Skönlitteratur

Bruno är en ung man i en förstad till femtiotalets Stockholm. Han är annorlunda, betraktas som halvt otillräknelig och oduglig av omgivningen. Bruno lider av ett slags språklig förlamning, i skräck för att ingen ändå kan förstå honom. Hans längtan efter att uttrycka sin kaotiska inre värld driver honom till svåra handlingar: han fångar fåglar, plågar dem eller stänger dem inne i en hemlig bur där de slutligen måste dö. Och Bruno är pyroman, han antänder skjul och bodar i faderns trädgårdsmästeri, driven av en lust att rasera allt instängt som också håller honom fängslad. I den vilda elden finner han en hastig, extatisk och förtvivlad frihet.

Drama om ungdomlig kärlek, kuvande skoldisciplin och föräldrar som fattar tveksamma beslut.

"Ni känner er försmådd. Men det finns ingen instans dit man kan instämma sina föräldrar."

Sista paret ut (1956), nr 10 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Fyra svägerskor samtalar i en äktenskapskomedi och övning i det trånga rummets teknik och estetik.

"Kvinnor som kvinnor. Alla har vi ju samma lekamliga utrustning, mer eller mindre perfekt. För jag antar att det inte var fråga om ett rent själsligt umgänge?"

Kvinnors väntan (1952), nr 5 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Medelmåttig violinist i symfoniorkester drömmer om framgångsrik solokarriär under tiden äktenskapet knakar i fogarna.

"Det kan ju hända att man beter sig galet och löjligt åt ibland, huvudsaken är väl ändå att man vill bli en riktig människa och konstnär."

Till glädje (1950), nr 3 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Barnamord och gatuprostitution i formförnyande drama om misantropisk filmförfattare.

"Se hur livet kupar sig som en grym men vällustig båge ifrån födelse till död. Ett stort skrattande mästerverk. Skön och vederstygglig, utan förbarmande eller mening."

Fängelse (1949), nr 2 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Nina Lekanders förra bok, Hästar, män och andra djur (2012), var en självbiografisk skildring av övergångsålder och övergivenhet. Och en omprövning av synen på kroppen, sexualiteten och relationerna till väninnorna och, inte minst, djuren.

Trosbekännelser är berättelsen om vad som hände sedan. Om mötet med den stora, kanske enda, stormande kärleken, passionen. Ett uppvaknande och upplevelsen av upphetsande, uppfyllande sex. Att byta land, byta språk, byta liv. Och hur detta understundom kommer i konflikt med allt det man bär med sig genom livet.

I sammanlänkade essäistiska texter och nedslag blandar Nina Lekander teori med det djupt personliga, kunskap med erfarenhet. Det är skrivet med stor energi, stark närvaro, ilska, värme och humor.

"Oppenheimer satt tryckt mot väggen som de andra, så nära gluggarna det var möjligt. Över bergen syntes några enstaka stjärnor, inget mer. Utropen kom tätare. Mellan dem bara ljuden av väntan: andetagen, en hands rörelse över tyg, en fot mot det kala golvet.

Det är inte ödeläggelsen, tänkte han. Det är skapelsen."

Robert Oppenheimer (1904-1967), var vetenskaplig ledare för Manhattanprojektet och brukar kallas atombombens fader. Här skildras fragment av hans personliga historia som pendlade mellan framgång och sammanbrott.

Anteckningar om Robert Oppenheimer publiceras parallellt med Dimitris Alevras roman Mannen i rummet (Norstedts, 2018), i vilken huvudpersonen skriver dessa anteckningar.

Kammarspel på en mentalklinik där en åldrad man träffar döden i form av en kvinnlig clown.

"Nu hjälper minsann inga tårar, tårar, tårar. Då blir det uppståndelse och långbad och veronal och kanske en feberchock. Jag måste vara modig."

Larmar och gör sig till (1997), nr 32 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Åldrad regissör sätter upp Strindberg och pratar med sina skådespelerskor i ett drama där dröm och verklighet flyter samman.

"I min ålder händer det att man lutar sig framåt och plötsligt befinner sig huvudet långt in i en annan verklighet. De döda är inte döda. De levande ter sig som spöken."

Efter repetitionen (1984), nr 31 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Oupplösligt och smärtsamt förenade människor i ett drama där en affärsman drabbas av mordiska impulser.

"Det jag nu har berättat är kanske inte sanningen. Vissa kloka människor menar att blindheten är total. Vi rör oss i föreskrivna mönster, betingade och våldtagna från födseln."

Ur marionetternas liv (1980), nr 29 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Kammarspel där konsertpianist med världen som arbetsplats konfronteras med sina undanstuvade vuxna döttrar.

"Jag har alltid haft svårt med människor som är omedvetna om sina motiv."

Höstsonaten (1978), nr 28 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Judisk cirkusakrobat i tjugotalets Berlin försöker hantera sin brors självmord och återser en vetenskapsman med dolda motiv.

"Det svåraste är att mänskor inte har nån framtid. Det är inte bara du och jag som inte har så värst mycket framtid. Alla mänskor har tappat bort sin framtid."

Ormens ägg (1977), nr 27 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

En läkarhustru inleder ett stormigt förhållande med en amerikansk arkeolog.

"Jag känner dig inte. Jag tycker förresten om dig. Jag tyckte om dig från första stund, när jag fick hand om dig på sjukhuset efter ditt självmordsförsök."

Beröringen (1971), nr 23 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

En man och en kvinna, ett borgerligt inferno och en banalitetens tragi-komedi.

"Det finns inte skymten av något oroväckande i mitt dagliga liv. Mina närmaste är snälla, hyggliga människor. Fullkomligt normala allihop."

Reservatet (1970), nr 22 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Drama om treenighetens klaustrofobi i vilket en domare förhör skådespelare som anmälts för ett obscent varieténummer.

"Älska, jag vet inte. Jag är beroende av dem. Men jag är inte alldeles säker på att de är beroende av mig. Och därför försöker jag göra mig oumbärlig."

Riten (1969), nr 21 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Framtidsdrama om ett konstnärspar som förgäves försöker undkomma det annalkande kriget.

"Jag har upplevt mänsklig närhet några få gånger. Alltid i förbindelse med smärta. Är det likadant för er?"

Skammen (1968), nr 19 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Vampyrdrama med skygg konstnär på en enslig ö som plågas av demoniska mardrömmar.

"De gamla kallade den vargtimmen . Det är timmen när de flesta människor dör, de flesta barnen föds. Det är nu som mardrömmarna kommer fram."

Vargtimmen (1968), nr 18 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Psykologiskt kammarspel om en enstöring som träffar en cynisk arkitekt och inleder ett förhållande med en gift kvinna.

"Jag är död, Anna. Nej, nej, jag är inte död. Nej, det är fel. Melodramatisk. Jag är inte alls död. Men jag lever utan självaktning."

En passion (1969), nr 20 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Ett banbrytande äktenskapsdrama och en uppgörelse med den borgerliga trygghetsideologin.

"Jag för min del gråter inte över spilld mjölk. Ungarna växer upp, relationer bryts. Kärlek tar slut, liksom ömhet, vänskap och samhörighet. Det är ingenting märkvärdigt med det, det bara är så."

Scener ur ett äktenskap (1974), nr 25 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Hemsökt av minnet återupplever åldrad regissör en drabbande otrohetsaffär med sin väns hustru.

"Jag är jag och du är du. Fast det är väl inte alldeles säkert. Egentligen."

Trolösa (2000), nr 33 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg

Upplösligt relationsdrama i vilket psykiater plågad av barndomsminnen drivs mot sammanbrottets rand.

"Jag är väl som de flesta andra mänskor. Vi som anser att det där med döden är något som andra råkar ut för men aldrig vi själva."

Ansikte mot ansikte (1976), nr 26 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Suggestivt kammarspel i rött om döende kvinna, hennes systrar och tjänarinnan.

"Ingen människa skulle göra det du begär. Jag lever, och jag vill inte befatta mig med din död. Kanske om jag älskade dig, men jag älskar dig inte."

Viskningar och rop (1973), nr 24 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Talande sjuksköterska och stum skådespelerska i ett drama där deras personligheter allt mer flyter samman.

"Kan man vara en och samma människa, precis på samma gång? Jag menar vara två människor."

Persona (1966), nr 17 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Symbiotiska systrar plågar varandra på ett hotell där en pojke irrar runt bland åldringar och dvärgar.

"Jag trodde alltid att du hade rätt. Jag försökte vara som du. Jag beundrade dig. Jag begrep ju inte att du tyckte illa om mig."

Tystnaden (1963), nr 16 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Landsortspastor med krympande församling plågas av tilltagande existentiella tvivel.

"Jag kan knappt se dig utan glasögonen. Du är alldeles suddig, ansiktet är som en vit fläck. Du är inte riktigt verklig."

Nattvardsgästerna (1963), nr 15 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Inledningen av gudstrilogin och ett kammarspel om familj, psykos och konstnären som kannibal.

"Du är tom och skicklig. Nu försöker du fylla din tomhet med Karins utslocknad. Det enda jag inte förstår är hur du tänker blanda in gud i det sammanhanget."

Såsom i en spegel (1961), nr 14 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Kringresande magnetisör konfronteras med misstrogna borgare i ett drama om konstnärskapets vedermödor.

"Jag dog inte. Men jag har redan börjat gå igen. Egentligen gör jag mig bättre som gast än som människa. Jag har blivit övertygande. Det var jag aldrig som skådespelare."

Ansiktet (1958), nr 13 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Den åldrade professorn Isak Borg omprövar sitt liv under en minnesrik bilfärd mellan Stockholm och Lund.

"Jag vet inte hur det inträffade, men dagens klara verklighet gled över i minnets ännu klarare bilder som steg till mig med styrkan av ett verkligt skeende."

Smultronstället (1957), nr 12 av 34 i serien Ingmar Bergmans Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Medeltidens pesthärjningar står som fond för existentiellt drama med flera odödliga scener.

"Kärlek är den svartaste av alla pester och om man dog av den vore det väl någon glädje med kärleken, men den går nästan alltid över."

Det sjunde inseglet (1957), nr 11 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Vassa repliker och partnerbyten i mustig sekelskifteskomedi som blev författarens internationella genombrott.

"Hur kan en kvinna någonsin älska en man, kan du svara mig på det?"

Sommarnattens leende (1955), nr 9 av 34 i serien Ingmar Bergmans Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Elegant äktenskapskomedi om gynekolog som försöker återerövra sin hustru under resa till Köpenhamn.

"Jag har alltid undrat över den stora makt som en kvinnoläkare har över våra hjärtan och förtroenden. Blir det inte lite svårt att värja sig ibland?"

En lektion i kärlek (1954), nr 7 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Erotik, förödmjukelse i växlande kombinationer samt ett gycklarsällskap på katastrofalt gästspel i sydskånsk håla.

"Vi gör konst, ni gör konster. Den enklaste och mest obegåvade av oss kan spotta på den bästa av er. Vet ni varför? Därför att ni satsar era liv, vi vår fåfänga."

Gycklarnas afton (1953), nr 6 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Balettdansös läser sin döde pojkväns dagbok och minnen av ett skärgårdsäventyr väcks till liv.

Du dansar, punkt. Det är din formel, håll dig till den, annars går det illa. Titta dig i spegeln ska du se vad löjlig du ser ut, det gör jag med förresten.

Sommarlek (1951), nr 4 av 34 i serien Ingmar Bergmans Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Kontroversiell debut om upprorisk gymnasist, sadistisk lärare och ung kvinna på glid.

Om du vore ensam och enastående vore det inte så eländigt, men jag kan tala om för dig att du finns i alla skolor, och inte bara i skolorna utan överallt. Människoplågare, det är vad du är!

Hets (1944), nr 1 av 34 i serien Ingmar Bergmans Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Elsa Grave (1918-2003) framstår i dag som en av 1900-talets viktigaste svenska författare. En modernist vars inflytande sträcker sig ända in i våra dagar. Hon debuterade 1943 och gav ut arton diktsamlingar, fem prosaböcker samt skrev ett tiotal teaterpjäser. I första hand var hon lyriker och fick utmärkta recensioner av tidens bästa skribenter. Hon arbetade fram en stil med en mustig ironi som gör narr av alla heliga kor. Hon var också en efterfrågad uppläsare och bildkonstnär.

I januari 2018 är det 100 år sedan hon föddes och i samarbete med Elsa Grave-sällskapet ger Norstedts ut tre volymer med ett urval ur hennes författarskap. De inleds var och en med ett förord: Dikter av Eva Lilja, Pjäser av Angelica Ahlefeldt-Laurvig och Prosa av Kristina Hallind, vilka också står för urvalet i respektive volym.

Finnas till (1970) är den tredje delen av tre i Bengt Martins serie om Joakim.

Bengt Martin (1933-2010), författare och skådespelare, är mest känd för sin ungdomssvit som utspelar sig i stadsdelen Sibirien i Stockholm: Sodomsäpplet (1968), Nejlikmusslan (1969) och Finnas till (1970).

Han var den förste att berätta om sin homosexualitet i svensk tv och bröt ny mark med sina ärliga porträtt av unga homosexuella i svensk litteratur.

Nejlkmusslan (1969) är den andra delen av tre i Bengt Martins serie om Joakim.

Bengt Martin (1933-2010), författare och skådespelare, är mest känd för sin ungdomssvit som utspelar sig i stadsdelen Sibirien i Stockholm: Sodomsäpplet (1968), Nejlikmusslan (1969) och Finnas till (1970).

Han var den förste att berätta om sin homosexualitet i svensk tv och bröt ny mark med sina ärliga porträtt av unga homosexuella i svensk litteratur.

Tre guineas, Virginia Woolfs radikala debattbok om kvinnokamp för fred, skrevs under spanska inbördeskriget och med världskriget hotande vid horisonten: Ögonblicket är kort: det kan vara fem år, tio år eller kanske är det bara frågan om några månader.

Mark Twain, pseudonym för Samuel Clemens (1835-1910), har kallats "den amerikanska nationens hovnarr". Han var författare, journalist, flodlots, guldgrävare och en utomordentligt populär föreläsare.

Novellen "Den stora franska duellen" ingår i samlingen Den stora franska duellen och andra berättelser.

Hallarna utspelas i och kring de stora saluhallarna i Paris omkring mitten av 1800-talet. Florent har trots ett brokigt förflutet fått arbete i saluhallen, men det tar inte lång tid innan han finner sig inblandad i ett uppror som hotar att få ödesdigra konsekvenser.

Émile Zola (1840 1902) brukar räknas som naturalismens fader och därmed som en viktig förnyare av den konstnärliga prosan. Hallarna, från 1873, är ett kraftprov i fantastiska miljöskildringar och en roman där det myllrande Paris kan sägas utgöra själva berättelsens kärna.

Bel-Ami utspelas i 1880-talets glada och syndfulla Paris. Georges Duroy är en ung, uppblåst, hänsynslös journalist och kvinnotjusare. Han utnyttjar alla medel, inte minst rika änkor, för sin klassresa till att bli en av stadens ledande män.

Guy de Maupassant (1850-1893) anses med sin sparsmakade och skarpa stil som en av novellkonstens stora mästare. Bel-Ami, från 1885, är hans mest hyllade roman, ständigt underhållande men också med en besk människosyn som gör den till ett konstnärligt och psykologiskt fullödigt verk.

I Värme (1980) gör läraren Göran entré i Sigrid Combüchens romanvärld. Natten till sin trettionionde
födelsedag försöker han precisera sin och i någon mån sin generations livssituation. Han gör en både granskande och lyrisk beskrivning av sin barndom och tidiga ungdom i Malmö och Sundsvall och gestaltar uppväxtårens känslor och stämningar.

Byron blev Sigrid Combüchens stora genombrottsroman. I romanen skildrar och gestaltar författaren sin och några romanpersoners oerhörda nyfikenhet på den romantiske lorden och poeten som kallades "mad, bad and dangerous to know".

Stumpan är en flicka i 20-årsåldern som blir förälskad i, eller kanske snarare besatt av, en några år äldre, straffad och alkoholiserad man. Det mer eller mindre stumma förhållandet får konsekvenser för henne i hennes dagliga liv, det isolerar och förkrymper henne, men tvingar henne också att kämpa för ett annat liv och andra verkligare roller att leva i.