Skönlitteratur

Raphael Haffner, 78 år, befinner sig i Alperna för att ta hand om sin frus arv, ett sommarhus i utkanten av en gammal kurort. Snart är han förföljd av kvinnor, jagad av sin familj, hotad av byråkrater och i konflikt med den lokala maffian. En på en gång storslagen och lättsam fars.

Herr Haffner står gömd i en sovrumsgarderob, på ett hotellrum, i en liten kurort i Alperna. I dörrspringan smygtittar han på den unga yogainstruktören Zinkas sexlekar med sin pojkvän.

Det är typiskt för Raphael Haffner att hamna i en sådan situation.
Han är 78 år, pensionerad engelsk bankman, jude och änkling. Han har rest till en bortglömd kurort för att ta hand om sin frus arv, ett gammalt sommarhus. (Eller: för att fly från sin familj, sitt förflutna, sin historia.) Men knappt har han anlänt innan han har inlett två kärleksaffärer: en ganska framgångsrik med en medelålders kvinna med en överdådig byst, och en mycket mindre framgångsrik med en alltför ung kvinna, vars bröst är de minsta han någonsin sett.

Under alla turer för att återta ett sommarhus han aldrig velat ha finner han sig jagad av sin familj, förföljd av sina kvinnor, hotad av byråkrater och i konflikt med den lokala maffian. Men Haffner utstår alla förödmjukelser och iscensätter sin allra sista flykt i centrum av ett förlorat Europa.

En storslagen fars om Haffners 1900-tal, om stormakters fall och nederlagets skönhet.

Vad är förbjuden hängivelse? Vad får den kosta? I en roman om offer, makt och längtan ställs frågorna om tro vid undergångens gräns.

"Det var en labyrint där vi sprang. Mellan sovlängan, klassrummet, matsalen, fikaborden, samlingsrummet. Vi var högljudda och exemplariska, vi sprang. Men inne i labyrinten fanns en annan labyrint. Ingen ville fastna i den."

Cecilia och Karolina sitter mitt emot varandra. Cecilia vet ingenting om kvinnan hon har framför sig, hon vet inte hennes ålder. Karolina vet allt. Det som står i hennes papper och det som lagras under det rentvättade håret. Kunskap.

Minnesmaskinen startas, arbetet påbörjas. En bibelskola. Människor som böjer sig djupt och reser sig, renare än alla andra. Cecilia är den idealiska eleven. Hennes kunskap växer ut över hela världen. Den tar henne till en liten församling på den skånska landsbygden. Hon möter Marie och Einar, deras obönhörliga kärlek. Där stannar Cecilia alltför länge. Där stannar hon tills det är för sent.

En vådlig bilfärd leder till att sorgtyngde Freddie Watson möter en kvinna som han förmår berätta sin historia för och som lättar hans börda. Men när han ska söka upp henne igen är hon borta. Var allt bara en dröm eller var hon inte verklig - en vålnad?

Berättelsen utspelar sig under vintern 1928. Engelsmannen Freddie Watson åker i sin bil genom södra delarna av Frankrike på flykt undan sorgen över brodern Georges död i första världskriget. Trots att det är så många år sedan nu har han svårt att gå vidare. Freddie har vid berättelsens början kommit till gränsen mot Spanien, ett område som på 1200-talet härjades hårt av det religiösa kriget mellan olika falanger av kristna, och som skildrats i Mosses första roman på svenska, Labyrinten.
I sin färd mot nästa by och förströelse reser Freddie över bergen och fångas i en snöstorm, sladdar av vägbanan och blir stående mitt ute i ingenstans. Han drar sig till minnes att han såg en stig in i skogen en liten bit tidigare och beger sig dit i hopp om att det ska vara en genväg till bebyggelse.

Till slut kommer han fram till en by där han hittar ett värdshus där han blir väl omhändertagen. Han blir till och med medbjuden till den årliga byfesten som ska hållas samma kväll. Freddie går dit och där träffar han Fabrissa, en ung kvinna som tycks ha en förmåga att se igenom honom och få honom att berätta om George och sin sorg. Fabrissa berättar i sin tur en historia för Freddie som gör honom bestört. Dagen därpå ger sig Freddie ut för att söka reda på Fabrissa igen, men ingen i byn har hört talas om någon ung flicka med det namnet.

Vintervålnader är en finstämd och lagom kuslig spökhistoria. Mosse har på ett mycket elegant sätt lyckats väva in sina kunskaper om religionskrigen i 1200-talets södra Frankrike, gjort det till själva grunden för berättelsen, och på det sättet knyta an till hennes Languedoc-trilogi, som inleddes med Labyrinten och följdes av Kryptan. Del tre, Citadellet, beräknas utkomma i England hösten 2011.

Per Odenstens är en av våra mest säregna författare och hans debutroman Gheel är redan en modern klassiker. I denna berättelse- och textsamling löper många trådar från ett liv och verk samman.

Nio sätt att beskriva regnet är en text- och berättelsesamling som är indelad i fyra delar. Den första delen är en samling berättelser som till övervägande del är nyskrivna; den andra delen består av reflexioner kring läsning, skrivande och litteratur; den tredje är två dramatiska verk skrivna för Sveriges Radio och den avslutande delen är en nyskriven långnovell.

Samtliga texter är representativa för Per Odenstens författarskap både vad gäller tematik, språk, röster och livshållning. Det är en spännande blandning av dokumentärrealism, fantasterier och magisk realism med tydliga ingångar till Per Odenstens tidigare böcker. Texterna för på det sättet en dialog med hela författarskapet och läsaren bjuds också på litterära upplevelser och läsningar som influerat de romaner som skrivits med långa mellanrum sedan debuten med romanen Gheel 1981.

Maxence, som efter faderns död bor ensam med sin mamma, är en självupptagen ung man som drivs av en rastlös energi. I ett sätt att rangordna tillvaron famlar han mellan våldsamma fantasier och kategoriska påståenden.

Maxences mamma försöker på ett fumligt men rörande sätt närma sig hans värld men förvägras inträde. I stället tycks hans tankar ständigt gå vilse i sorg och ironi - men där finns också något rörande om att vara ung och vilsen i sin sexualitet, om den gränslösa sorgen över något som inte går att sätta ord på och ett oresonligt ogillande mot modern och andra som vill honom väl.

"En natt stormar min mor, Muriel, in på mitt rum. Hon väcker mig och berättar att min far, Simon, har avlidit på bygget och att de just har ringt. Jag tror henne inte direkt, för Muriel är något av en mytoman. Vänder mig på sidan. Kanske är allt en dröm? Om två veckor fyller jag fjorton år och jag skulle gärna sova till dess."

Maskerad är en vacker, omtumlande och dubbelbottnad berättelse som i tvära kast mellan det yttre och det inre skildrar övergången mellan barn och vuxen, kärlek och hat, grymhet och ömhet.

Philippe Grimberts egen berättelse om uppväxten i efterkrigstidens Paris, i skuggan av Förintelsen och den familjehemlighet som kom att prägla hela hans barndom.

Lille Philippe föds direkt efter andra världskriget, ett önskat och älskat barn. Hans föräldrar Max och Tania är atleter båda två och driver en butik för sportartiklar och idrottskläder på en liten bakgata i Paris. När de inte står i sin butik idrottar Max och Tania, han är gymnast och fristilsbrottare, hon är också gymnast och simhoppare. Deras lille son, däremot, har ingen som helst fallenhet för vare sig sport eller idrott; han är vek och klen - ett sjukligt barn som med jämna mellanrum skickas på behandling hos Max och Tanias granne, sjukgymnasten Louise, en vän till familjen sedan lång tid tillbaka.
En dag följer Philippe med sin mor upp på vinden och hittar en liten leksakshund i en gammal bortglömd resväska som han genast gör till sin favoritleksak. Den följer honom överallt: i sängen, vid matbordet och i badrummet. Han uppfinner också en låtsasbror åt sig - Sim. Sim är Philippes raka motsats: han är stark och han kan slåss.

I tidiga tonåren får Philippes skolklass se en film om Förintelsen och Philippe reagerar starkt på den, så starkt att han rent reflexmässigt golvar en klasskamrat som uttalar sig förnedrande om judarna. Philippe törs inte berätta om incidenten för sina föräldrar utan berättar i stället för Louise. Hans berättelse får oanade konsekvenser. Sakta men säkert avslöjar Louise hemligheten bakom Max och Tanias äktenskap. Att Grimbert egentligen står för Grinberg, att Max och Tania varit svåger och svägerska före andra världskriget. Att Max hustru Hanna hellre valde att gå en säker död till mötes än att utstå makens otrohet med sin svägerska. Lågmält men med stor medkänsla röjer Philippe Grimbert här sin familjs hemlighet.

Stjärnlösa nätter är en roman om hur de sega banden mellan fäder och söner, tvinnade av nedärvda idéer om respekt och plikt mot familjen, kolliderar med en ung mans självklara rätt att själv välja sitt liv. Berättelsen om Amàr ger läsaren inblick i en för de flesta okänd värld.

Stjärnlösa nätter handlar om Amàr som växer upp i en svensk småstad i en kurdisk familj, med en starkt dominerande far. När han är arton år beger sig familjen på en bilsemester till släkten i Irak. Det är första gången på många år som de reser tillbaka, och alla har höga förväntningar. När de är på plats efter en strapatsrik bilfärd genom Europa blir det en rad smärre kulturkrockar. För Amàr, som flyttat hemifrån i Sverige är det till exempel naturligt att ställa sig vid diskbänken, men han blir bortmotad av de kvinnliga släktingarna med fniss och förebråelser. Amàr är först väldigt glad att återse sin jämnåriga kusin Amina. Men får en chock när det står klart att hans far över hans huvud bestämt att de ska gifta sig.
Amàr klarar inte trycket från släkten och går med på giftermålet, men ångrar sig. Då utbryter det verkliga helvetet.

Arkan Asaad skriver ogarderat, charmigt, väldigt kul och väldigt sorgligt. I Stjärnlösa nätter får vi för första gången ta del av en hederskultur från en ung mans synvinkel.

Susan Abulhawa gestaltar de mänskliga aspekterna på en av vår tids mest svårbearbetade politiska konflikter och visar på varje människas behov av ett hemland, sammanhang och trygghet.

Palestina 1940. Olivodlaren Yehya Abulheja lever som hans förfäder gjort före honom med sin familj i den rofyllda byn Ein Hod. Men när staten Israel utropas 1948 krossas friden i Ein Hod för all framtid och samtliga invånare tvingas bort ifrån sina fädernehem och flyttas till ett flyktingläger i Jenin. Yehya tvingas fly med sin hustru Basima och deras vuxna söner Hasan och Darweesh. Under flykten rycks Yehyas barnbarn Ismael ur sin mor Dalias famn av en judisk soldat som överlämnar gossen i gåva till sin svårt traumatiserade hustru, en överlevare från Förintelsen. Lille Ismael växer upp som David Avaram och kommer som israelisk soldat att slåss mot sin biologiska familj.

I flyktinglägret i Jenin föder Hasans hustru Dalia ytterligare ett barn, dottern Amal som är bokens egentliga berättare. Amal överlever med nöd och näppe sexdagarskriget 1967 gömd i ett skyddsrum och hamnar så småningom i en flickskola i östra Jerusalem där hon får sin utbildning, för alltid skild från sin familj. När den israelisk-palestinska konflikten når sitt crescendo 1982 förlorar Amal i stort sett alla hon älskar i kriget i Libanon. Hon tvingas fly till USA och uppfostrar på egen hand sin nyfödda dotter Sara och skapar sig en egen tillvaro.

När Amal, många år senare, får besök i USA av en israelisk man vid namn David, på jakt efter sin rätta identitet, knyts de lösa trådarna i väven ihop och hon väljer att återvända till Mellanöstern med sin dotter. Tillsammans upptäcker de ett splittrat hemland som kanske aldrig mer blir sig likt.

Det är femtiotal och diktatorn Manuel A Odría håller Peru i ett järngrepp med vidriga metoder: förföljelse av oppositionella, utpressning och repressalier mot politiska motståndare med militära maktmedel.

Journalisten Santiago Zavala stöter ihop med sin fars gamle chaufför, Ambrosio, och tar med honom till baren "Katedralen" där Limas utslagna brukar träffas. Under fyra timmar sitter de båda männen och pratar och dricker samtidigt som de försöker besvara frågan: När gick det egentligen åt helvete för Peru?
Santiago vill också få reda på om hans far, Don Fermin, var ansvarig för mordet på en känd politisk motståndsman. När han fyra timmar senare vacklar ut från baren, ordentligt berusad, är han inte mycket klokare.

"I La fiesta del Chivo (Bockfesten) förenas en överdådig fantasi och en suverän politisk överblick med djupsinne och subtila psykologiska insikter. Boken fångar in ett svep av levande och lidande människor under en tyrannregim. Slutkapitlet … är höjdpunkten i en bok jag finner omistlig."
Svenska Dagbladet

Välgöraren. Så kallades Rafael Leonidas Trujillo, diktatorn som i trettioett år höll Dominikanska republiken i ett järngrepp, mellan 1930 och 1961.

Trettiofem år efter diktatorns död återvänder den framgångsrika advokaten Urania till sitt hemland i Karibien för att göra upp räkningen med det förflutna. Hennes far, Agustín Cabral, var en av Trujillos trogna ministrar som, när han hamnade i onåd hos Välgöraren, försökte blidka honom genom att offra sin fjortonåriga dotter.

I en monolog riktad till fadern avslöjar Urania vad som hände den gången. Dessutom får vi följa den skrupelfrie Trujillos storhetsvansinniga tankar i presidentpalatset och ta del i tio sammansvurna mäns planer på att mörda tyrannen.

"Det gröna huset hör till de stora verken I den latinamerikanska litteraturen. Huvudrollen spelar djungeln, den ogenomträngliga och aldrig tysta, den ständigt lurande och hotfulla, moskitfyllda och alltid skrämmande."
Aftonbladet

Don Anselmo kommer som främling till garnisonsstaden Piura i norra Peru där han bygger upp en bordellverksamhet i Gröna Huset. Den råbarkade sergeanten Lituma, som är en flitig besökare på bordellen, lämnar Piura när han kallas ut på ett militärt uppdrag i den peruanska djungeln. Lituma ska eskortera några spanska nunnor från djungelklostret Santa Maria de Nieva uppför floden för att de ska kunna fånga in indianflickor och uppfostra dem till goda katoliker.
Lituma förälskar sig i indiankvinnan Bonifacia och tar med henne tillbaka till Piura, men Lituma återfaller genast i gamla vanor och tvingar Bonifacia att prostituera sig i Gröna Huset. När Piuras invånare under ledning av fader García kräver att bordellen ska stängas bryter elden lös…

"Berättar lättsamt elegant och medryckande och lyckas göra sol-och-vårkvinnan till en människa av kött och blod … Mer än en mansdröm framstår stygga flickan som en bild av äventyret och spänningen … ja varför inte som en bild av själva fiktionens lockelse."
Helsingborgs Dagblad

De är femton när de träffas första gången i Limas burgna villastad Miraflores i början av femtiotalet. Lily, "den lilla chilenskan", är fräck och framfusig och bäst på att dansa mambo. Ricardo, medelklassynglingen, blir handlöst och hjälplöst förälskad, men avvisas av den flyktiga Lily.

Ödet vill att deras vägar korsas många gånger under de kommande decennierna, på platser runtom i världen: Paris, Tokyo, London, Madrid och Havanna. Varje gång blir Ricardo lika förälskad i Lily igen, men själv älskar Lily sin frihet och den trygghet som bara pengar och makt kan ge.

"Om än något 'lättviktigare' har den samma grundhemlighet: att på Shakespeare-dramats vis kunna upplevas på olika nivåer, från melodram för ståplatspubliken till symbolism för läktarnas konnässörer. Det är en alldeles fantastisk bok - fantastisk i ordets alla bemärkelser."
Aftonbladet

I 50-talets Lima arbetar den artonårige Varguitas som nyhetsredaktör på radistostationen Panamericana. Med beundran och förfäran iakttar han sin kollega, den bolivianske demonförfattaren Pedro Camacho, vars melodramatiska radioföljetonger slår alla lyssnarrekord. Men Camachos överhettade fantasi får honom att tappa greppet över sina karaktärer (de dör i ett avsnitt för att återuppstå i nästa) och radiolyssnarnas tålamod börjar tryta.

Varguitas förälskar sig i den fjorton år äldre frånskilda tant Julia och rymmer tillsammans med henne undan släktens hot och trakasserier. Deras alltmer desperata jakt på någon som kan viga dem, varvas med Camachos skruvade radioföljetonger. Till slut tvingas Varguitas konfrontera sin familj medan den totalt utmattade Pedro Camacho hotas av avsked från radiostationen.

Som pojke drömde han om att bli en framgångsrik backhoppare. Men en kronisk sjukdom gjorde det omöjligt.

Tjugo år senare bor han i en lägenhet med sin hund Sala. Han har blivit historiker med medeltiden som specialitet, men han isolerar sig i takt med att hans sjukdom gör det allt svårare att få livet att fungera.

Så en dag ringer en kvinna på dörren. Hon heter Nina och är en kärlek från ungdomstiden. Hon forskar numera och frågar om han kan tänka sig att följa med på en studieresa i vikingarnas spår i österled till Konstantinopel. Resan blir ett närmande mellan två individer som båda har haft svårt att släppa någon inpå livet.

Det längsta hoppet är en fristående fortsättning på Snökristallers tyngd, som gick som radioföljetong i P1. Romanen är ett ingående porträtt av en mans försök att acceptera sina fysiska tillkortakommanden, men också en stark skildring av en oväntad kärlek.

Den skakande kvinnan är ett slags memoarbok om en märklig krampliknande sjukdom som Siri Hustvedt lidit av sedan 2006. Den uppkom plötsligt under ett tal hon höll till minne av sin nyligen avlidne far.

I boken inleder Hustvedt en jakt på en diagnos för att finna vad som är fel på henne. Är det en psykologisk åkomma eller en nervsjukdom? Var det faderns död som utlöste attacken? Borde hon träffa en psykolog, en neurolog eller både och? Eller är hon en hysterika? Frågorna leder henne in på medicinsk historia, dagens psykologi, neurologi, psykoanalys, litteratur och filosofi.

Med sitt enorma kunnande och sin egen historia undersöker Hustvedt det gamla dilemmat kropp och själ. Hon går logiskt tillväga - vilket leder till en ofta rolig, ständigt originell bok som hoppar mellan läkarmottagningar och magnetröntgenkameror. Går det att förstå gåtan med dubbelgångarbeteenden och hörselhallucinationer? Vad är egentligen hysteri, hur fungerar medvetande och drömmar, hur hänger minne och trauma samman?

Detta är en personlig bok som skulle kunna kallas en blandning av Susan Sontag och Oliver Sacks.

Adam Ett, den goda ledaren för Guds Trädgårdsmästare - en religion som ägnar sig åt att sammankoppla vetenskap, religion och natur - har under lång tid förebådat en kommande katastrof.

När katastrofen sedan inträffar utplånas nästan allt mänskligt liv. Ren, en ung nattklubbsdansare, och Toby, tidigare medlem av Guds Trädgårdsmästare, hör till dem som finner sig strandsatta i en omgivning som är alltigenom förändrad och där ingen går att lita på.

Syndaflodens år är Margaret Atwoods mäktiga och spännande roman som blivit en stor succé runt om i världen. Den kan läsas som en parallellroman till hennes tidigare Oryx och Crake från 2003. Världen är inte längre sig lik, men med Atwoods otroliga förmåga att skapa trovärdighet i det osannolika formas en genial berättelse som ytterst handlar om människans förhållande till jorden och dess resurser.

"Jag har aldrig tidigare gått tillbaka till en roman och skrivit en fortsättning. Varför har jag gjort det nu? Delvis för att så många läsare frågat mig vad som hände efter romanen Oryx och Crake. Jag hade ingen aning, men frågorna fick mig att börja fundera. Det var en av anledningarna. En annan var att själva ämnet för romanen upptagit allt mer av min tid sedan dess.

När Oryx och Crake kom ansåg vissa att den liknande science fiction - utflippad, för märklig för att vara trovärdig - men under de tre år som gick innan jag påbörjade arbetet med Syndaflodens år började det förmodade avståndet mellan den påhittade fiktiva framtiden och den hårda realiteten vi lever i att krympa i rasande takt. Vad händer med världen? Hur kan vi ställa den tillrätta? Hur lång tid har vi på oss?

En annan återkommande fråga om Oryx och Crake handlade om kön. Varför berättades den av en man? Hur hade den varit om det istället varit en kvinna som berättat? Dessa frågor ledde mig till Ren och Toby, och vidare till deras respektive liv, och deras flyktingtillvaro. En finare sexklubb och ett lyxigt spa borde faktiskt vara ganska bra ställen att vänta ut en pandemi på: om inte annat så finns där lite mat och gott om rena handdukar."

Margaret Atwood

Min kamp är Karl Ove Knausgårds mäktiga självbiografiska roman. Första delen inleds med en svepande beskrivning av varje människas slutpunkt, döden. Det är runt detta ofrånkomliga faktum boken kretsar, från barndom till vuxenhet.

I centrum står en far som i hela sitt liv agerar på ett sätt som gör honom onåbar och omöjlig att förstå. Boken utgår från Karl Oves nuvarande situation med fru och två små barn i Malmö. Han skriver personligt om hur han tvingats sluta dricka eftersom han då tappar kontrollen och gör sig själv och andra illa.

Så kommer telefonsamtalet från brodern med besked om faderns död. Det som följer är ett hårt uppvaknande och en begravning av en far han aldrig kände.

Nej tack är en rå och humoristisk roman som oförskräckt slår ner på de ömma punkterna i ett ihoptorkat och avsomnat äktenskap.

Heli och Matti är i fyrtioårsåldern, har en dotter på tretton och har varit gifta i många år. Heli är fortfarande mycket förälskad i Matti. Men Matti har tappat lusten. Aldrig vill han ha sex längre. Han sitter bara framför datorn i ett par gamla mysbrallor. Det närmaste de kommit intimitet på senare år är en liten kram.
"Inte i kväll, älskling", blir svaret när Heli - mer eller mindre direkt - gör ett närmande. Hon känner sig alltmer förödmjukad. Inte sällan slutar det med gräl.
Vart tog lusten vägen? När började de prata förbi varandra? "Hur var din dag?" Svalt, som om de var ytligt bekanta.
Heli drivs i sin förtvivlan in i en otrohetsaffär som hon egentligen inte önskar. Matti får veta och Heli avslutar förhållandet. Men kan de fortfarande hitta tillbaka till varandra, eller är relationen bortom all räddning?
Nej tack är en rolig och självutlämnande roman om ett tabubelagt ämne. Humorn är lakonisk och svart - vilket hör till Härkönens kännetecken. Boken vänder på de traditionella könsrollerna och tar upp ett ämne som har hög aktualitet. Men det är också en roman om kärlek. Kärlek utan sex och sex utan kärlek.
Detta är en bok med hög igenkänninngsfaktor, men inget för den pryda. Den är befriande öppen både i tilltal och ämne och har blivit en stor succé i Finland.

I Peter Høegs nya roman Elefantskötarnas barn får vi möta den fjortonåriga Peter och hans syskon Tilte och Hans som bor i en prästgård på Finö. Tillsammans med sin hund, Basker III, ger de sig ut för att söka vad som har hänt deras försvunna föräldrar.

Men eftersom deras familj inte riktigt är som andra finns flera som vill ha ett ord med i saken, inte minst de sociala myndigheterna. De tre barnen flyr från beslutsfattare, sekter och kriminella grupper för att ta reda på vad som har hänt deras försvunna föräldrar.

Elefantskötarnas barn är en omvälvande äventyrsroman full av excentriska personligheter, bondslughet och humor. Men den går också att läsa som en utvecklingsroman med den ständigt närvarande frågan: Är det någonsin för sent att få en lycklig barndom?

Den där gäddan på den blanka diskbänken. Vad ska Maj göra med den? Det är hennes tjugoförsta födelsedag. Året är 1938 och hon är nygift. Och gravid. Hur hamnade hon i det här?
En berättelse om klass, ett sårigt moderskap och alkoholism.

För första gången ska Maj ha hela sin nya, stora Örnsköldsvikssläkt på middag. Men maken, den betydligt äldre Tomas, dröjer. Han skulle ju bara uträtta några ärenden på stan? Utanför lägenhetsfönstret breder midvintermörkret ut sig. Hur hamnade hon i det här, med en man som hon knappt känner? Hon som bara ville arbeta som servitris på Kjellins konditori ett slag, för att sedan ge sig av igen, kanske till Stockholm. På flykt från familjen i Östersund som inte längre kan försörja henne, när mammas hosta kräver allt längre sanatorievistelser och med uppbrottet från en ännu oläkt kärlekshistoria i minnet.

Maj vet, för hon känner ett hårt boxande i sin mage. Barnet. Det som aldrig skulle få hända. Överallt ser Maj blickar och hör röster som dömer henne för brottet som hennes växande mage bevisligen är. Men nu har hon väl inget att skämmas över? Med sin vigselring och make som ser fram emot att få bli far. Till och med svärmor som sitter i våningen under borde väl kunna förlåta sin sonhustru. Fast varför svajar Tomas så när han ska be sin mamma och sina syskon att slå sig ner vid det dukade födelsedagsbordet? Jo, Maj ser att han inte är nykter.

Med tidens obönhörliga tickande framskrider Majs graviditet, motvilligt och mödosamt, samtidigt som hon kämpar med att förstå vad som förväntas av henne i hennes nya, framgångsrika, familj. Sakta växer ett beslut att bli den kvinna som ingen ska kunna anklaga eller klandra. Maka, mor, värdinna. Men hur blir man det? För hur mycket Maj än försöker kontrollera sin tillvaro och leva i enlighet med hushållsalmanackan så finns ju allt det andra där. Det såriga moderskapet, makens alkoholism och ett äktenskap som bara råkade bli.
Att föda ett barn är den första delen i en tänkt trilogi.

Torgny Lindgren skriver sina minnen, som tillsammans bildar en berättelse. Vad som är sant och har hänt på riktigt kommer läsaren troligen aldrig att få veta. Och det är inte heller poängen. Minnet är som vi vet en högst otillförlitlig källa.

"Du borde skriva dina Minnen, sade förläggaren.
Det kan jag inte, sade jag. Jag har inga minnen.
Vilken av mina sex förläggare det var, minns jag inte. Förmodligen alla sex fast vid olika tidpunkter. Bokförläggare är förbrukningsartiklar. De har alla samma sorts önskningar.
Alla människor har minnen, sade förläggaren och log mot mig, han eller hon trodde att jag ville göra mig märkvärdig genom att hävda att jag saknade minnen.
Jag inbillar mig inte att jag minns någonting, sade jag. Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt.
Författares Minnen är ganska efterfrågade, sade förläggaren och tecknade med pekfingret i luften försäljningsavdelningens grafiska översikt. Jag skulle kunna visa dig försäljningssiffrorna.
Du vet mycket väl, påpekade jag, att jag inte förstår siffror. Jag minns dem inte. Om jag kunnat minnas siffror hade jag inte blivit författare.
Jag förstår din tanke, sade förläggaren. Dagarna och åren flimrar bara förbi.
Vi kan inte hålla någonting kvar. Men djupast inne i oss finns ändå alltsammans lagrat.
Bortom vattnet nedanför förlagets fönster glänste Stockholms förnämsta byggnader i middagssolen. I alla de där ståtliga husen hade jag vid skilda tillfällen varit gäst. När och varför minns jag inte.
Javisst, sade jag, allting lagras och komposteras inne i oss, på vilka ställen i kroppen vet jag inte. Men minnen är det inte.

Har du aldrig skrivit dagbok? undrade förläggaren.
Hela mitt liv, sade jag. Temperatur och molnighet morgon och kväll. Människors namn, de flesta är döda. Jag säger ofta: Vart tog han vägen? och någon annan säger: Han dog ju för flera år sedan på ett vårdhem i Örebro. Järnvägsstationer, flygplatser. Bilar som jag köpt och sålt. Gatuadresser i Wien och München och Paris och Berlin. Förstoppningar och diarréer. Nätter utan sömn.
Nå, där ser du!
Nej, sade jag. Där finns inga minnen."

Ett familjedrama som utspelar sig på femtio- och sextiotalet i Norge, Amerika och Sverige. I mitten står den märkvärdigt starka Edith, ensamstående mamma till tre barn. Och allt började egentligen med Elvis på New Frontier Hotel i Las Vegas.

1969 kan Edith 38 år konstatera att hon har varit med om ett och annat. Hon har bott i tre länder, Norge, Amerika och Sverige. Hon har fött tre barn. Hon har varit gift med Evert och är nu ensamstående igen.
Redan som nittonåring föder hon en son, John, som lämnas hos föräldrarna i Norge medan hon skickas till morbrodern i Amerika. I Kalifornien träffar hon den svenska fotografen Evert när hon ställer upp i en skönhetstävling och vinner andrapris.
Ungefär samtidigt träffar hon en ung Elvis Presley, som då är i början på sin karriär, i hissen på New Frontier Hotel i Las Vegas. De tillbringar en natt på hans hotellrum - ett möte som ska följa henne hela livet.
Tillsammans med Evert flyttar Edith till Sverige för att börja ett nytt liv. De hämtar hem sonen John från Norge och får ytterligare två barn, en flicka och en pojke.
Men kärleken är inte enkel, och en kväll försvinner Evert ut ur familjen.
När äldsta sonen John beslutar sig för att emigrera till Amerika väcks Ediths minnen till liv igen. Elvis ska göra comeback i Las Vegas, tretton år efter att hon tillbringade en natt på hans hotellrum.
Samtidigt återvänder Evert och söker kontakt med den yngsta sonen Otto, och de familjehemligheter som legat väl dolda hotar att komma upp till ytan.

År 2007 gjorde Maria Sveland succédebut med den uppmärksammade romanen Bitterfittan. En bok som gav upphov till ett nytt begrepp, och har kallats både en modern klassiker och generationsroman.
Nu återkommer hon med en stark roman om utsatthet och styrkan i vänskapen, både den förväntade och den oväntade.

Att springa är berättelsen om tolvåriga Emma och Julia. De befinner sig i en brytningstid; precis på steget in i vuxenvärlden. Julia lever i en traditionell kärnfamilj med mamma, pappa och lillebror. Emma med sin ensamstående mamma, den bohemiska och rödvinspimplande Annika. Julia är tyst och blyg, Emma högljudd och ständigt pladdrande. Ändå blir de bästa vänner.
De sista dagarna på sommarlovet, då staden dignar under en värmebölja, dyker det plötsligt upp en man på stigen i skogen där Emma och Julia har sitt tillhåll. En man med rabarbersvaj som både lockar och skrämmer. Hans uppdykande blir startskottet för en rad händelser som för alltid förändrar dem.

Maria Sveland tecknar svårigheterna att närma sig det ofattbara med drastisk humor, ömhet och svärta. Skildringen av Emma och Julia och deras vänskap har en magiskt ton som bildar klangbotten mot den dramatiska berättelsen om mötet med vuxenvärlden, där bilden av oförlåtliga övergrepp och samhällets oförmåga att skydda flickor och kvinnor träder fram.

Pojken på andra sidan utspelas i Zimbabwe, från de oroliga åren vid självständigheten fram till i dag. Det är en kärlekshistoria mellan två unga som växt upp på varsin sida om staketet.

Vi får följa den svarta flickan Lindiwe som en natt vaknar upp av att det brinner i huset bredvid. Polisen kommer till platsen och arresterar en vit pojke, Ian, för att ha satt eld på sin styvmamma.

Några år senare möts de igen. Ian har precis kommit ut ur fängelset och Lindiwe kan inte hjälpa att hon finner honom fascinerande. Trots omgivningens förmaningar kommer hon allt närmare den några år äldre pojken. Vi får sedan följa dem i ett omtumlande förhållande som utspelar sig i Zimbabwe och Sydafrika, där makten skiftar händer men oron hela tiden består.

Irene Sabatinis hyllade debutroman beskriver på ett fantastiskt sätt hur kärlek och makt ställs mot varandra. Och hela tiden ekar samma fråga i Lindiwes huvud: Vad var det egentligen som hände den natten då Ians styvmamma sattes i brand?

Det är natten före nyårsafton och över Hisingen faller ett regn av brinnande pappersflygplan. Francis ser dem lösas upp till eldflagor och blåsa bort över höghusen. Han är hemma nu.

Skulle jag dö under andra himlar följer Francis, en ung konstnär som haft stora framgångar men som fått allt svårare att uttrycka sig. Det är som om han bar på en välvande sorg inuti, bara ett hav av vinande sand. Han vill hela tiden vara någon annan, någon annanstans, i en annan stad. I Madrid träffar han Nina, som också är konstnär. Hon har något som Francis alltid har sökt, även om han inte kan sätta fingret på exakt vad det är.

Johannes Anyurus första roman handlar om den längtan efter mening som ropar genom varje sommar och varje liv. En poetisk men ändå hamrande klar och enkel berättelse om kärlek och vänskap, om att söka något livsnödvändigt och samtidigt jagas av sin egen skugga.

Johannes Anyuru slog igenom redan med debuten Det är bara gudarna som är nya, 2003. Hans senaste bok, diktsamlingen Städerna inuti Hall, nominerades 2009 till Augustpriset och möttes av hyllningar från en enig kritikerkår. Med sin debutroman visar han ännu en gång varför han är en av våra mest uppmärksammade yngre författare.

Vi får följa den unga Karla i samma takt som manchesterbxorna måste läggas ut och fållas ner. Hon är bättre på att svära och kasta handgranater än att leka som flickor ska. Hon bor i Staden men har sina rötter i Byn. Och får alltid försvara det ena när hon är hos det andra.

Med jämna mellanrum kommer morbröderna, Brynolf och Knut, körande från Byn i sin Ford Taunus fylld med skogsdoft och finska. De kommer till Staden där Karla och mamma bor. Sitter i köket med varsin underarm mot bordet.
I Staden talar man svenska, i Byn talar man finska. "Rejäla människor pratar finska." Karla önskar hett att hon också kunde.
Staden ligger i den nordligaste fjärdedelen av landet och i tanke och sinne sträcker den sig längre uppåt kartbilden, mot polcirkeln. Det är en bra stad, men utanför missförstås den. Folket i Byn (morbröderna) tror att den är både stor och skrämmande och söderifrån, från Hylands horisont, har man inte tittat så noga på kartan, utan antar att den ligger bortom allt och hyser ett grövre leverne.

Karla växer upp med sin mamma, som är änka. De lever sida vid sida, snarare än tillsammans. Kärlek finns, men den är kärv och korthuggen. När Karla behöver tröst säger mamma: "Bry dig inte om."
Men Karla bryr sig. Om allt. Hon längtar och törstar. Hon söker frihet och kärlek. Hon är nyfiken och arg, hon törnar emot det ena efter det andra, men reser sig snabbt och gråter nästan aldrig.
Vi får följa Karla i samma takt som manchesterbxorna måste läggas ut och fållas ner. Hon intresserar sig mer för vuxna än för barn, förstår sig bättre på pojkar än flickor, hon kan svära och kasta handgranater, men inte leka som flickor ska. Mycket finns att lära men allt är inte så lätt att begripa. Somligt är dock ställt utom allt tvivel, till exempel att skidåkning är det främsta man kan ägna sig åt. Karla och mamma kavar tigande mil efter mil, oavsett väder och vind.
Det handlar om att befinna sig emellan, mellan finska och svenska, mellan Staden och Byn. Karla försvarar det ena när hon är hos det andra, och söker ett eget utrymme bortanför det pliktfyllda liv som generationerna före henne har tvingats leva.

En författare får ett brev från en av sina läsare, Hedwig Langmark, som känt igen sig i ett beskrivet foto i en av författarens böcker. Genom brevväxlingen och författarens egna efterforskningar växer en berättelse om Heddas liv som ung. Men mellan författaren och den gamla Hedda uppstår en dragkamp om hur och varför hennes liv blev som det blev.

Romanen börjar med att författaren (som av en händelse heter Sigrid Combüchen) får ett brev från en av sina läsare. Det är en gammal dam på spanska solkusten som känner igen sig på ett familjefoto från trettiotalets Lund, beskrivet i en av författarens romaner. Den bilden låg en gång i en tiokronorslåda i en antikaffär och togs om hand därför att det var historia från en stadsdel där författaren själv bor.
Länge har hon haft en idé om att skriva en roman om de kvarteren. Nu låtsas hon bo i huset där flickan från fotot bodde och breven mellan norr och söder växer i antal och leder vidare till skolkataloger, Veckojournalen och hemsidor på nätet ...

Bilden av familjen Carlsson, föräldrar, tre bröder och Hedda - enda dottern - tätnar efterhand och detaljeras genom den gamla Heddas brev och författarens "bredvidläsning". Parallellt med detta växer ett berättande och en berättelse om denna dotter, Hedda, fram.
Heddas hela liv kom att formas av tillfälligheter och ogenomtänkta beslut när hon var nitton, tjugo. Slumpen, eller ödet, kastade henne ur den lugna kurs som verkade given för en flicka ur övre medelklassen. Facit blev en pensionerad hemmafru i södra Spanien.

Mellan författaren och den gamla Hedda råder dragkamp om mening. Författaren förälskar sig i dåtid och det som inte blev, Hedda intresserar sig för nuet som är. Och protesterar mot idén att hennes liv blev förspillt därför att lovande anlag och anslag inte följdes upp.

Mitt i den allra hetaste högsommaren åker Marina till Skåne för att hälsa på sin äldre syster Stella. Nu får Marina för första gången besöka Stellas nya hus och träffa hennes sambo, författaren Gabriel.

Runt Marina, Gabriel och Stella tar ett lika lågmält som intensivt kammarspel form. I mitten av står de två systrarna, som på en gång är själsfränder och inte förmår nå varandra.

Under de kvalmiga sommarveckorna blir Marina alltmer övertygad om att Stella inte är trygg i förhållandet. Det är något som hon vill berätta, men ingenting blir sagt. Men också Marina döljer någonting - den allt starkare attraktionen mellan henne och Gabriel.

Den drunknade är en förtätad roman om attraktion, tystnad och svek. Marina och Gabriel spelar ett farligt spel som riskerar att få ödesdigra konsekvenser.

Detta är berättelsen om Hulda, som vi får följa från det att hon är ung flicka i armodets och svältårens Malung mot slutet av 1860-talet, till det att hon är en mogen kvinna som gjort sig fri från de band som hennes kön så länge fjättrat henne vid, på väg ut i världen i en nyfödd, modern industristat cirka trettio år senare.

Hulda föds och växer upp under den tid då det var som hårdast i Sverige, svältåren under 1860-talets senare del. Hon sätts tidigt i arbete som "lissgättare", det vill säga att valla traktens kor och getter i skogen och på myrarna en bra bit från byn. När hon blir tillräckligt stor väntar fäbodens slitsamma sommardagar i ur och skur, då det inte bara gäller att ta hand om djuren utan också att ta tillvara allt de ger i form av mjölk, smör och ost.

Så småningom får hon "stå i gången" i kyrkan och bli konfirmerad, anses vuxen och dansa till spelmannens förföriska fiolmusik. Kärleken och åtrån börjar bulta - tillsammans med allt annat som anses farligt för en kvinna. Som så många andra av Dalarnas kvinnor - och män - ger hon sig ut på vandring för att tjäna pengar på att sälja varor av skilda slag i trakter långt från hembygden. Men för Hulda väcks nya tankar till liv; hon vill åt Stockholm, till äventyret. Dit kommer hon också, och där träffar hon andra Malungskullor som ger henne råd. Hon tar tjänst hos ett finare herrskap i Vasastan och väcker sensation, för sin duglighet men också som representant för något exotiskt, ursprungligt och folkligt. Hos herrskapet går det emellertid illa efter ett tag: frun i huset dör och Hulda tar hennes plats men känner sig aldrig riktigt hemma i sin nya roll. Hon vill vidare ut i livet och bryter upp ännu en gång.

Hjärtblad är en roman som med känsla och kunskap skildrar ett gripande kvinnoöde och berättar en historia om Sverige som sällan hörts - dessutom är den en behövlig uppgörelse med myten om den frodiga zornska dalkullan.

"Redan som mycket liten brukade Frasquita dra sig undan för att sy. Frasquita började med att lappa ihop byxbakar och för varje byxa blev nålens bana allt säkrare, stygnen finare, handens rörelse snabbare och blicken mer uppmärksam. Hon lyckades så bra att arbetet inte syntes. Fadern letade förgäves efter spår av slitaget på knäna, det var som om han fått nya kläder."

Frasquita Carasco växer upp i den andalusiska byn Santavela och blir en sömmerska med magiska krafter. Krafter som får de misstänksamma byborna att ropa trollpacka efter henne.
Med hjälp av sin synål kan Frasquita återskapa vad som helst och göra det levande: Blommorna på hennes brudklänning vissnar av bybornas avundsjuka blickar; madonnan i kyrkan får ett sidenhjärta som slår; hennes makes röda stridstupp lappas ihop, fjäder för fjäder; den upproriska lantarbetaren Salvador får sitt svårt sargade och sönderslagna ansikte ihopsytt så att han blir än vackrare efteråt.
När Frasquitas make, vagnmakaren José, som sista utväg satsar sin hustru i spelet med stridstupparna och förlorar henne, tvingas hon utstå en kärleksnatt med godsägaren Heredias son och blir på så vis förtappad. Frasquita ser ingen annan utväg än att lämna byn. Hon lastar sina fem barn på en dragkärra och iklädd sin brudklänning av vissnade blommor börjar hon sin vandring genom ett Andalusien präglat av krig, bondeuppror och svält.

I slutet av sin odyssé färdas Frasquita över havet och slår sig ner i de spanska kvarteren i Alger. Där blir hon en välrenommerad sömmerska med egen ateljé och hennes döttrar har vid det här laget blivit sömmerskor alla fem: Anita, Angela, Clara, Martirio och Soledad, och alla besitter de magiska krafter ...
Saga, myt och magi blandas med detaljrik realism i denna debut med självbiografisk botten.

Två män möts av en slump på ett tåg. Det är nästan ett halvsekel sedan de sågs sist och mötet utlöser ett skred av plågsamma, laddade minnen.

Asger och Paul är kusiner och föddes in i en sträng frikyrklig församling i början av femtiotalet. På varsitt sätt har de präglats av sin livsfientliga uppfostran. Asger gjorde tidigt uppror och blev utstött ur kyrkan på grund av sitt leverne och sin sexualitet. Paul stannade kvar och beklagar den frisinnade anda som numera råder i hans församling.
Asger, nu nykter alkoholist och diakon, märker att Paul har något han vill bikta, och en trevande kontakt återupptas. Tveksamt inbjuder han den bekymrade kusinen till ett par dagars vistelse i familjens gamla sommarhus vid havet. Där ställs de stora frågorna om skuld, ondska, godhet och försoning på sin spets. Finns det situationer där förlåtelse är omöjlig? Vad är synd? Vad menar man när man kallar någon för djävulen? Och vad kan bli följden när vårt själsliv splittras i oförenligt svart och vitt, synd och renhet, godhet och ondska?
I varje scen och replikskifte öppnar sig det mångbottnade i brännande och svåra existentiella frågor. Samtidigt andas denna filmiskt uppbyggda kortroman medmänsklighet och sanningslängtan ända fram till det smärtsamma och följdriktiga slutet. Inger Edelfeldts kammarspel om ett laddat möte stannar länge i minnet.

Florence Nightingale sitter i en garderob.
Hon har haft en vecka på sig att ta sitt livs svåraste beslut men hon har inte haft tid att tänka. Om en timme måste hon svara. Ja. Eller nej.

Hur många gånger kan man sortera silver och linne? Hur många dagar kan man ägna sig åt högläsning? Hur långt sträcker sig plikterna mot ens familj och deras förväntningar, och var börjar det egna livet?
Flo lever i en priviligierad men strängt reglerad tillvaro. Få saker är passande och många direkt olämpliga, för att inte säga stötande. Att skapa ett eget utrymme vid sidan av allt som är förutbestämt är närmast omöjligt. Hon vill göra något med mening, men vad och för vem?
För familjen är Flos längtan märklig, till och med skrämmande. Föräldrarna rådfrågar läkare och arrangerar utlandsresor, men ingenting hjälper. Nu går det inte heller att vänta längre. Frågan hon ställts inför kräver ett svar.
Den du söker finns inte här är inte i första hand en historisk text, även om den handlar om en historisk person, Florence Nightingale. Det är en roman om längtan efter något annat; ett annat liv än det förväntade. Och hur svårt det är att bryta sig loss. Mia Öström har skapat en enormt förtätad berättelse med en tydlig, stark röst.

"Hallå! Finns det fler än jag som tvivlar? Som tycker att självförhärligande och nostalgi blir smetigt i längden? Kvinna, misantrop 20+, söker likasinnade. Eller vänta, stryk det. Jag söker ingen."

Sabina (om det verkligen är hennes namn) behöver ingen, och tror inte på något. Hennes steg leder ändå ofrånkomligen till ett möte med en äldre man som bär på en hemlighet. Eller åtminstone tycks så vara fallet när hon hittar en massa brev i hans lägenhet. Brev som skulle kunna vara ett manuskript, skrivna av mannen eller av någon som en gång stod honom väldigt nära.

I manuskriptet får vi följa en viss Aleksander Petrov. En rädd man med skrivardrömmar. Tillsammans med sin bästa vän Jimi, som tagit sitt namn efter Jimi Dean, och den alltigenom illa omtyckta Kackerlackan rymmer Aleksander från det kommunistiska Bulgarien i hopp om att ta sig till US of A, drömmarnas land, där alla får ha snygga texaskis på sig och dansa med blonda glada tjejer. Efter arresteringar, rymningar och olyckliga kärleksaffärer hamnar de i Rom mitt under studentupproren. Där prövas deras vänskap och värderingar i grunden.

Men deras vägar skiljs åt på ett avgörande sätt. Och genom livets alla små överraskningar möts de igen genom en kvinna 20+ i Stockholm som tvivlar och som tycker att självförhärligande och nostalgi blir smetigt i längden. Människor ur två generationer som på pappret har väldigt lite gemensamt visar sig vara närmare varandra än man kunde tro. Dessutom har världens fjärde hjärttransplantation något med saken att göra. Ty hjärtat har en märklig förmåga att kunna byta plats, bara man väl lyckas få korn på exakt var det sitter.

I Titta inte bakåt! undersöks begrepp som identitet, hopp kontra hopplöshet, nostalgi, och om en människa verkligen är samma människa livet igenom, och om inte, var går i så fall gränsen till bedrägeri.

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning är förmodligen Haruki Murakamis mest personliga bok. Här utgår han ifrån långdistanslöpningen, som till stor del kommit att forma hans tillvaro genom sin märkliga blandning av målsättning, medvetenhet och monotoni.

Genom att använda dagboksutdrag, tidigare essäer och artiklar skapar Murakami en bok som säger mycket om hans romaner och hans livsfilosofi. Ytterst handlar det om att utmana sig själv: som att som femtioåring bestämma sig för att upprepa den klassiska maratonsträckningen i Aten under stekhet sol, vådlig trafik och till arrangörernas påtagliga ängslan och oro.

Haruki Murakami är en av dagens mest omtalade och hyllade författare. Genom att förena popkultur med en egensinnig magisk realism har han skaffat sig en stor läsekrets runt om i världen. Med Vad jag pratar om när jag pratar om löpning gläntar han för första gången på dörren till vem han själv är som människa och författare.

Ett magnifikt ljussken uppenbarar sig på himlen ovanför Antarktis, där en vetenskaplig expedition befinner sig. Det är upptakten till denna omskakande thriller om vad som gömmer sig under den tjocka isen och som nu hotar att omstörta en hel värld.

En vetenskaplig expedition har ankrat någonstans på Antarktis för att beskåda ett isberg som under dramatiska former håller på att brytas sönder. Just som Gracie Logan, nyhetsreportern på plats, lägger ut nyheten om tilldragelsen uppträder ett magnifikt ljusfenomen på himlen i form av ett enormt ljusklot; det ändrar form och omsluter fartyget innan det försvinner lika mystiskt och spårlöst som det dök upp. Hela den märkliga tilldragelsen beskådas i direktsändning av en chockad världspublik.
På en egyptisk bergstopp kontemplerar en ensam präst över Guds magnifika skapelse som breder ut sig framför honom. Prästens närvaro på denna heliga plats är ett mysterium även för honom själv; det enda han är uppfylld av är den svårgripbara kraft i det kall han drivs av och hans tvångsmässiga behov att i skrift och bild återskapa och bevara den vision som om och om igen hotar att uppsluka honom.
Och i Boston inser den nu laglydiga biltjuven Matt Sherwood att hans brors död kan ha ett samband med denna ohyggliga tilldragelse, som hotar att spåra ur och utmynna i våldsamheter och kaos.
En hel värld håller andan när nyhetsreportern Gracie och den före detta biltjuven Matt söker svaret på den gåta som hotar att kasta världen in i ett livshotande tumult: har Gud slutligen bestämt sig för att uppenbara sig? Eller är det någon annan, ondskefull och ödesdiger, kraft de står inför?

Isens gåta är en provocerande, sylvass thriller i skärningspunkten mellan vetenskap, religion, historia och politik.

Denna "omöjliga" kärlekshistoria har rönt stora framgångar runt om i världen. På en rehabklinik möter en svårt brännskadad man en kvinna som påstår att de varit älskande för länge sedan. Så börjar hon berätta om deras kärlek och en ny historia tar form.

Den vackra och namnlösa berättaren i Gargoylen kör längs en mörk landsväg när han tycker sig se ett pilregn komma rakt emot honom. Han kör av vägen ned i en ravin och vaknar upp på en brännskadeavdelning där han får utstå alla helvetets kval och smärtor i form av den behandling han måste genomlida för att överleva. Bränd till oigenkännlighet har han förvandlats till ett monster. Det enda han vill är att bli så pass frisk att han kan begå självmord.

Så en dag kommer Marianne Engel - en tilldragande och mystisk skulptör av gargoyler, groteska statyer av fantasiväsen - till avdelningen och avslöjar att de båda varit älskande en gång i tiden. Då, i ett medeltida Tyskland, var han en svårt brännskadad legosoldat och hon en ung nunna som skötte om hans brännsår och fick honom att tillfriskna i det berömda klostret Engelthal. Allt eftersom hon berättar på sitt sheherazadiska vis och väver samman berättelsen med lika fascinerande historier om odödlig kärlek i Japan, England, Italien och på Island, så märker han att livsgnistan kommer åter, och med den även förmågan att älska någon igen - Marianne.

Hon ser till att han får lämna kliniken och bo hos henne i det hus där hon också har sin ateljé. Men det som hade kunnat bli en fristad blir snart ett fängelse. Hans morfinberoende på grund av de svåra smärtorna gör att hans förflutna hinner ikapp honom. Samtidigt nås Marianne av ett besked om att hon endast har tjugoåtta gargoyler kvar att fullborda - sedan är hennes liv till ända.
Perspektiven växlar fram till den överraskande avslutningen.

Gargoylen är en stor berättelse om kärlek, mirakel och skuld av en debutant som kom från ingenstans och skapade en av de mest uppmärksammade internationella succéerna på senare tid.

Eldar och is är på många sätt den avslutande delen av Birgitta Stenbergs uppmärksammade och kritikerhyllade självbiografiska romansvit.

Som vuxen får Birgitta ett brev som ifrågasätter viktiga händelser i hennes familjs historia. I samma stund påbörjar hon en resa bakåt i tiden - en resa som inleds med Alma, hennes mormor. På sitt första arbete förälskar Alma sig i prästens hustru, vilket i sin tur leder till ett intrikat ménage à trois. När prästen sedan gör henne gravid är skandalen ett faktum. Alma avskedas och föräldrarna gifter bort henne med drängen på gården.

Som tonåring tar den utomäktenskapliga dottern Ingeborg chansen och flyttar till Stockholm. Hon är ung, vacker och ambitiös - och skräckslagen inför risken att förbli fattig. Snabbt griper hon de möjligheter som öppnar sig. Hennes dotter Birgitta gör tvärtom. Utan att ingripa låter hon saker hända sig som får svårlösta konsekvenser.

Eldar och is är en roman med flera outplånliga kvinnoporträtt. Inte minst Ingeborg, vars intensitet, nyckfullhet, frimodighet, fåfänga och kärlekslängtan löper som en röd tråd genom hela berättelsen. Men samtidigt ställer romanen en knivskarp fråga om vad som kan berättas när minnet blir ifrågasatt.

På ett nervigt sätt, med en påtaglig närvarokänsla, möter vi en ung man som arbetar inom hemtjänsten. Han sköter särskilt två gamla nazister som är i slutfasen av livet. Samtidigt är han intill manins gräns intresserad av cancer som han via läkarkonsultationer och allmän vetgirighet närmar sig kliniskt och vetenskapligt.

Han lever ensam, skriver en bok som är tänkt att bli uppföljaren till debutromanen, Göteborg i päls. Han tycks ha hämtat sig från något slags sammanbrott. Han är småkär i en kvinnlig kollega, Elin.
Elin gör en resa till Berlin tillsammans med sin mamma, en berättelse som interfolieras med jagets. Nu blir tiden och platsen alltmer upplöst. Samtiden blandas med krigstiden, Tyskland med Sverige. Hermann Göring och hans hustru Karin iakttas under de sista skälvande krigsåren. Tyska riket håller på att gå under. Det står klart att Elins familj bär på ett tungt förflutet från nazitiden, ett minne som skulle kunna liknas vid en cancersvulst.
Slutet är lika mycket logiskt som gåtfullt. Berättaren och Elin gör en gemensam utflykt till Rockelstad, slottet där Göring första gången mötte Karin när han som pilot i Stockholm fått uppdraget att flyga hennes svåger, Eric von Rosen, dit.
Cancersurfare är skriven i rapsodiska stycken som till viss del liknar dagboksanteckningar, vilket starkt bidrar till intrycket av nedslag och ögonblickliga iakttagelser. I centrum står en man som försöker inordna sin innehållslösa vardag. Resultatet blir en resa som kanske sätter fingret på en kärleksberättelse eller kanske rätt och slätt skildrar en psykos.

En lyrisk saga om den unga kvinnan Aziaydé som går i lära hos en äldre man som för henne in i erotikens värld. Allt hon upplever måste hon återberätta för honom. Slöjan är ett erotiskt epos om skrift och drift, om konstens kall och erotikens möjligheter.

När Aziaydé säljs till sofa-shejken Jafar blir hon en av hustrurna i hans harem. Hon får gå i lära hos honom där han både fysiskt och mentalt för henne in i erotikens värld. Hon blir snart hans favoritslavinna och han tvingar henne att roa honom, att ständigt överskrida gränser och skaffa sig nya erfarenheter. Men alla dessa upplevelser omvandlar hon sedan till berättelser som handlar om livet i palatset, om orgier, erotiska förvecklingar och vardagsliv. Där ingår skvaller och rykten om livet på det nordliga halvklotet, där kvinnor inte förstår att männen är mästare och där män inte kan ett skvatt om förförelse.
Bakom sin slöja är Aziyadé smart och taktisk och hon utvecklas till en erfaren och professionell berättare. Men det har också sitt pris. Med tiden känner hon sig alltmer ensam och övergiven, inte minst för att Jafars krav på hennes berättarkonst oavbrutet ökar. Det är som om han blivit beroende av hennes berättelser. Han vill hela tiden höra nya - och stunden närmar sig då Aziaydé måste lyfta sin slöja och avslöja sitt rätta ansikte. Vad händer när han till sist ser henne? Blir det ögonblicket, vilket Aziaydé befarar, då svärdet slutligen faller?
Slöjan är en prosalyrisk berättelse som elegant blandar lek och allvar, saga och samtid. Ingen annan än Suzanne Brøgger skulle så flyhänt kunna formulera frågan om vad som är konstens kall och erotikens möjligheter.

Varför i hela helvetes jävlar är min syster död? Den frågan går oupphörligen i Blendas huvud. Nu är hon på väg tillbaka till familjen för att de ska genomföra det gemensamma uppdraget att begrava systern Trine.

Men Blenda är helt oförmögen att hantera sorgen och skuldkänslorna. För visst hade det varit bättre för alla om det inte varit just Trine som drabbats av den där hemska sjukdomen som gjorde att hon förtvinade i sjukhussängen. I stället lever Blenda, hon som på något sätt stannat i växten. Familjen som är kvar består av en mamma som gjort alla tänkbara uppoffringar för familjens bästa och en pappa som smugit ut bakvägen och skaffat en ny fru i Danmark. Till sist är familjemedlemmarnas oförmåga att hantera den stora sorgen det enda de har gemensamt.

Så samlas de alla i mammans lägenhet. Redan från början råder det explosionsrisk, vilket hanteras med tystnad. Ingen pratar. Tills pappans nya hustru tar till orda och nämner det onämnbara: Trine. Sorg. Saknad. Efter det finns ingen återvändo och allt måste komma upp till ytan.

Monica Wilderoths debutroman är en språklig sensation. Det är rapsodiskt och flimrande som om det vore laddat med en enorm underliggande och nervös energi. Skiljetecken ser man knappt röken av; det är en berättelse i korta hårda satser och den ligger fastskruvad från första sidan.
Det är en röst och man är genast redo att lyssna.

Varför i hela helvetes jävlar är min syster död? Den frågan går oupphörligen i Blendas huvud. Nu är hon på väg tillbaka till familjen för att de ska genomföra det gemensamma uppdraget att begrava systern Trine.

Men Blenda är helt oförmögen att hantera sorgen och skuldkänslorna. För visst hade det varit bättre för alla om det inte varit just Trine som drabbats av den där hemska sjukdomen som gjorde att hon förtvinade i sjukhussängen. I stället lever Blenda, hon som på något sätt stannat i växten. Familjen som är kvar består av en mamma som gjort alla tänkbara uppoffringar för familjens bästa och en pappa som smugit ut bakvägen och skaffat en ny fru i Danmark. Till sist är familjemedlemmarnas oförmåga att hantera den stora sorgen det enda de har gemensamt.

Så samlas de alla i mammans lägenhet. Redan från början råder det explosionsrisk, vilket hanteras med tystnad. Ingen pratar. Tills pappans nya hustru tar till orda och nämner det onämnbara: Trine. Sorg. Saknad. Efter det finns ingen återvändo och allt måste komma upp till ytan.

Monica Wilderoths debutroman är en språklig sensation. Det är rapsodiskt och flimrande som om det vore laddat med en enorm underliggande och nervös energi. Skiljetecken ser man knappt röken av; det är en berättelse i korta hårda satser och den ligger fastskruvad från första sidan.
Det är en röst och man är genast redo att lyssna.

I berättelsen om Margareta Johansdotter har Anita Salomonsson fångat ännu ett gripande kvinnoöde från Fattigsverige. Tiden är 1800-talets början. Platsen Västerbotten.

Den undersköna Margareta Johansdotter faller klart utanför kvinnoramen i den lilla byn i Västerbotten vid 1800-talets början. Hon lever ensam och omgärdas av en del häxrykten. Så friar den betydligt äldre Nils. Men när hon fött tre barn som alla dött i späd ålder, förstärks ryktena att allt inte står rätt till. Stumheten växer mellan makarna. Han dricker för mycket och vänstrar med pigan. Och när främlingen från Stafträsk dyker upp faller Margareta lätt. Till en början är alla på gården lätt förälskade i denna stilige, mörkögde man - såväl mannen som hustrun och pigan. Men svärmor, som bor med dem, ser var hjärtat bankar hårdast.
Margareta blir gravid igen och föder den här gången en dotter. Men vem är far till barnet? Misstankarna väcks när Nils hittas drunknad i träsket. Margareta fäller inte en tår.
Det blir rättegång, och nu vittnar den ena efter den andra om vad de har sett och uppfattat - vissa som hor, andra "lika som kärlek". Tjugo års fängelse blir straffet för de båda anklagade. Stafträskarna förpassas till Sveaborg och Margareta hamnar på Långholmens spinnhus. Mirakulöst nog överlever hon och får på ålderns höst återförenas med sin dotter.
Lika som kärlek bygger på ett verkligt fall, och Anita Salomonsson har lagt ner mycket tid på research, vilket ger autenticitet åt hennes skildring av detta gripande kvinnoöde.

"Lyssna. Låt mig ta dig med på en resa bortom dina vildaste drömmar. Låt mig få berätta en historia."

Usama al-Kharrat återvänder till Beirut från USA när hans far ligger på sin dödsbädd. Tillsammans med sin familj börjar han återupptäcka det som alltid betytt mest för dem: skvallret, skrattet och - inte minst - berättelserna. Usamas farfar var en hakawati, sagoberättare, och bjöd på förtrollande historier om Libanon, de turkiska krigen och hur han fick namnet al-Kharrat (påhittaren).

Men här skildras även de samtida libaneserna och deras till synes eviga krig och hjärtskärande kamp för överlevnad. I en intrikat spegelsal av samtidsberättelser och sagor utvecklas romanen till en fabulös resa bortom våra vildaste drömmar - en värld där de gamla legenderna är invävda i nutidens osannolikheter.

Med ständiga kast mellan skratt och tårar har Rabih Alameddine - som vore han en äkta hakawati - skrivit vår tids Tusen och en natt.

I Hungerflickan fortsätter Hillevi Wahl den självbiografiska berättelsen om Irmeli, huvudpersonen i romanen Kärleksbarnet som kom för några år sedan. Irmeli har blivit tonåring, åker iväg på ett utbytesår i USA och drabbas av allt allvarligare ätstörningar. När hon kommer hem djupnar problemen. Men hungerflickan övervinner till sist uppväxtens svårigheter.

"Varför blev inte du missbrukare? Den frågan får jag ofta när jag är ute och föreläser om barn till alkoholister. Efter min förra roman, Kärleksbarnet, som till stor del var en självbiografisk berättelse om min uppväxt som alkisbarn, har jag fått tillfälle att möta tusentals andra vuxna missbrukarbarn. Många kämpar själva mot ett missbruk. De är precis som jag. Vi har överlevt samma krig.
Och jag blir alltid lika förvånad över den där frågan.

Men det är klart att jag blev!
Spriten har jag klarat mig undan. Drogerna också. Men inte maten. Maten blev min tröst. Min snuttefilt. Mitt lugnande medel. Mitt sällskap när ensamhetens svarta hål värkte som värst.
Men jag har inte talat särskilt högt om det. Inte förrän nu. För det är en sak att tala om sina föräldrars missbruk och skam. Den här skammen är min egen.
Så varsågoda. Här är min skam. Och min längtan efter en pappa. Min underbara ansvarslösa knaspappa.
Nu fortsätter jag berättelsen om Irmeli. Och nej, hon är inte jag. Inte helt och fullt. Men väldigt nära."
Hillevi Wahl

Katharina är tretton år och bor med sin mor och far i ett hus. En dag får de besök av en man, Victor, som kommit för att förbereda Katharina för hennes uppdrag. Som en av de utvalda ska hon snart få träffa Imperatorn. Hon försöker föreställa sig hur det kommer att bli, men hon kan bara förstå det som väntar genom den värld som omger henne.

Berättelsen saxas mellan Katharinas uppväxt och scener som utspelas tolv år senare. Ett uppror håller på att organiseras och berättaren befinner sig mitt i stormens öga. Det är oklart på vilken sida Victor står, men som en nyckelperson i samhället är han en av de som kommer att avgöra förloppets riktning. Berättaren känner sig tvingad att gå till botten med vad det är som håller på att hända - ett beslut som tar henne till en makaber och mörk underjord, där saker hon aldrig kunnat föreställa sig äger rum.

Stjärnpalatset utspelar sig i en framtid som ligger cirka fyrtio år framåt i tiden. Årstiderna är nästan borta, och snart kommer den sista våren. I detta istidslandskap har en diktatur skapats som bygger på ständigt mytbildande. Det handlar om reproduktion, till vilket endast vissa blir utvalda - om än reproduktion på ett helt annat sätt än vi vanligtvis menar.

Precis som i sin debut, Tecknen runt huset, arbetar Martin Engberg med att blanda det vardagliga och välkända med världar som ligger långt bortom vår begreppsvärld.

Batuk är en flicka som sålts av sin far till en bordell i Mumbai. Där lever hon tillsammans med andra barn vars vardag är att betjäna bordellens kunder. Mellan barnen uppstår en hjärtskärande vänskap som hjälper dem genom deras vidriga tillvaro.

Den blå dagboken är en berörande och omskakande skildring av en ung flickas liv på en brutal bordell belägen på en av Mumbais myllrande gator - kallad "burarnas gata". Barnen sitter inspärrade i burar i väntan på att kunderna tas emot och betjänas. Det är, som alla förstår, en fruktansvärd skildring. Berättare är flickan Batuk, som vi får följa från det att hon är tio år fram till dess att hon är femton. Hon har sålts till bordellen av sin far. Genom att hon är skrivkunnig och har lyckats komma över en penna kan hon berätta sin historia i dagboksform. Hennes berättelse är starkt gripande men samtidigt helt osentimental.

Författaren, James A. Levine, är läkare och har specialiserat sig på att hjälpa utsatta kvinnor och barn i länder utan sociala skyddsnät. Detta är ingen "true story" utan en roman med fiktiva personer. Sann är den likafullt, då den är frambringad av ett möte med romanens "Batuk" i verkligheten; en burflicka i Mumbai som såg ut att skriva något som liknade en dagbok. Detta omvälvande möte fick Levine att börja skriva romanen för att ge röst åt ett av dessa burarnas barn. Tankarna förs inte helt oväntat till Majgull Axelssons Rosario är död (1989), hon rekonstruerade ju på ett liknande sätt 11-åriga Rosarios liv och död efter ett brutalt sexuellt övergrepp. Det är berättelser som behövs och som förhoppningsvis kan hjälpa någon av de utsatta barn som de handlar om; det här är en roman som kan göra skillnad!

Den finlandssvenska författaren Pia Ingström har skrivit en komisk, sorglig och avslöjande bok om sin egen uppväxt. Sällan har 1970-talets demokratiska terapikultur beskrivits så livfullt!

Inte utan min mamma följer minnets virrande gångar snarare än ren kronologi. Den första delen, Askungen, handlar om hur läsning blev en viktig del i Pias liv. Där satt hon i klassrummet och trodde att det var hennes uppgift att rätta de andra eleverna. De hon avskydde för deras lättsinnighet samtidigt som hon ville vara en av dem. I arbetet med boken öppnade Pia för första gången på tjugo år den dagbok hon skrev under den tiden.
Den andra delen handlar om hennes mamma, vilket blir ett sätt att hålla fast vid henne efter hennes död. På så sätt griper två kvinnoöden in i varandra - på var sin sida om ett samhälle som under några få år förändrades på så många sätt.
Inte utan min mamma är en bok om att vara ett tidens barn, men också om en familj som lever i en tid där det var mer genant när mamma sa "pappa jobbar övertid" än när hon förklarade en försening med "vi var i gruppterapin".

Hundra dagar är en roman om två människor som i tidens kaos försöker kämpa för sin oskuld. Skådeplatsen är folkmordets Rwanda 1994.

David, en medarbetare i ett schweiziskt biståndsprojekt, har låtit flygplanet som evakuerar de sista européerna lyfta utan honom. Han ångrar sig snart, men då är det för sent, allt är utom kontroll och mördandet tycks enbart eskalera.
Han gömmer sig i hundra dagar och vi får följa hans minnesarbete över vad som gått snett. Framför allt tänker han på Agathe, dottern till en regeringsmedarbetare, och de fyra sista åren med henne i Kigali. Hur miljoner pumpades in i en totalitär stat som startade ett folkmord då den trodde att den förlorat makten till en rebellarmé.
I Rwanda har alla blod på sina händer. Så också David, som tvingats bli medhjälpare till bödlarna, och därför fått fly över gränsen. I flyktinglägret hittar han den svårt sjuka Agathe, men hon är inte längre den kvinna han en gång älskade.
Hundra dagar är en tankeväckande bok om skuld, men också en kärlekshistoria. I Rwanda fanns inga hjältar - och de som såg efterkrigstidens värsta folkmord utan att handla kan inte svära sig fria. Lukas Bärfuss har lyckats med konststycket att synliggöra tragedin genom att gestalta ett drama som inte försöker lägga skuld utan snarare försöker förstå mekanismerna som driver "vanliga" och "goda" människor att begå fruktansvärda moraliska brott. Kritikerna har fängslats av Hundra dagar och särskilt jämfört den med Joseph Conrads Mörkrets hjärta.