Skönlitteratur

Denna "omöjliga" kärlekshistoria har rönt stora framgångar runt om i världen. På en rehabklinik möter en svårt brännskadad man en kvinna som påstår att de varit älskande för länge sedan. Så börjar hon berätta om deras kärlek och en ny historia tar form.

Den vackra och namnlösa berättaren i Gargoylen kör längs en mörk landsväg när han tycker sig se ett pilregn komma rakt emot honom. Han kör av vägen ned i en ravin och vaknar upp på en brännskadeavdelning där han får utstå alla helvetets kval och smärtor i form av den behandling han måste genomlida för att överleva. Bränd till oigenkännlighet har han förvandlats till ett monster. Det enda han vill är att bli så pass frisk att han kan begå självmord.

Så en dag kommer Marianne Engel - en tilldragande och mystisk skulptör av gargoyler, groteska statyer av fantasiväsen - till avdelningen och avslöjar att de båda varit älskande en gång i tiden. Då, i ett medeltida Tyskland, var han en svårt brännskadad legosoldat och hon en ung nunna som skötte om hans brännsår och fick honom att tillfriskna i det berömda klostret Engelthal. Allt eftersom hon berättar på sitt sheherazadiska vis och väver samman berättelsen med lika fascinerande historier om odödlig kärlek i Japan, England, Italien och på Island, så märker han att livsgnistan kommer åter, och med den även förmågan att älska någon igen - Marianne.

Hon ser till att han får lämna kliniken och bo hos henne i det hus där hon också har sin ateljé. Men det som hade kunnat bli en fristad blir snart ett fängelse. Hans morfinberoende på grund av de svåra smärtorna gör att hans förflutna hinner ikapp honom. Samtidigt nås Marianne av ett besked om att hon endast har tjugoåtta gargoyler kvar att fullborda - sedan är hennes liv till ända.
Perspektiven växlar fram till den överraskande avslutningen.

Gargoylen är en stor berättelse om kärlek, mirakel och skuld av en debutant som kom från ingenstans och skapade en av de mest uppmärksammade internationella succéerna på senare tid.

Eldar och is är på många sätt den avslutande delen av Birgitta Stenbergs uppmärksammade och kritikerhyllade självbiografiska romansvit.

Som vuxen får Birgitta ett brev som ifrågasätter viktiga händelser i hennes familjs historia. I samma stund påbörjar hon en resa bakåt i tiden - en resa som inleds med Alma, hennes mormor. På sitt första arbete förälskar Alma sig i prästens hustru, vilket i sin tur leder till ett intrikat ménage à trois. När prästen sedan gör henne gravid är skandalen ett faktum. Alma avskedas och föräldrarna gifter bort henne med drängen på gården.

Som tonåring tar den utomäktenskapliga dottern Ingeborg chansen och flyttar till Stockholm. Hon är ung, vacker och ambitiös - och skräckslagen inför risken att förbli fattig. Snabbt griper hon de möjligheter som öppnar sig. Hennes dotter Birgitta gör tvärtom. Utan att ingripa låter hon saker hända sig som får svårlösta konsekvenser.

Eldar och is är en roman med flera outplånliga kvinnoporträtt. Inte minst Ingeborg, vars intensitet, nyckfullhet, frimodighet, fåfänga och kärlekslängtan löper som en röd tråd genom hela berättelsen. Men samtidigt ställer romanen en knivskarp fråga om vad som kan berättas när minnet blir ifrågasatt.

På ett nervigt sätt, med en påtaglig närvarokänsla, möter vi en ung man som arbetar inom hemtjänsten. Han sköter särskilt två gamla nazister som är i slutfasen av livet. Samtidigt är han intill manins gräns intresserad av cancer som han via läkarkonsultationer och allmän vetgirighet närmar sig kliniskt och vetenskapligt.

Han lever ensam, skriver en bok som är tänkt att bli uppföljaren till debutromanen, Göteborg i päls. Han tycks ha hämtat sig från något slags sammanbrott. Han är småkär i en kvinnlig kollega, Elin.
Elin gör en resa till Berlin tillsammans med sin mamma, en berättelse som interfolieras med jagets. Nu blir tiden och platsen alltmer upplöst. Samtiden blandas med krigstiden, Tyskland med Sverige. Hermann Göring och hans hustru Karin iakttas under de sista skälvande krigsåren. Tyska riket håller på att gå under. Det står klart att Elins familj bär på ett tungt förflutet från nazitiden, ett minne som skulle kunna liknas vid en cancersvulst.
Slutet är lika mycket logiskt som gåtfullt. Berättaren och Elin gör en gemensam utflykt till Rockelstad, slottet där Göring första gången mötte Karin när han som pilot i Stockholm fått uppdraget att flyga hennes svåger, Eric von Rosen, dit.
Cancersurfare är skriven i rapsodiska stycken som till viss del liknar dagboksanteckningar, vilket starkt bidrar till intrycket av nedslag och ögonblickliga iakttagelser. I centrum står en man som försöker inordna sin innehållslösa vardag. Resultatet blir en resa som kanske sätter fingret på en kärleksberättelse eller kanske rätt och slätt skildrar en psykos.

En lyrisk saga om den unga kvinnan Aziaydé som går i lära hos en äldre man som för henne in i erotikens värld. Allt hon upplever måste hon återberätta för honom. Slöjan är ett erotiskt epos om skrift och drift, om konstens kall och erotikens möjligheter.

När Aziaydé säljs till sofa-shejken Jafar blir hon en av hustrurna i hans harem. Hon får gå i lära hos honom där han både fysiskt och mentalt för henne in i erotikens värld. Hon blir snart hans favoritslavinna och han tvingar henne att roa honom, att ständigt överskrida gränser och skaffa sig nya erfarenheter. Men alla dessa upplevelser omvandlar hon sedan till berättelser som handlar om livet i palatset, om orgier, erotiska förvecklingar och vardagsliv. Där ingår skvaller och rykten om livet på det nordliga halvklotet, där kvinnor inte förstår att männen är mästare och där män inte kan ett skvatt om förförelse.
Bakom sin slöja är Aziyadé smart och taktisk och hon utvecklas till en erfaren och professionell berättare. Men det har också sitt pris. Med tiden känner hon sig alltmer ensam och övergiven, inte minst för att Jafars krav på hennes berättarkonst oavbrutet ökar. Det är som om han blivit beroende av hennes berättelser. Han vill hela tiden höra nya - och stunden närmar sig då Aziaydé måste lyfta sin slöja och avslöja sitt rätta ansikte. Vad händer när han till sist ser henne? Blir det ögonblicket, vilket Aziaydé befarar, då svärdet slutligen faller?
Slöjan är en prosalyrisk berättelse som elegant blandar lek och allvar, saga och samtid. Ingen annan än Suzanne Brøgger skulle så flyhänt kunna formulera frågan om vad som är konstens kall och erotikens möjligheter.

Varför i hela helvetes jävlar är min syster död? Den frågan går oupphörligen i Blendas huvud. Nu är hon på väg tillbaka till familjen för att de ska genomföra det gemensamma uppdraget att begrava systern Trine.

Men Blenda är helt oförmögen att hantera sorgen och skuldkänslorna. För visst hade det varit bättre för alla om det inte varit just Trine som drabbats av den där hemska sjukdomen som gjorde att hon förtvinade i sjukhussängen. I stället lever Blenda, hon som på något sätt stannat i växten. Familjen som är kvar består av en mamma som gjort alla tänkbara uppoffringar för familjens bästa och en pappa som smugit ut bakvägen och skaffat en ny fru i Danmark. Till sist är familjemedlemmarnas oförmåga att hantera den stora sorgen det enda de har gemensamt.

Så samlas de alla i mammans lägenhet. Redan från början råder det explosionsrisk, vilket hanteras med tystnad. Ingen pratar. Tills pappans nya hustru tar till orda och nämner det onämnbara: Trine. Sorg. Saknad. Efter det finns ingen återvändo och allt måste komma upp till ytan.

Monica Wilderoths debutroman är en språklig sensation. Det är rapsodiskt och flimrande som om det vore laddat med en enorm underliggande och nervös energi. Skiljetecken ser man knappt röken av; det är en berättelse i korta hårda satser och den ligger fastskruvad från första sidan.
Det är en röst och man är genast redo att lyssna.

Varför i hela helvetes jävlar är min syster död? Den frågan går oupphörligen i Blendas huvud. Nu är hon på väg tillbaka till familjen för att de ska genomföra det gemensamma uppdraget att begrava systern Trine.

Men Blenda är helt oförmögen att hantera sorgen och skuldkänslorna. För visst hade det varit bättre för alla om det inte varit just Trine som drabbats av den där hemska sjukdomen som gjorde att hon förtvinade i sjukhussängen. I stället lever Blenda, hon som på något sätt stannat i växten. Familjen som är kvar består av en mamma som gjort alla tänkbara uppoffringar för familjens bästa och en pappa som smugit ut bakvägen och skaffat en ny fru i Danmark. Till sist är familjemedlemmarnas oförmåga att hantera den stora sorgen det enda de har gemensamt.

Så samlas de alla i mammans lägenhet. Redan från början råder det explosionsrisk, vilket hanteras med tystnad. Ingen pratar. Tills pappans nya hustru tar till orda och nämner det onämnbara: Trine. Sorg. Saknad. Efter det finns ingen återvändo och allt måste komma upp till ytan.

Monica Wilderoths debutroman är en språklig sensation. Det är rapsodiskt och flimrande som om det vore laddat med en enorm underliggande och nervös energi. Skiljetecken ser man knappt röken av; det är en berättelse i korta hårda satser och den ligger fastskruvad från första sidan.
Det är en röst och man är genast redo att lyssna.

I berättelsen om Margareta Johansdotter har Anita Salomonsson fångat ännu ett gripande kvinnoöde från Fattigsverige. Tiden är 1800-talets början. Platsen Västerbotten.

Den undersköna Margareta Johansdotter faller klart utanför kvinnoramen i den lilla byn i Västerbotten vid 1800-talets början. Hon lever ensam och omgärdas av en del häxrykten. Så friar den betydligt äldre Nils. Men när hon fött tre barn som alla dött i späd ålder, förstärks ryktena att allt inte står rätt till. Stumheten växer mellan makarna. Han dricker för mycket och vänstrar med pigan. Och när främlingen från Stafträsk dyker upp faller Margareta lätt. Till en början är alla på gården lätt förälskade i denna stilige, mörkögde man - såväl mannen som hustrun och pigan. Men svärmor, som bor med dem, ser var hjärtat bankar hårdast.
Margareta blir gravid igen och föder den här gången en dotter. Men vem är far till barnet? Misstankarna väcks när Nils hittas drunknad i träsket. Margareta fäller inte en tår.
Det blir rättegång, och nu vittnar den ena efter den andra om vad de har sett och uppfattat - vissa som hor, andra "lika som kärlek". Tjugo års fängelse blir straffet för de båda anklagade. Stafträskarna förpassas till Sveaborg och Margareta hamnar på Långholmens spinnhus. Mirakulöst nog överlever hon och får på ålderns höst återförenas med sin dotter.
Lika som kärlek bygger på ett verkligt fall, och Anita Salomonsson har lagt ner mycket tid på research, vilket ger autenticitet åt hennes skildring av detta gripande kvinnoöde.

"Lyssna. Låt mig ta dig med på en resa bortom dina vildaste drömmar. Låt mig få berätta en historia."

Usama al-Kharrat återvänder till Beirut från USA när hans far ligger på sin dödsbädd. Tillsammans med sin familj börjar han återupptäcka det som alltid betytt mest för dem: skvallret, skrattet och - inte minst - berättelserna. Usamas farfar var en hakawati, sagoberättare, och bjöd på förtrollande historier om Libanon, de turkiska krigen och hur han fick namnet al-Kharrat (påhittaren).

Men här skildras även de samtida libaneserna och deras till synes eviga krig och hjärtskärande kamp för överlevnad. I en intrikat spegelsal av samtidsberättelser och sagor utvecklas romanen till en fabulös resa bortom våra vildaste drömmar - en värld där de gamla legenderna är invävda i nutidens osannolikheter.

Med ständiga kast mellan skratt och tårar har Rabih Alameddine - som vore han en äkta hakawati - skrivit vår tids Tusen och en natt.

I Hungerflickan fortsätter Hillevi Wahl den självbiografiska berättelsen om Irmeli, huvudpersonen i romanen Kärleksbarnet som kom för några år sedan. Irmeli har blivit tonåring, åker iväg på ett utbytesår i USA och drabbas av allt allvarligare ätstörningar. När hon kommer hem djupnar problemen. Men hungerflickan övervinner till sist uppväxtens svårigheter.

"Varför blev inte du missbrukare? Den frågan får jag ofta när jag är ute och föreläser om barn till alkoholister. Efter min förra roman, Kärleksbarnet, som till stor del var en självbiografisk berättelse om min uppväxt som alkisbarn, har jag fått tillfälle att möta tusentals andra vuxna missbrukarbarn. Många kämpar själva mot ett missbruk. De är precis som jag. Vi har överlevt samma krig.
Och jag blir alltid lika förvånad över den där frågan.

Men det är klart att jag blev!
Spriten har jag klarat mig undan. Drogerna också. Men inte maten. Maten blev min tröst. Min snuttefilt. Mitt lugnande medel. Mitt sällskap när ensamhetens svarta hål värkte som värst.
Men jag har inte talat särskilt högt om det. Inte förrän nu. För det är en sak att tala om sina föräldrars missbruk och skam. Den här skammen är min egen.
Så varsågoda. Här är min skam. Och min längtan efter en pappa. Min underbara ansvarslösa knaspappa.
Nu fortsätter jag berättelsen om Irmeli. Och nej, hon är inte jag. Inte helt och fullt. Men väldigt nära."
Hillevi Wahl

Katharina är tretton år och bor med sin mor och far i ett hus. En dag får de besök av en man, Victor, som kommit för att förbereda Katharina för hennes uppdrag. Som en av de utvalda ska hon snart få träffa Imperatorn. Hon försöker föreställa sig hur det kommer att bli, men hon kan bara förstå det som väntar genom den värld som omger henne.

Berättelsen saxas mellan Katharinas uppväxt och scener som utspelas tolv år senare. Ett uppror håller på att organiseras och berättaren befinner sig mitt i stormens öga. Det är oklart på vilken sida Victor står, men som en nyckelperson i samhället är han en av de som kommer att avgöra förloppets riktning. Berättaren känner sig tvingad att gå till botten med vad det är som håller på att hända - ett beslut som tar henne till en makaber och mörk underjord, där saker hon aldrig kunnat föreställa sig äger rum.

Stjärnpalatset utspelar sig i en framtid som ligger cirka fyrtio år framåt i tiden. Årstiderna är nästan borta, och snart kommer den sista våren. I detta istidslandskap har en diktatur skapats som bygger på ständigt mytbildande. Det handlar om reproduktion, till vilket endast vissa blir utvalda - om än reproduktion på ett helt annat sätt än vi vanligtvis menar.

Precis som i sin debut, Tecknen runt huset, arbetar Martin Engberg med att blanda det vardagliga och välkända med världar som ligger långt bortom vår begreppsvärld.

Batuk är en flicka som sålts av sin far till en bordell i Mumbai. Där lever hon tillsammans med andra barn vars vardag är att betjäna bordellens kunder. Mellan barnen uppstår en hjärtskärande vänskap som hjälper dem genom deras vidriga tillvaro.

Den blå dagboken är en berörande och omskakande skildring av en ung flickas liv på en brutal bordell belägen på en av Mumbais myllrande gator - kallad "burarnas gata". Barnen sitter inspärrade i burar i väntan på att kunderna tas emot och betjänas. Det är, som alla förstår, en fruktansvärd skildring. Berättare är flickan Batuk, som vi får följa från det att hon är tio år fram till dess att hon är femton. Hon har sålts till bordellen av sin far. Genom att hon är skrivkunnig och har lyckats komma över en penna kan hon berätta sin historia i dagboksform. Hennes berättelse är starkt gripande men samtidigt helt osentimental.

Författaren, James A. Levine, är läkare och har specialiserat sig på att hjälpa utsatta kvinnor och barn i länder utan sociala skyddsnät. Detta är ingen "true story" utan en roman med fiktiva personer. Sann är den likafullt, då den är frambringad av ett möte med romanens "Batuk" i verkligheten; en burflicka i Mumbai som såg ut att skriva något som liknade en dagbok. Detta omvälvande möte fick Levine att börja skriva romanen för att ge röst åt ett av dessa burarnas barn. Tankarna förs inte helt oväntat till Majgull Axelssons Rosario är död (1989), hon rekonstruerade ju på ett liknande sätt 11-åriga Rosarios liv och död efter ett brutalt sexuellt övergrepp. Det är berättelser som behövs och som förhoppningsvis kan hjälpa någon av de utsatta barn som de handlar om; det här är en roman som kan göra skillnad!

Den finlandssvenska författaren Pia Ingström har skrivit en komisk, sorglig och avslöjande bok om sin egen uppväxt. Sällan har 1970-talets demokratiska terapikultur beskrivits så livfullt!

Inte utan min mamma följer minnets virrande gångar snarare än ren kronologi. Den första delen, Askungen, handlar om hur läsning blev en viktig del i Pias liv. Där satt hon i klassrummet och trodde att det var hennes uppgift att rätta de andra eleverna. De hon avskydde för deras lättsinnighet samtidigt som hon ville vara en av dem. I arbetet med boken öppnade Pia för första gången på tjugo år den dagbok hon skrev under den tiden.
Den andra delen handlar om hennes mamma, vilket blir ett sätt att hålla fast vid henne efter hennes död. På så sätt griper två kvinnoöden in i varandra - på var sin sida om ett samhälle som under några få år förändrades på så många sätt.
Inte utan min mamma är en bok om att vara ett tidens barn, men också om en familj som lever i en tid där det var mer genant när mamma sa "pappa jobbar övertid" än när hon förklarade en försening med "vi var i gruppterapin".

Hundra dagar är en roman om två människor som i tidens kaos försöker kämpa för sin oskuld. Skådeplatsen är folkmordets Rwanda 1994.

David, en medarbetare i ett schweiziskt biståndsprojekt, har låtit flygplanet som evakuerar de sista européerna lyfta utan honom. Han ångrar sig snart, men då är det för sent, allt är utom kontroll och mördandet tycks enbart eskalera.
Han gömmer sig i hundra dagar och vi får följa hans minnesarbete över vad som gått snett. Framför allt tänker han på Agathe, dottern till en regeringsmedarbetare, och de fyra sista åren med henne i Kigali. Hur miljoner pumpades in i en totalitär stat som startade ett folkmord då den trodde att den förlorat makten till en rebellarmé.
I Rwanda har alla blod på sina händer. Så också David, som tvingats bli medhjälpare till bödlarna, och därför fått fly över gränsen. I flyktinglägret hittar han den svårt sjuka Agathe, men hon är inte längre den kvinna han en gång älskade.
Hundra dagar är en tankeväckande bok om skuld, men också en kärlekshistoria. I Rwanda fanns inga hjältar - och de som såg efterkrigstidens värsta folkmord utan att handla kan inte svära sig fria. Lukas Bärfuss har lyckats med konststycket att synliggöra tragedin genom att gestalta ett drama som inte försöker lägga skuld utan snarare försöker förstå mekanismerna som driver "vanliga" och "goda" människor att begå fruktansvärda moraliska brott. Kritikerna har fängslats av Hundra dagar och särskilt jämfört den med Joseph Conrads Mörkrets hjärta.

Vi ska bli något du och jag Sebastian. Vi måste skydda det som är vårt.

Det är Valborg i Vitabergsparken när Sebastian möter den märkligt frånvända Andreas. De inleder ett passionerat och omstörtande förhållande. Men innerst inne bär Sebastian en annan person inom sig, någon som han själv men ingen annan ser. Hon heter Ellie och ska en dag resa sig ur askan av honom.

Eli Levéns debutroman från 2010 kretsar kring helgonbilden av Sankt Sebastian, genomborrad av pilar och fastbunden vid ett träd.

Den belönades med Katapultpriset för årets bästa debut med motiveringen "en intensiv och laddad skildring av en ung människas sökande efter identitet och tillhörighet". Filmversionen Nånting måste gå sönder (2014), med manus av Levén, prisades internationellt och Saga Becker vann en Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll.

"Zayed ebne Sales är mitt namn. Jag var krönikeskrivare åt sändebudet Mohammad. Sändebudet hade inte någon son. Han adopterade mig när jag var omkring sju år. Alla kallade mig Zayed, Mohammads son."

Kort efter Mohammads död blir Zayed kallad till Omar, islams främste ledare. Av honom får Zayed uppdraget att samla sändebudets uppenbarelser och nedteckna det som ska bli Koranen.
Arbetet leder Zayed till Mekka och Medina, där han talar med präster och köpmän, kristna och judar, Mohammads dotter och hans hustrur, hans vänner och fiender. Utifrån dessa pusselbitar växer sakta bilden av sändebudet Mohammad fram som en drömmare och livsnjutare - men också som en krigsherre och slug politisk ledare, ständigt beredd att ta nya risker och utmana överheten.

Kader Abdolahs stora boksuccé ger en ny bild av mannen som skapade en världsreligion.
"Jag ville skriva om Mohammad som en människa", har Kader Abdolah sagt, "inte som profet". Sändebudet är på många sätt fortsättningen på Huset vid moskén (som 2007 kom tvåa i folkets omröstning av den bästa nederländska boken genom tiderna).

Richard Swartz berättelser handlar alla om kärleksmöten. Här avtäcks en annan sida av våra föreställningar om det vi oftast ser som något vackert och idylliskt. Men det som på ytan kan se ut som oskuldsfull attraktion, rymmer ofta både beräkning och lögn.

Denna bok varierar i sex berättelser ett lika uråldrigt som banalt motiv - man möter kvinna. Ibland låter mötet sig någorlunda bestämmas i både tid och rum: läsaren tas till exempel med till New York någon gång under tjugotalet, till Prag efter kommunismens fall, till operans och musikens mer tidlösa Wien, men också till en exotisk plats som verkar ligga utanför såväl tid som rum.
Men geografi och tid är bara själva ramen för dessa variationer över ett tema. Viktigare är vad som händer - eller inte händer - under ett sådant möte. Hur mannens eller kvinnans egoistiska intressen finns där som dunkla trådar i den gemensamma passionens eller förälskelsens väv, hur mycket som på ytan kan se ut som oskuldsfull attraktion rymmer både beräkning och lögn, inte sällan med våldsamma eller hämndgiriga inslag.
Alla sådana möten har sin egen koreografi och karaktär, men innehåller ändå ofta just denna dunkla kärna av förställning, så ofta förnekad eller förträngd genom vår önskan att se mannens och kvinnans kärleksmöte som någonting genomgående vackert och rentav idylliskt.
I Richard Swartz berättelser, skrivna med skarp blick och vass penna, friläggs denna kärna. Det idylliska får vika för andra och mörkare sidor. Och här återkommer snart både geografi och tid: ty ofta visar sig mötet mellan man och kvinna omöjligt att lösgöra ur omgivningen och den historiska kontexten; världen griper in i våra liv och dikterar dem långt mer än vad vi skulle önska oss, övertygade som vi är om att erotik eller sexualitet inte angår någon annan än oss själva och den vi åtrår.

Peter Törnqvist utsågs redan 2000 till en av de främsta svenska författarna i sin generation. Nu återkommer han med en efterlängtad romandebut.

I Westra Härad går tiden sin gilla gång. Om det är 1970-tal eller inte kvittar myrorna lika. Det var inte så längesen inlandsisen drog sig tillbaka och lämnade sandiga moar efter sig: in kom lingon och andra smålänningar.
Tjippen, Jyro, Hannele och Pjäta med flera tar existensen i besittning. Kristendom råder och skrämmer en och annan unge från vettet med sin helveteslära. Men här finns också frihetliga själar och terrängens många uppehållsrum.
Allsköns visor, ramsor och gnåmer och annat ur "den rymliga folklåren" ingår i denna smått mytologiska väv. Genom språket och berättandet kan underläge och utsatthet vändas till suveränitet, förtvivlan avtvingas några skeva grin.
I bokens sista del är scenen vriden och aktörerna utbytta. I en snar samtid luffar ett gäng sorglustiga figurer runt, à la Harry Martinsons Vägen till Klockrike. Plundringen av människor och miljö fortgår. Havsytan har stigit. Västerlandet gungar. Frågan är: ska man handla eller ska man inte handla?

Peter Törnqvists briljanta prosa är burlesk och uppfinningsrik, färgstark och detaljrikt utmejslad. Hans landsbygdsroman knyter an till en numera nästan bortglömd litterär tradition, samtidigt som den ställer denna tradition på huvudet.

Marie Norins prosadebut Kupa blev en kritikerframgång: "En mycket liten bok men ändå något av det mest storslagna jag läst på länge". Nu har hon skrivit ytterligare två kortromaner som vi publicerar i en volym.

I bokens första roman, Djuraffär, möter vi en äldre man som bor och arbetar i sin inte så välbesökta djuraffär. En fuktskada bakom disken avslöjar en dold källarlucka. På andra sidan luckan hittar mannen något han kanske inte borde ha hittat. Djuraffär är en sorts kärleksroman, drömmen om att bygga och dela ett liv med någon/något.

I den andra romanen, Monstranser, möter vi flera människor vars liv, på en ö, i en liten stad, utspelar sig parallellt och under några få timmar. En man bygger en scen av Jesu himmelsfärd som han ska forsla i en skottkärra till kyrkan som ligger på andra sidan stan. En mormor tinar kalops till ett barnbarn hon motvilligt åtagit sig att ta hand om. Pojken intresserar sig mest för sitt nintendo och samtalet mellan de är stumt och irriterat. Samtidigt, i en annan lägenhet, står en änkling och vattnar sina krukväxter när telefonen ringer.
Det finns en på en gång krypande och gripande stämning i Marie Norins surrealistiska skildringar. Det är suggestivt och skickligt. Skrivet med en stor lyhördhet för sina karaktärer, men också med en underskruvad humor. Hon skildrar några människor som är lite tilltufsade och lever instängda i sina isolerade universa, ett slags restvarelser, kanske fångna i själva fiktionen?

"Alla känner mig här. Jag är Jojo eller 'Skridskobanan' för stamgästerna. Jag kallas så för att jag så att säga har rätt mycket flint. Egentligen är den ganska ny, för i tonåren var min kalufs verkligen nåt att visa upp. Bakifrån såg jag ut som Dalida. Av ren nostalgi låter jag håret växa i nacken trots ödetomten uppe på skallen. Jag drev café Balto. Det vore fel att påstå att nån ansträngde sig när namnet skulle hittas på - Balto heter ju varenda liten skitbar. Det är kvarterets bar, tobaksaffär och tidningskiosk. Kvarterets lunga. Och spypåse. […] Jag badar i mitt eget blod, naken, jag ligger i en underlig ställning, jag trodde jag skulle se livet passera revy som i en film, men det är dumheter. Jag hör bara några röster."

Joigny-les-deux-bouts är en sömnig förort i slutet av en pendeltågslinje i Paris ytterområden. Normalt sett händer det inte någonting alls av intresse här. Ända tills nu, vill säga. Barägaren Joël Morvier har hittats knivskuren till döds och borgmästare Pierre Ledoux försöker lugna samhällets invånare. Lokalpressen frammanar bilden av en sympatisk och älskad man. Stamgästerna på Balto tycker annorlunda. Jojo var en elak rasist som ingen ville umgås med, om det inte varit för hans bar-tabac. Var Jojo i själva verket en mycket ensam man som led en tragisk död? Versionerna går starkt isär när de mordmisstänkta stamgästerna på Balto kallas in till förhör för att redogöra för händelseförloppet.

Vem utförde dådet? Var det Mme Yéva som brukade köpa sina cigaretter hos Jojo och tvingades utstå hans eviga tafsande? Eller hade hennes arbetslöse man Jacquot fått veta vad som pågick, rest sig ur tv-soffan och utkrävt hämnd? Var det deras son Tani, som slog ner yrkesvägledaren för några månader sedan och relegerades från skolan? För det kan väl inte vara Yeznig, Tanis lillebror, som är förståndshandikappad och inte kan prata rent trots att han är en bjässe till trettonåring?
Sanningen blandas friskt med lögnen när Faïza Guène visar upp en ny och mörkare sida av sitt författarskap. Samtidigt bär Sista beställningen på Balto hennes unika kännemärke: den rappa och tuffa förortsslangen och den svarta humorn, den knivskarpa sociala satiren.

Roy Jacobsen har med Marions slöja skrivit en av de mest spännande och tankeväckande romanerna på senare tid om kvinnomord och fördomar - inte minst läsarens egna - i ett mångkulturellt samhälle.

Den kvinnliga polisen Marion, frånskild mor med en tonårig son, ingår i ett hemligt efterforskningsteam vid Oslopolisen, en multikulturell och multikonfessionell enhet. De får utreda ett egendomligt fall. I en container med glaskross har man funnit en mördad ung kvinna av pakistanskt ursprung. Hon är tjugo år gammal, klädd i den traditionella slöjan, hijab, och hon saknar vänster hand. Är det ett rasistdåd? Eller ett hedersmord?
Det visar sig snart att hon heter Nasreen, att hon vanligtvis inte bar slöja och att hon hade en norsk pojkvän. Efter två månaders efterforskningar utan resultat hittar man till slut en kvinnohand i en samling sopor på Ulvøya.
Handen bär Nasreens ring. Men det är inte hennes hand.
Marions slöja är en bok som har spänningsromanens intrig, men som också för en viktig moralisk-etisk diskussion i en fullödig romans form.

Smugglarkungens son har blivit fjorton år. Här får vi följa Pänkttis ungdomstid från Realskolan (som var en mardröm) och över gymnasietiden (då världen äntligen öppnar sig). En spännande uppföljning till den kritikerrosade Smugglarkungens son.

Pänktti börjar realskolan. En dag när ungdomarna rusar mot skolbussen, ramlar Pänktti i leran på grusvägen, faller och ser det svarta busshjulet närma sig hans huvud. Han fastnar med sitt långa och tjocka hår under hjulet.
Realskolan är en mardröm. Han har för det mesta betyget B? och han vantrivs. Bäst trivs han i den blå Scania 4:n som transporterar hästar. Han skriver berättelser som föranleder förhör hos polisen. Har han blivit utsatt för en pedofil eller hittar han bara på?
Pappa smugglarkungen visar symptom på magcancer. Och Pänktti får slutligen sin realexamen.
När Pänktti börjar gymnasiet öppnar sig dock en helt ny värld. B? blir A. Hans tid i Haparanda är numera legend i Tornedalen. Bör även berättas för övriga landet, Norden och världen. Han läser ryska, Martinson, skriver och lever en Sturm und Drangtid, men tar studenten med bra betyg, trots att han bara sporadiskt gästat gymnasiet. Han har nämligen haft så mycket annat att göra.
Bengt Pohjanen berättar i högt tempo och stor berättarglädje som består av lika delar ömsinthet och humor. Första delen i denna självbiografi, Smugglarkungens son, blev kritikerhyllad och ett andra genombrott för denna erfarna författare som firar 30 år på förlaget.

Andor Weérs liv kretsar kring tre kantstötta kvinnor. I femton år har hans mor Rebeka vägrat att lämna lägenheten. Hennes karriär som firad skådespelerska i det kommunistiska Ungern avbröts i samma stund som dottern Judit flydde till väst. Och så flickvännen Eszter, naturligtvis. Hon som han träffade just innan hon skulle ta livet av sig genom att hoppa från en bro.
När romanen tar sin början har systern slutat skriva sina brev, modern har just dött, och förhållandet med Eszter är i upplösning.
Stillheten, en av de senaste årens mest uppmärksammade europeiska romaner, utspelar sig i Ungern vid tiden för murens fall. Mycket av det psykologiska dramat speglas och förvrängs av det kommunistiska samhället - men blodsbanden i familjen Weér (vér betyder blod på ungerska) är minst lika kvävande som det korrupta politiska systemet.

"Maeve är tillbaka och i toppform den här gången. Temat är hjärtat, både som muskel och metafor, och av den här boken blir man verkligen varm i hjärtat. Den är mysig utan att för den skull bli sötsliskig."
The Times

Nunnorna i ledningen för St Brigids hospital i Dublin ger läkaren Clara Casey den otacksamma uppgiften att bygga upp en hjärtklinik från grunden i en lagerlokal ute på gården. Mot alla odds tar hon på sig jobbet, trots att hon redan har mer än fullt upp med att få privatlivet att fungera i och med en skilsmässa och två struliga tonårsdöttrar.
Clara Casey skrider till verket med sin sedvanliga målmedvetenhet och organisationsförmåga och hon lyckas rekrytera sin personal på de mest oväntade ställen. På en parkeringsplats hittar hon den polska invandrarflickan Anja som putsar vindrutor. Anja har kommit till Irland i jakten på lyckan efter ett olyckligt äktenskap och får genast jobbet som Claras personliga assistent.
Nyblivne läkaren Declan har nyss avslutat sina medicinstudier och finner till sin stora glädje och sin stora förskräckelse att arbetsuppgifterna och ansvaret på Claras hjärtklinik vida överstiger hans erfarenhet och kompetens.
Fader Brian Flynn, som läsaren känner igen från Den magiska källan, råkar ut för förtal av en av församlingsmedlemmarna och söker tjänsten som sjukhuspräst på Claras klinik för att komma undan ryktesspridaren.
Resultatet blir en hjärtklinik som inte liknar någon annan. Här går läkarna ut med patienternas hundar, när ingen annan kan ta hand om dem, sjuksköterskorna får en ledig dag för att närvara vid en älskad patients begravning och Clara Casey extraknäcker på kvällarna som både patienternas och personalens personliga kurator. Frågan är bara: Hur länge ska Clara orka?

Slaget om Heliga landet är förlorat - tempelriddarnas sista strid har tagit sin början. Rekviem är den avslutande delen i trilogin om tempelriddaren Will Campbell, vilken inleddes med Brödraskapet och Korståg.

Nu är det Nådens år 1295 och det kristna imperiet i Heliga landet ligger i ruiner. Tempelriddaren Will Campbell är tillbaka i Paris och befinner sig i ett vägskäl. Han hade försvurit sig att upprätthålla Anima Templis principer, det hemliga brödraskapet inom Tempelherreorden, vars mål var fred - en fred som nu verkar längre bort än någonsin.

Tempelherreorden har ingått i allians med Wills fiende, kung Edward av England, med löfte om att hjälpa kungen i kriget mot Skottland. Denna fientliga pakt mot Wills hemland slår direkt mot hjärtpunkten i hans tro och lojalitet, samtidigt som förhållandet till hans dotter, Rose, blir allt kyligare och driver henne in i en farlig kärleksaffär.

Will ställs nu inför ett bittert val: att stanna i Tempelorden och utkämpa ännu ett krig han inte tror på, eller att bryta sina löften och föra sin egen kamp för freden, även om den skulle innebära att han måste kämpa - på skottarnas sida.

Snart befinner han sig mitt i en blodig konflikt, omedveten om att en ännu större fara är i annalkande. På Frankrikes tron sitter en krigisk kung vars begär efter suveränitet och allmakt trotsar alla förbund och som inte skyr några medel för att förverkliga sina storhetsvansinniga ambitioner.

Slaget om Heliga landet är förlorat - tempelriddarnas sista strid har just börjat.

"Jag heter Brodeck och jag har ingen del i det här. Jag vill gärna få det sagt. Jag har inget gjort, och när jag fick veta vad som inträffat skulle jag ha kunnat tiga, men de bad mig berätta. De tvingade mig, de flesta hade nävarna knutna eller händerna i fickorna. 'Du kan ju skriva', sa de."

Brodecks uppgift här i livet består i att rapportera om fauna och flora, om årstiderna och viltet, vattenståndet i floden Staubi, om snödjup och regnmängder, ett arbete som inte har någon betydelse för den myndighet han skickar rapporterna till.
Hur som helst ligger Myndigheten mycket långt bort, på flera dagsresors avstånd från den avkrok där Brodeck lever och verkar. Han vet inte ens om rapporterna kommer fram eller om de alls blir lästa. Efter kriget fungerar inte posten som förr, det kommer att ta lång tid innan saker och ting återgår till det normala.
Särskilt inte efter det som inträffade på Schloss värdshus för ungefär tre månader sedan, det som byborna på sin dialekt kallar för De Ereigniës, den så kallade incidenten. Den kväll då främlingen i byn, mötte döden.
Brodeck skrider till verket med sedvanlig noggrannhet och flit. Han tänker inte utelämna något i sin rapport. Allt ska med. Allt han sett och hört. Även om de övriga byborna inte står ut med att höra sanningen.
"Vad ska det tjäna till?" frågar byborna Brodeck. "Vad spelar det för roll att ytterligare en man dött, det dog ju så många under kriget. Du behöver ju rapportera händelsen, inte ta med en massa onödiga detaljer." Brodeck förstår undertonen i varningarna.
Hålla sig till saken, inte söka efter det outsägliga, det som inte syns, det är Brodecks uppdrag den här gången, ändå gör han det motsatta och svävar plötsligt själv i livsfara.
I denna poetiskt suggestiva allegori över krigets fasor och människans ondska firar Philippe Claudels prosa stora triumfer.

I Istanbul under sent 1970-tal och tidigt 1980-tal, med militärkuppen 1980 som historiskt nav, möter vi Kemal Basmaci.

Kemal är en välbeställd affärsman som studerat i USA och nu ska förlova sig med Sibel. Men så träffar han den 18-åriga Füsun, en avlägsen fattig släkting, och förälskar sig i henne.
Det leder till besatthet och ett triangeldrama, som utspelar sig i ett land som ändras i takt med att gamla traditioner förändras under trycket av våldsam modernisering.
Oskuldens museum blir Kemals symboliska bygge över sina minnen och sin besatthet av Füsun. Deras omöjliga kärlekshistoria är dömd på förhand - båda gifter sig på olika håll utan att någonsin förlora den passion som uppehållit dem sedan de första gången sågs. Till sist, i det avslutande kapitlet, träder därför författaren själv, Orhan Pamuk, in i själva handlingen.

En roman om familjerelationer och lojalitet. Om ett ofrivilligt möte mellan en femtioårig kvinna och en ung pojke som båda har vänt livet ryggen. Och hur det där livet tränger sig på och tvingar oss att ta reda på vad som verkligen spelar roll i den här världen.

Susanne har tagit en time out. Hon har dragit sig undan livet, alla de vardagliga sammanhangen och kraven. Nu vill hon ha tid bara för sig själv, bara vara med sig själv. Hon har längtat efter det, rofylldheten i stugan, att skapa något som bara är hennes. Hon har lämnat allt. Det hände ganska plötsligt. När hon förlorar sitt chefsjobb och erbjuds ett ettårigt avgångsvederlag bestämmer hon sig för att göra det hon drömt om länge, packar väskan, slänger mobiltelefonen och tar bilen till sitt torp på landet.
Hon lämnar jobb, ett kärlekslöst praktiskt familjeliv med man och tre bonusbarn. Hon har alltid varit den duktiga, den som anpassar sig och inte bråkar. Hon har också varit mycket ensam i sitt tidigare liv. Nu ska hon vara själv på sina egna premisser.
Men fristen från omvärlden blir kortvarig. Hennes syster Louise ringer en tidig morgon. Det kan bara betyda problem. Hennes syster betyder alltid problem. De är varandras motsatser. Som två sidor av ett mynt. Men de är systrar, i ett och samma blodomlopp.
Louise ber Susanne att ta hand om sin femtonårige son Jonas. Hon måste, för de ska vräkas, berättar Louise. Det ska bara handla om en kort tid. Medan Louise får ordning på sina skulder och sitt röriga liv.
Så möts de. Varken Jonas eller Susanne vill ha varandras sällskap, men de har inget val. Jonas är en blek och trulig tonåring. Misstänksam och avståndstagande. Han har inte bett om det här. Det har inte Susanne heller, men hon måste återigen vara den duktiga och ansvarstagande vuxna. Men Susanne är inte längre säker på att hon varken kan eller vill det. Och Jonas var en gång en kär systerson som hon satt barnvakt åt och gullade med. Hur mår han egentligen, och varför går han inte i skolan?
Så småningom börjar Susanne inse att saker och ting inte är vad de verkar vara. Vad händer i Louises liv, egentligen? Är det som Louise säger, eller har hon andra, hemliga planer?

Simone de Beauvoirs litterära debut från 1943 föreligger för första gången i svensk översättning av Cecilia Franklin och Suzanne Skeppström. Redan i debutromanen tar de Beauvoir upp alla de teman som skulle prägla hennes omfattande författarskap.

Françoise Miquel driver tillsammans med sin livskamrat, den kände teatermannen Pierre Lebrousse, en teaterensemble i 40-talets Paris. De delar i princip allt; livet, kärleken, hemligheterna, passionen för teatern. Deras gemensamma motto är: Du och jag är ett. Ingen av oss går att beskriva utan den andre.
Françoises och Pierres förhållande bygger på fullständig frihet och respekt för den andres behov och lustar. Ingen har hittills kunnat rubba den tillit de hyser för varandra.
Men en dag dyker den unga studentskan Xavière upp i deras liv. Françoise har bjudit in henne till Paris för att hon ska komma ifrån den trista landsortstillvaron i Rouen, där hon vuxit upp. Françoise ordnar så att Xavière får ett rum på samma hotell som hon själv och försöker fylla den unga kvinnans liv med mål och mening. Detta visar sig snart omöjligt. Xavière är lat och nyckfull, självupptagen och nonchalant på samma gång som hon är osäker och sökande. Hon är inget mindre än en tonårsrebell som medvetet ser till att bryta sig in mellan Françoise och Pierre.
Françoise finner att rollerna nu blivit ombytta. Nu är det hon själv som är den svagare parten; "en individ bland andra individer, en vem som helst". Hennes förhållande till Pierre sviktar i grunden och svartsjukan hotar att ta överhanden. Françoise upplever att Xavière tillskansat sig makten över henne och att hon måste slå sig fri, även om det får förödande konsekvenser för bådas frihet.

Den sista delen i Agneta Pleijels historiska familjetrilogi är en roman om två syskon som står varandra mycket nära men lever under helt olika villkor. Albert är dövstum och Helena har en stor sångbegåvning men hindras av sin far att stå på scen.

Isaac Berg är sångare och sånglärare på Operan i Stockholm och gift med Lina, den framstående skådespelaren Lars Hjortbergs dotter. 1832 väntar de sitt första barn och stora musikaliska förhoppningar fästs vid pojken. Det visar sig att han är döv från födelsen.
Hans syster föds strax därpå och har allt vad han saknar: hörsel, sångröst och musikalitet. Men hon är bara flicka. Hon blir en ypperlig sångerska men hon tillåts inte stå på scen. Det passar enligt fadern inte ihop med äkta kvinnlighet.
Albert vistas i många år på Institutet Manilla för döva. Som vuxen blir han målare. De två syskonen - Albert och Helena - har från barndomen en mycket varm relation. De står varandra närmare än några andra, och på ett sätt som idag skulle väcka harm.
Familjen kommer i många år att vistas utomlands, i Düsseldorf och i Paris. Albert grips av revolutionsfebern och reser i Europa och befinner sig på Sicilien under den italienska frihetskampen.
Syskonens liv och villkor är olika varandra. Romanen följer deras liv och möten. Den döve Albert blir revolutionär och anhängare till Garibaldi. Han är utfattig och har svårt att försörja sig på sitt måleri.
Helena upplever en stor kärlek som hennes far förhindrar. Han är själv artist men vill inte ha fler scenkonstnärer i familjen. Hon gifter sig i Sverige med en rik brukspatron och industriman. Hon offrar sina förhoppningar om artistyrket för att ge brodern trygghet. Bruket går i konkurs och äktenskapet brister.
Det här är en roman om två förälskade syskon. Den utspelas på 1800-talet då ropet på folkens frihet höjdes. Och då kravet på individuell frihet och kvinnofrigörelse växte.

Fredrika är en ung tillbakadragen kvinna som levt hela sitt liv i skuggan av sin familj; pappan framgångsrik forskare, mamman hyllad skådespelerska och yngre brodern Simon som tidigt slagit igenom som modell och därefter seglat upp som det nya stjärnskottet inom svensk film.

Romanen inleds med Simons begravning. Hans plötsliga död har försatt hela familjen i ett chocktillstånd. Återigen blir det Fredrika som får ta hand om de mer utlevande familjemedlemmarna samtidigt som hon kämpar med egna skuldkänslor och en ensamhet som växer sig allt större. Pappan blir okontaktbar och gräver ner sig i arbete. Mamman flyr in i rollen som den uppburna, lidande konstnären, något hon sysslat med i hela sitt liv och nu när kamerorna riktas mot henne spelar hon med frenetisk glöd upp hela sitt register. I sitt utsatta läge isolerar sig Fredrika allt mer tills hon når ett tillstånd av akut kris och börjar förlora greppet om verkligheten. På den psykiatriska klinik där hon så småningom tas in får hon kontakt med en psykolog som långsamt börjar nysta i hennes historia.
I romanens andra del är vi förflyttade till Paris ett år tidigare.
Fredrika, som är illustratör, har åkt dit för att studera franska och teckna fåglar på uppdrag av en europeisk fågelguide. Hon är inneboende hos en äldre kvinna, Lily, som oväntat blir hennes vän och förtrogna.
Samtidigt förälskar Fredrika sig i en amerikansk man, Paul. För första gången någonsin känner hon att hon har tillgång till sitt eget liv, bortom familjens påverkan. Men vare sig kärleken eller vänskapen är lätt att hantera för den som en gång vant sig vid att stå vid sidan om och betrakta i stället för att själv agera.
Genom hela boken förflyttar vi oss sedan mellan de två tidsplanen i Stockholm och Paris, samtidigt som frågorna kryper allt närmre. Varför slutade Simons liv som det gjorde? Och vad var det egentligen som hände i Paris?

Det här är den tredje boken av författaren till Atlantis och Heligt guld. Huvudpersonerma är desamma, det vill säga Jack Howard, Costas Kazantzakis, Maria di Montijo, Maurice Hiebermeyer och de övriga.

Jack och Costas dyker utanför Siciliens ostkust för att hitta vraket efter skeppet som förde aposteln Paulus på hans sista resa … den som slutade med att han togs till Rom och avrättades av Nero.
Samtidigt gräver Hiebermeyer och Maria vid Villa di Papyri i Herculaneum och stöter då på ett hemligt rum när de följer en gång som tidigare hållits avspärrad på grund av rasrisk. De kallar till sig Jack och Costas och tillsammans tar de sig in i det hemliga rummet där de dels hittar ett förkolnat lik och dels stöter på behållare med papyrusrullar.
Det förkolnade liket tillhör en frigiven slav som levt tillsammans med Claudius under hans sista år. Och i papyrusrullarna finns uppgifter om att Claudius har sammanträffat med Jesus. Mötet ska ha ägt rum år 23 och vid det tillfället samtalar Claudius och Jesus på tu man hand och då får Claudius texten till "Det sista evangeliet".
I Vatikanen har man med oro följt utgrävningarna och det finns sedan länge ett hemligt consilium (en parallell till felag-brödraskapet i Heligt guld) vars uppgift är att skydda kyrkan mot allt som kan hota dess maktställning. Och det är just folk från detta consilium som hela tiden finns i bakgrunden.
När fynden för Jack och de andra till olika platser - resterna efter romartidens Londonium i dagen finanskvarter, Gettymuseet i Kalifornien med kopian av Villa di Papyri och slutligen Den heliga gravens kyrka i Jerusalem - blir de alltmer övertygade om att någon vill sätta stopp för deras verksamhet.
Då de i Den heliga gravens kyrka hittar dokumentet i en förseglad behållare blir de övermannade av ledaren för Vatikanens consilium och hans medhjälpare. Dessa är fast beslutna att röja Jack och de andra ur vägen bara för att bevara hemligheten med "Det sista evangeliet".

Följer i traditionen av stora romaner eller episka sagor som Anna Karenina, Doktor Zjivago eller Sophies val - en bred och livligt berättad roman om revolution, passion och svek - och en kvinna vars stora hemlighet ligger förborgad i ett halvsekel.

Berättelsen börjar i St. Petersburg vintern 1916 - Tsar-Ryssland står vid randen av revolutionen. Vid Smolnys Läroverk för Ädla unga damer går Sasjenka, just fyllda 18 år, på väg genom skolans grindar för att fira jullov då hon grips av tsarens polis och förs bort för att förhöras. Det visar sig att hon trots sin bakgrund - en stormrik judisk bankirfamilj - bedrivit samröre med de kretsar som vill störta tsarväldet. Hon går under namnet "Kamrat Snowfox" och samma natt som hennes mor festar och förlustar sig med Rasputin fryser hon i en illaluktande cell. Äntligen ser hon det "verkliga" Ryssland. Hennes far, baron Zeitlin, försöker alltmer desperat köpslå henne ut ur fängelset och frampå förmiddagen följande dag släpps hon efter ett förhör. Detta blir början på hennes karriär som revolutionär på allvar, hon kommer att tillhöra revolutionens frontfigurer och hon blir så småningom Lenins sekreterare. 20 år senare, strax före andra världskrigets utbrott, är hon gift med en man vars stjärna står högt inom partiet. Men en passionerad kärlekshistoria får allt att kastas över ända - och under Stalinregimens hårdaste interna utrensningar i partitoppen faller skuggan snart över Sasjenka och hennes make. Sasjenka ställs då inför ett fruktansvärt val; att tvingas offra sig själv för att om möjligt rädda det hon håller kärast, sina två barn.

Historien tar emellertid inte slut där. Femtio år senare får en ung kvinnlig historieforskare i uppdrag att genomsöka Stalins arkiv för att ta reda på vad som egentligen hände uppdragsgivarens familj under de mörka åren vid 1930-talets slut. Resultatet av hennes efterforskningar hade ingen kunnat drömma om.

1960 landar 14-årige Lennart i Sverige för gott. Tiden som missionärsbarn i Kongo är slut och "hemma" blir Drott, ett hem för missionärsbarn som ligger på Lidingö.
En fristående fortsättning till Längta hem som tillsammans med denna uppföljare är en fängslande självbiografisk berättelse om att aldrig riktigt höra hemma någonstans.

Komma bort är en direkt fortsättning på den självbiografiska boken Längta hem som kom ut 2003 och som handlade om Lennart Hagerfors barndom i Kongo där hans föräldrar var verksamma som missionärer.
Nu är det 60-tal, Lennart har just fyllt 14 och kommit hem till Sverige för gott. Liksom sina äldre syskon placeras han på Drott, Svenska missionsförbundets hem för missionärsbarn, som ligger på Lidingö. Han börjar i svensk realskola. Det är dags att lämna barndomen och bli en riktig svensk tonåring. Målet är att äntligen bli precis som alla andra.
Han försöker anpassa sig så gott han kan, ändrar sitt utseende, sitt sätt att tala och vara. Anstormningen av intryck blir så stor att det nästan blir kortslutning. Överlevnadsstrategin blir att göra sig okänslig.
Att vara "drottare" på överklassens Lidingö medför större svårigheter än den unge Lennart kunnat förutse.
Dessutom smyger sig puberteten på, mer komplicerad än väntat.
Om livet i Kongo till stor del präglades av att alltid känna sig och se ut som en främmande, så är det ännu svårare i hemlandet Sverige där han ständigt känner främlingskap till både människor och vardag. Och Kongo, med barndomens magiska ting och heliga platser går samtidigt förlorat. Det blir sex år av darrig skolgång och anpassning.
Inte förrän efter värnplikten och inträdet på universitet öppnar sig världen. Det är också då han upptäcker litteraturen och sin vilja att bli författare.

Oknytt är en ung man, i alla fall säger hans kropp det. Kläderna och sminket säger eventuellt något annat. Sexuellt duger kvinnor likaväl som män. Fysisk smärta är en del av förutsättningen för att hitta den mest äkta känslan av kärlek. På en gång våldsam och ömsint. Och ofta oväntat vacker.

Hans liv utspelar sig i ett Stockholm där bara de likasinnade har en plats. Där möter han orm som tillhör Varg. orm blir Oknytts väg in i ett kollektivt förhållande styrt av regler, av dominans och underkastelse.
De kallar sig en fyrklöver; Varg och lo, Oknytt och orm. Visst har de vanliga namn men inte i den tillvaro där de lever tillsammans. Ledaren är Varg, till honom är de andra bundna genom lydnadskontrakt. Här är det inte viktigt vem som är man eller kvinna, här är det ritualerna, rollspelet och tillbehören som är viktiga. Korsetter och masker, gummi och rakknivar. Sår, ärr och blåmärken vittnar om deras hemliga förbund. Deras kärlekslek handlar om att hitta den mest äkta och innerligaste känslan, fysisk smärta är en del av förutsättningarna.
Ändå bestämmer sig Oknytt för att bryta upp. Han har tidigare förlorat sin familj och har bara sin moster, ägaren av kaféet Paradiset. När han också förlorar sitt arbete vill han vidare, pröva sina egna vingar. Flykten tar honom till Amsterdam där han driver runt i stadens labyrinter, på klubbar och bakgator, pank och sårbar.
Mötet med den mystiske mannen Vogel och hans dotter Rafael blir ödesdigert. Ännu en gång skrivs ett kontrakt, men utan krav på våldsamt eller sexuellt innehåll, däremot på absolut lydnad. Oknytts uppgift är att tillbringa tid med Rafael som aldrig får lämna huset och inte informeras om händelser ute i världen. De tillbringar merparten av sin tid i biblioteket i det svarta huset vid kanalen. Men månaderna går och Oknytt får allt svårare att hålla sitt löfte. Det kan bara sluta med en katastrof och ett nödvändigt återvändande.
Oknytt måste tillbaka, återse fyrklövern som han flydde ifrån, men också möta sitt eget förflutna.
Mariette Glodecks nya roman är en modern saga. På en gång våldsam och ömsint, spännande och provocerande. Och ofta oväntat vacker.

Aris Fioretos nya stora roman Den siste greken spänner över många länder och generationer. Smyrna 1922, Makedonien 1943, Sverige 1967. Hans porträtt av Jannis Georgiadis skildrar gästarbetarens lycka och förbannelse. Det är lekfullt och gripande, med ett överdåd av bitterljuva händelser.

Möt Jannis Georgiadis - leende, muskulös och med Robert-Mitchum-grop i hakan. En vinterdag 1967 kliver han in på den kirurgiska mottagningen i Kristianstad, och blir kvar i Sverige. Vi får träffa honom som plattfotad son och drömsk herde, som byggherre, make och far, men även som bilist på E70 utanför Zagreb en blytung novembereftermiddag. Han visar sig spela krocket som en (halv) gud och veta det mesta om vatten i dess olika former.
Bakom porträttet står den fiktive berättaren Kostas Kezdoglou. I ett hundratal tablåer redogör han för den grekiska diasporan från branden i Smyrna 1922 till 60-talets gästarbetare.* Men varför skriver han på registerkort? Och varför en biografi över vännen Jannis? Den siste greken visar sig vara en berättelse om kärlek, vänskap och svek. Och förstås om greker som alltid är "goda för en överraskning i sista sekunden" ...

Den siste greken ** porträtterar en människa som anser sig bestå av andra människor. Det har blivit en gripande skildring av migrationens lycka och förbannelse, om löften, längtan och sparvars vingdarr. Kort sagt: en roman om äventyrliga hjärtan.

* Noga taget rör det sig om ett supplement till den omtalade Encyklopedin över utlandsgreker, utgiven på Diaspora Press från 1928 och framåt.
** Baserad på en osann historia.

Slutspelat är en roman som utforskar fanatismens psykiska uttryck. En beryktad terroristledare med starkt ordningsbehov, Vladimir Ibn Nilad, är helt uppfylld av sin längtan till Paradiset.

För att undkomma västerlandets underrättelsetjänst gömmer han sig i bergen, där han lever efter stränga religiösa regler och ser på världens dekadens och förfall med beklagan i sitt fromma hjärta. Han vet att Gud är med honom. Ibland går han upp ur gömstället dold under en hustrus burka för att betrakta det vackra landskapet och särskilt dess solnedgång.
För att gäcka sina förföljare beslutar han sig för att byta vistelseort. Han kommer med fyra fruar till Tensta i nordvästra Stockholm. Där möts han omedelbart av ängeln Gustav som ger honom svenska språket. Tillsammans med sina lojala mannar planerar han nästa terroristdåd, men ett tvivel börjar smyga sig på honom. Han finner att allt de åstadkommer är halvmesyrer. Renheten kräver större och tydligare grepp! Hela världen måste förintas så att de rättrogna kan inträda i Paradiset.
Medan han planerar denna omfattande tilldragelse går han i ett svagt ögonblick på Stockholms stadsteater och ser en Beckettföreställning. Pjäsen förbryllar honom med sin syn på livet efter detta och sin mörka scenografi av grus och sten. Föreställningen leder honom till Kristina, prostituerad på nätterna och autodidaktisk intellektuell på dagarna. Allt omkring honom är plötsligt teater och roller. Tack vare kärleken som blossar upp mellan dem vill han inte längre förstöra och förgöra saker, utan bara omfamnas av henne. För att förjaga denna ångest iscensätter han den riktigt stora smällen.

Än jublar fågelsången är en roman av bästa Stewe Claeson-snitt. Närmast påminner den om Rönndruvan glöder. En kärlekshistoria är romanens nav, och kring detta ett myller av karaktärer från förra sekelskiftets Folkrörelsesverige, nykterhetsfolk, arbetarkamp, folkbildning och annalkande storstrejk.

Än jublar fågelsången utspelas i Motala 1908/09. I centrum för handlingen står Wilhelm Hallgren, en hotellägare i 30-årsåldern. Hotellet är ett av fem som han har ärvt av sin far. Han är en ordnad och praktisk man med en klart utstakad bana. Men något händer när han möter den 17 år äldre Lovisa Mariana, Luigi kallad. Deras högst bisarra kärlekshistoria utgör berättelsens hjärta.
Luigi, som vill leka annorlunda lekar, dikterar villkoren. Inte sällan står Wilhelm som en eländig skolpojke utanför hennes stängda dörr, utan att känna igen sig.
Luigi behöver betydligt mer än Motala, som har alldeles för få skandaler. Efter en tid tvingas Wilhelm konstatera att han har förlorat henne. Men har han någonsin haft henne, denna kvinna som varit hans lycka och olycka? Och vad ska han nu göra i alla dessa rum, när hon inte kommer emot honom, upphetsad, upprörd, varm, full av föreställningar, idéer och förslag?
Stewe Claeson har skrivit en roman i skala 1:1 - ett myller av människor, stora och små händelser och fantastisk tidsfärg. Här finns vedgubbar och tvättmadammer, häradshövdingar och gästande sjökaptener. Köksor och kuskar. Fladdrande gardiner, klapper av steg utanför hotellet, ljud av hästar och kärror och någon enstaka automobil.
Framtiden knackar på i form av folkbildningen och kampen bland arbetare. Den märklige Uno Stadius sjösätter ett märkligt bildningsprojekt, och där dyker även Verner von Heidenstam upp i berättelsen. På arbetsmarknaden växer oron med hot om strejk, lockout och storkonflikt. Allt medan koltrasten slår sina drillar.

"Andra veckan i december 1992 samlades vi hela familjen så snart regnet hade upphört för att sprida din aska, Paula. Därmed uppfyllde vi de anvisningar du hade lämnat i ett brev, skrivet långt innan du blev sjuk. Nu ska jag berätta för dig allt vad som har hänt sedan 1992, då du lämnade oss."

I form av ett brev riktat till sin döda dotter Paula fortsätter Isabel Allende här den självbiografiska berättelse som hon påbörjade i böckerna Paula och Landet i mitt hjärta.
Isabel berättar självutlämnande om hennes och maken Willies försök att bygga en gemensam tillvaro i Kalifornien. Det går inget vidare eftersom deras kärlek hela tiden utsätts för hårda prövningar av övriga familjemedlemmar. Till sist blir de tvungna att gå i familjeterapi för att rädda sin relation.
Problem saknas inte. Willies tre barn i ett tidigare äktenskap är samtliga narkomaner. Hans dotter Jennifer blir gravid och föder en liten flicka två månader för tidigt, redan märkt av moderns missbruk. Isabel och Willie ber två buddistiska nunnor adoptera flickan, vilket de också gör.
I smyg finansierar Isabel Willies advokatbyrå eftersom den går väldigt knackigt. Willie ägnar sig uteslutande åt humanitära fall som inte inbringar någon inkomst.
Isabel försöker i sin tur förmå sonen Nicolás och sonhustrun Celia att flytta till Kalifornien för att få ha dem och de tre barnbarnen närmare sig. Celia och Isabel drar inte jämnt, eftersom Celia är medlem i den ultrakonservativa organisationen Opus Dei. Döm om Isabels förvåning när Celia en dag meddelar att hon blivit kär i Sally, flickvän till Willies styvson Jason. Som om inte detta vore nog: en dag dimper gamla trotjänarinnan Hilda ner från Chile för att hjälpa till i hushållet.
Osentimentalt, uppriktigt och med en stor portion humor skildrar Isabel såväl vardagliga som dramatiska händelser i hennes latinamerikanska storfamilj. Myllret av excentriska personligheter får läsaren snarast att tänka på en tv-serie eller en släktkrönika från 1800-talet. Samtidigt genomsyras hela boken av sorgen efter Paula.

En svensk författare möter en ung judinna från Israel under en resa till Cypern 1963. Det blir ett möte som sätter outplånliga spår. Sent i livet uppfyller han sitt löfte att ta reda på vad som hände hennes familj efter deportationen från Paris 1942. Det blir en smärtsam resa till det förflutna och till den polska staden Oswiecim, före detta Auschwitz.

På Hotel Galicja i den polska staden Oswiecim, före detta Auschwitz, befinner sig en äldre svensk författare. Han har kommit hit för att ta reda på vad som hände hans älskade Régines familj. Régine och han möttes för över 40 år sedan på Cypern där de upplevde en kort men intensiv kärlekshistoria. Han åtog sig då att ta reda på vad som hände hennes föräldrar och lillebror. Efter Hitlers övertagande av Österrike 1938 flydde Régine med sin judiska familj från Wien till Sverige. Men hos oss fick de inte stanna. De utvisades och flydde vidare till Frankrike. De greps under den stora razzia som fransk polis och tyska SS genomförde i Paris 1942. Régine, då sju år, lyckades fly.
Nu, många år senare, då han själv av sin läkare har fått endast en utmätt tid att leva, bestämmer han sig för att uppfylla sitt löfte till Régine. I Paris och i Oswiecim fördjupar han sig i dokumenten kring deportationen av judar från Paris till Auschwitz-Birkenau. Han vandrar i resterna av det stora förintelselägret och försöker föreställa sig det öde som drabbade familjen under deras färd hit och deras sista dagar i livet.
Régines lillebror befann sig bland de fyra tusen judiska barn som lämnades ensamma kvar i Frankrike när föräldrarna deporterats. Efter en tid transporterades också treåringen och de andra ensamma barnen till Auschwitz. De gasades omedelbart efter ankomsten.
Det här är en berättelse som ställer frågan om hur mycket en nutida människa kan göra sig ett begrepp om förintelsen och människornas öden i lägren. Vad ska vi, i våra dagar, göra med det vi vet om Auschwitz? Och vem får och kan berätta?

"Käre make. Idag miste jag våra barn." Så börjar Tahmima Anams skildring av en kvinna i Östpakistan 1958 fram till de oroliga dagarna 1971 som ledde till landet Bangladeshs självständighet.

Rehana har blivit lämnad och tvingas nu lämna sina barn ifrån sig. Från och med denna dag börjar en kamp för att återfå barnen - och för henne att finna sin egen roll i ett föränderligt samhälle. Sakta men säkert dras hon mot sin vilja in i kampen för självständighet, där hon kommer att ställas inför ett fruktansvärt val. Men kanske finns genom detta en möjlighet att möta sin son och dotter, vilka var för sig valt egna vägar för att kämpa för sitt nya land. En bok om förlust och sorg, men också om omständigheter som skapar oväntade hjältar.

Hans Magnus Enzensberger har i dokumentärromanen Hammerstein eller egensinnet aktualiserat general Kurt von Hammersteins livsöde. Han dog 1943, men var fram till sin död aktivt delaktig i planerna att störta Hitler.

Hammerstein avgick från sin post som arméchef 1933, då han blivit varse Hitlers hemliga planer på att ta över ledningen av landet. Avhoppet ledde till att hans familj försattes i en minst sagt prekär situation fylld av svek, motstånd, spionage och intrikata släktrelationer.
Förutom en ny inblick i hur militäradeln hanterade nazisternas maktövertagande får läsaren följa hur tyska kommunistpartiet, KPD, verkade och hur spionaget frodades under krigsåren. Ytterst handlar frågan om makt - och vilka moraliska eftergifter man är villig att göra. Hammersteins val visar att det också fanns högt uppsatta män inom militären som föredrog förnedring och degradering framför att stöda nazisterna.
Tack vare ett gediget vetenskapligt arbete på arkiv i Moskva, Berlin, Toronto och München har Enzensberger blottlagt flera nya fakta. Men författaren går längre än så. I stället för att skriva en regelrätt biografi har han valt romanens form och blandat fakta med fiktion. Bland annat ingår flera påhittade intervjuer med de inblandade.
Hammerstein eller egensinnet är Enzensbergers tredje dokumentärroman, efter de hyllade Anarkins korta sommar: Buenaventura Durrutis liv och död (1973) och Requiem für eine romantische Frau (1988).

Någon vakar i natten utspelas under ett enda innehållsrikt dygn. Den tidigare borgmästaren i Boston, Bernard Doyle, tar med sig sina två adopterade söner, som är afroamerikanska, för att se Jesse Jacksons föreläsning på Harvard.

Bernards dröm är att sönerna ska gå i hans fotspår och bli framgångsrika politiker, något som inte alls tycks intressera sönerna som istället valt att satsa på karriärer inom naturvetenskapen.
På väg hem från föreläsningen inträffar i snöovädret en olycka som för alltid förändrar familjens liv. En av sönerna blir i sista stund räddad från att bli påkörd av en bil. Kvinnan som knuffar undan honom och räddar hans liv blir däremot allvarligt skadad. Hennes unga dotter blir dessutom vittne till olyckan och chockas svårt. Men det visar sig att omständigheterna är mer logiska än någon kunnat ana.
I Boston denna natt kommer familjen Doyle att få uppleva saker som på ett eller annat sätt berör klass, ras, och kön. För ibland fattar människor val som är större än de själva - och just då kan man bli den som vakar i natten.

Lizzie Nichols har ett stort problem i livet: hon kan aldrig hålla tyst! Hon har en osviklig förmåga att säga fel saker vid fel tidpunkt. Nu är hon i New York, lika bubblande charmig och optimistisk som alltid: det gäller bara att hitta ett jobb och en bostad så blir allt toppen! Men hon måste kämpa sig igenom den ena förnedrande situationen efter den andra och får slutligen jobb som receptionist på en advokatbyrå. Inte precis hennes drömjobb (som är att öppna en vintagebutik för bröllopsklänningar) men det betalar i alla fall räkningarna. Fast hennes råd till blivande brudar att inte skriva på äktenskapsförorden underlättar inte precis hennes karriär. Kan hon aldrig lära sig att hålla munnen stängd!

"Är du som jag? Älskar skor men har inte råd att köpa vad du vill? Om du har storlek 38 och är intresserad av att byta dina Manolos mot Maglis etc så ses vi på tisdagkvällar. Kanske kan vi hjälpa varandra..." Svar till Anonyma skoälskares klubb Lorna Raffertys ekonomi har kraschat. Hon har skulder upp över öronen men kan ändå inte sluta handla på ebay. Skor är hennes passion och trots sin pengabrist kan hon inte tänka sig ett liv utan ett nytt par ibland. Det är då hon kommer på den briljanta idén att annonsera efter andra i samma situation.
Gruppen träffas en gång i veckan. Där finns Helene, hustru till en politiker som håller hårt i plånboken; Sandra som finansierar sitt skobehov genom att jobba med telefonsex och Jocelyn, som egentligen inte vet så mycket om skor, men som gör allt för att komma bort ifrån sitt trista jobb som nanny. Under tisdagskvällarna byter de märkesskor. Men de börjar också lära känna varandra, och en vänskap formas som hjälper dem igenom problem med pojkvänner, äkta män, uppdykande hemligheter från det förflutna - och utpressning. Anonyma skoälskares klubb är Beth Harbisons framgångsrika debutroman som legat på New York Times bästsäljarlista. Hon bor i Maryland med sin man och två barn och har även skrivit uppföljaren Secrets of a Shoe Addict.

Staden Kairo kan sägas vara huvudperson i många av Nobelpristagaren Naguib Mahfouz romaner. Inte minst gäller det mästerverket Midaqq-gränden, som publicerades på arabiska 1947.

På Kirshas kafé flödar historierna om allt och alla, dröm och verklighet möts och skiljs åt. Den föräldralösa Hamida har blivit prostituerad för att uppfylla sin dröm om att leva i överflöd. Kaféägaren Kirsha är narkoman och homosexuell i smyg. Direktören Salim Ulwan försöker föryngra sig med kärleksdrycker och en ung hustru. Bagerigesällen Zita ger sig ut i natten för att göra fattiga människor till krymplingar så att de kan försörja sig som tiggare. Och så barberaren Abbas, som även han bär på en hopplös dröm: att en dag vinna den vackra Hamidas hjärta.
Det är ett myllrande persongalleri som väcker Kairos gränder till liv. Det var med denna bok som Naguib Mahfouz började kallas för den arabiska litteraturens Charles Dickens.

Minnets eko inleds med en bilolycka i ett vintrigt Nebraska. Föraren, Mark Schluter, överlever med en hårsmån men hamnar i koma. För att hjälpa honom tillbaka till livet tvingas hans syster Karin återvända till platsen där hon växte upp, den som hon alltid velat fly ifrån.

Det visar sig att Mark drabbats av ett fenomen som gör det omöjligt för honom att koppla samman visuella impulser med känslor. Följaktligen tror han att hans syster är någon annan, en främling som spionerar på honom.

Förkrossad vänder Karin sig till doktor Gerald Weber som är expert på neurologiska fenomen. Denne har emellertid attackerats hårt i pressen på grund av sin senaste bok. Dessutom ter sig flera saker som mystiska: vem är till exempel Marks sköterska Barbara Gillespie och vilka hemligheter bär hon på? Och vad betyder det kryptiska meddelandet som ligger på Marks nattygsbord? På varsitt håll bestämmer sig Karin och Mark för att ta reda på vad som egentligen hände den kvällen han körde av vägen.

Minnets eko går att läsa som en psykologisk thriller och understryker det faktum som gjort Rickard Powers till en av de ledande amerikanska romanförfattarna.