Suggestiv debut om hemligheter i Västerbottens inland

Maria Brobergs debutroman Bakvatten är berättelsen om de människoöden som knyts ihop av pojken Nilas försvinnande i Västerbottens inland i mitten av sextiotalet, om före och efter.

Alla tror att Nilas har drunknat, att han har försvunnit i Vindelälvens vatten. Men Nilas ligger gömd under mossan med isblommor på kinderna, bredvid sugande myrmarker och ilande små skogsbäckar. Det ska dröja många decennier innan vårfloden avslöjar vad som egentligen hände.

– Det finns en bild av att glesbygd är ensamt och ensligt, berättar Maria Broberg. Det är det inte – tvärtom, vill jag påstå. Vi har i och för sig mycket landyta per person, men är så få att det knappt existerar någon anonymitet. Det är på både gott och ont, det kan lika gärna leda till fullständig tillit som misstänksamhet. 

Bakvatten är en roman om ensamhet, längtan, byskvaller och hur långt samvetet kan sträcka sig. I boken får hemligheterna som huvudpersonerna bär med sig väldigt stora konsekvenser, liksom ryktena som omgärdar dem. 

– Det påverkar deras närmaste relationer, förmågan att skapa nya sådana, och skadar möjligheten till gemenskap i församlingen och i byn. Boken utspelar sig också under en tid då det i väldigt liten omfattning var “var man för sig själv”. Skammen stod man inte med själv, utan den inbegrep hela familjen.

Hur kom den här berättelsen till dig?

– Håkan, som är en huvudperson i boken, har funnits inom mig sedan långt innan jag började skriva Bakvatten. Jag såg honom framför mig som den här medelålders, övergivna mannen som han är under en period av sitt liv. Mycket av berättelsen har utgått ifrån honom. Varför är han så ensam? Och vad innebär det för en människa att vara så ensam som Håkan är? 

Bakvatten kretsar kring ett litet barns försvinnande. Håkans halvbror Nilas försvinner spårlöst och den långa tid som förflyter innan sanningen kring försvinnandet kommer fram.

– Det var också något som kom till mig tidigt. Försvinnanden har alltid fascinerat mig och jag tror att det har att göra med att jag växte upp på en plats för ett uppmärksammat försvinnande, en händelse lika gammal som jag är, och alla de berättelser som följde med den. Tragedin som det innebär och hur det kan påverka ett litet lokalsamhälle var dessutom aktuellt när jag började skriva Bakvatten. Det fanns någonting väldigt hudlöst i det som jag ville gå in i.  

Du kommer själv från trakterna där Bakvatten utspelar sig, varför valde du att låta din bok utspela sig där?

– Det kändes självklart att förlägga den på den plats där jag bor och att använda den som fond för Bakvatten. Givetvis skulle samma händelser ha kunnat utspela sig på någon annan plats, men det skulle inte ha blivit samma berättelse. Den samiska närvaron och rasismen, skogsbruket och småbrukarhemmen, naturen som kuvad i lika hög grad som den är kuvande och den samhällsomvandling som har pågått sedan början av femtiotalet – allt det gör någonting med platsen och människorna som bor här. Och det i sin tur spelar roll för berättelsen. Men framför allt tycker jag att människorna som bor här är fantastiska. Bakvatten är på sätt och vis berättelsen om dem – mänskliga, sköra, varma, komplexa.