Aris Fioretos: Romanen är mitt försenade tack

Aris Fioretos nya roman De tunna gudarna handlar om Ache Middler, en rockmusiker med dålig hälsa. Han får post från kvinnan han tillbringade en natt med för tolv år sedan. Det är andra gången hon skriver, nu som då om barnet hon fick. Kvinnan ber honom att rannsaka sig ”inifrån och ut”. Romanens huvudperson skriver tjugo brev till en okänd dotter, om vad han gjort och inte borde ha gjort i livet. De stolta drömmarna. Åren av hunger. Sin vårdslöshet. Vad händer om allt i livet kan bli konst? Är ensamhet priset för oberoende? Hur lever man med ett förflutet som inte går över? 

Aris Fioretos berättar hur Ache Middler kom till:

– Det måste ha varit 1976. På den tiden sändes ett program sent om söndagarna som hette ”Hemma hos”. Under två timmar varvade de båda radioanarkisterna Kjell Alinge och Janne Forssell sanslöst munläder med musik. En kväll spelade de ett okänt New York-band som just givit ut sin första singel. Gruppen hette Television, låten ”Little Johnny Jewel”. Jag var bergtagen. Detta var känsla och elektricitet, detta var natt och neon och eggande lättja. Nästa dag växlade jag in kronor till dollar och skickade pengarna till Ork Records. Ett par veckor senare var jag lycklig ägare till en skiva med blodröd etikett men utan ordentligt omslag. Sedan dess har jag spelat Televisions plattor tusentals gånger. Deras musik var den första som fick mig att inse att i konsten kunde sådant kombineras som jag inte trott passade ihop: svalka och nerver, coolness och transcendens. Romanen är mitt försenade tack – tjugo brev från en åldrad rockmusiker till sin okända dotter, samt en epilog lång som en människas hopp om återlösning.

Vem är han, bokens huvudperson?

– Född 1949 i Delaware. Tvilling. Ändå ensam. Tidig kännare av åskväder och eld. Ointresserad av droger, men öppen för gränsöverskridanden. Älskare av poesi och perfekt förnuft. Medborgare av Alphabet City på nedre Manhattan. Frontfigur i The Apollo Boys, sedan i Transmission. Rymling från himlen. Lämnade sitt band 1978. Bor några år i London på 80-talet, och ännu fler i Berlin efter 9/11. Upplever kärleken – först med Trish Kelly som liksom Ache vill förena rock och poesi, senare med Edie som har problem med synen och alltid bär solglasögon, till slut med den tysk-turkiska konstnären Ona som han kallar Why och inte kan leva utan. Ache gör många misstag, nästan alltid därför att han känner sitt oberoende hotat. Först sent i livet, efter något han aldrig borde ha gjort, inser han det och söker gottgöra vad han åsamkat andra.

”De tunna gudarna”, vilka är de?

– En tidig recensent av Transmission som påminner om Patti Smith, som ju också recenserade konserter innan hennes egen karriär tog fart, anser att medlemmarna är ”tunna gudar lika”. Hon menar nog att de är av den där gängliga sorten som har lemmar smala som haricots verts och en hy blek som månen. Fast innan Aches judiska farmor dör säger hon till sitt barnbarn att människor som man älskar men förlorar – släktingar, vänner, partner – inte försvinner utan lever kvar i tunnare skikt. Ibland känner man dem vid tinningarna, fladdrande. Möjligen är figurerna i bokens titel lite av båda – avlidna fast inte döda väsen med särskild känsla för strömförande eter.