltså riktade jag in mig på de båda sista åren i Beeses liv, om vilka vi nästan inte vet något. Hos mig får huvudpersonen Nelly ihop det med Irma ur den första romanen …

– Böckerna hänger alltså ihop. Men precis som organen i våra kroppar, som ju interagerar fast uträttar specifika uppgifter, ville jag att de skulle vara relativt självständiga. En behöver inte läsa de övriga för att förstå vad som händer i en särskild roman. På sätt och vis bildar Atlas fundamentet. Här utreds samröret mellan neurologi, sexologi, fysiologi och andra medicinska discipliner. Boken försöker gestalta människan som skådeplats, utsatt för ständig påverkan och sinnliga störningar – en de vådliga lidelsernas pågående skapelse.

Hur länge har du arbetat med det här projektet?

– Möjligen är det tecken på begynnande galenskap, men jag för bok över tiden som tillbringas vid skrivbordet. Med andra ord vet jag att det tog 296 arbetsdagar, utspridda över femton månader, från ax till limpa. Vissa veckor låg insatsen nog på mellan femton och arton timmar om dygnet, andra växlade jag ned och nöjde mig med tolv eller åtta. (Nej, jag har inga planer på att göra om det. Arbetet kostade mig mer än jag trodde, och mycket mer än jag skulle önska.)

– Fast en bok börjar sällan i det ögonblick då ett nytt Word-dokument skapas. Vanligen föregås skrivandet av grubbel som kan följas bakåt i tiden, även om det sällan blir ända till en ogrumlad källa. Jag kommer sex sju år tillbaka. Medan jag skrev på romanen Mary, som kom 2015, började jag fundera på den tredje delen i trilogin. Jag hade dåligt samvete över att aldrig ha blivit klar. Under arbetet på Nelly B:s hjärta insåg jag i sin tur att mycket av den värld som böckerna speglade förblev mellan raderna, skrivet i osynligt bläck. Varför inte försöka framkalla det? Resultatet blev Atlas. Det kändes som att gå in i ett grått moln och hitta en dold regnbåge.

Samtidigt som boken kommer ut gör du en utställning på Moderna Museet i Stockholm – berätta om den och hur bok och utställning hänger ihop?

– För tio år sedan gjorde jag och firman gewerkdesign i Berlin en utställning om poeten Nelly Sachs som visades på Jüdisches Museum i Berlin och senare på Judiska Teatern här i Stockholm. Fem sju år tidigare hade vi gjort en liknande utställning om den svenske arkitekten Alfred Grenander som byggde över sjuttio tunnelbanestationer i den tyska huvudstaden. När Sachsutställningen vandrat genom vår del av världen undrade vi vad vi skulle hitta på härnäst. Vi gillade ju varandra, tyckte om att samarbeta. Det blev Atlas. gewerkdesign har valt ut 24 fallstudier och försökt berätta bokens ord vidare i bild. Mest av allt liknar det nog en korsning mellan serieteckning och arkitekturmodell. Själv känner jag mig som något mellan anatomiskt preparat och cheerleader, oklart vad.