Namnbrunnen

"Det här är en intelligent och svart humoristisk samtidssatir, som ställer viktiga frågor om livskvalitet, men också om relationen mellan storstad och landsbygd." - Yukiko Duke, Vi Läser
"Boken blir ett stilla uppror mot tanken om att skönheten kan frälsa världen, eller att det skulle räcka att odla sin egen trädgård." - Ylva Perera, Dagens Nyheter"Det här är en ovanligt politisk Edelfeldt som skriver. Den heta sommaren 2018 är inskriven i texten, liksom pandemin. Men den självironiska humorn, det exakta språket och hyperkänsligheten är kvar." - Nina Asarnoj, Kulturnytt"Edelfeldt är en ytterst skicklig författare som med lätt och vackert handlag kan föra in läsaren i nya förståelser. Längs vägen gör hon små förskjutningar i språk och infallsvinklar som gör att historien växer, från lätt feelgood, med ironisk twist, till samhällskritik, svår att väja för." - Gunilla Kindstrand, FokusSara söker det vackra, det tröstande; kan inte leva utan det. Hon har börjat tröttna på stadslivet. När hon plötsligt ärver torpet hon minns från sin barndoms somrar flyttar hon dit."Sälj rucklet!" säger hennes bestsellerförfattare till mor, men det gör henne bara ännu mer beslutsam. På landet ska hon odla sin trädgård och sin kreativitet.Till den som här känner doften av litterärt gemyt utfärdas en varning: Sara för fram sin nutidsberättelse mot en mörk och hotfull fond. Det hon tvingas inse om den forna idyllen - framförallt den älskade skogen - gör mycket ont.Hon önskar att hon vore mer stridbar. Ett tryggt bo var ju allt hon ville ha. Det och sanna möten med människor. Lyckligtvis saknas de inte, även om relationen med hennes egen familj, den vuxna dottern inräknad, bara glimtvis känns värmande. Och en man; vad vill han, vad döljer han?Inger Edelfeldt skriver med inlevelse och sorgsen humor om ett liv i skuggan av brutala och svårbekämpade ekonomiska intressen. Och om en märklig drömgestalt som pockar på ur "den inre skogen" - en trakt som kan vara lika svårbevarad som den yttre.

Det är nittonhundrasjuttiotal. Mirandas mamma ser henne som destruktiv, pappan är sällan hemma, i skolan betraktas hon som konstig. Denna utsatta uppväxt överlever Miranda genom fantasier och hemliga riter. Och genom att alltid teckna. Men till slut brister det. Utsattheten och avsaknaden av närhet driver henne att göra något desperat.

Alltmer isolerad söker hon sedan läkning i ett eget inre sagorike och den detaljrika bildberättelsen om det. Först med klokt stöd från andra än föräldrarna kan hon också ge sig ut i världen, och på folkhögskolan Alvavik får hon kontakt med andra som inte stämmer med mallen. Men hon lever med ständiga kollisioner mellan egna fantasier och yttre verklighet. Och konfrontationerna med modern accelererar till ett dramatiskt slutspel. Hur kan man begripa den form man stöpts i? Vad ser Miranda när hon långt senare ser tillbaka?

Inger Edelfeldts utvecklingsroman för tankarna till hennes litterära rötter med de mycket omtyckta och omtalade böckerna Duktig pojke (1977) och Kamalas bok (1986). Om snö och guld är en bok som hyllar skapandet, den djupa existentiella nyfikenheten och den blandning av sårbarhet och styrka som gör oss levande.

"The bad guy in the black hat, det är ju jag!" utbrister den hårt prövade Malin när hon bara måste ha en svart Stetsonhatt. Och Katja i "Nyanser av Djuret" ryser av minnena, när hon återfinner sin bortglömda vinfläckiga tunika. Medan Martin i "Allure" för allt i världen inte vill att hans mamma ska ta fram sin gulnade gamla brudklänning. Eldslukande Colins läderjacka i "Den jävla bitchen" är ett av stegen på väg till total karisma - eller? Och åttiåriga Ako i "Ömsa skinn" tänker att människokroppen också är ett slags kläder, till syvende och sist.

Berättelserna i Kläderna handlar om identitet, relationer, masker och de lyckliga eller olyckliga stunder när maskerna faller och vår sårbarhet och längtan skiner igenom. Och i alla novellerna figurerar förstås - klädesplagg.

Inger Edelfeldt återkommer här till novellgenren, en efterlängtad come back för alla som har upplevt hennes flerfaldigt prisbelönta novellkonst.

Journalisten Anna har aldrig riktigt känt sig som en del av sin egen familj. Och som vuxen får hon veta något som gör att hon omvärderar sin uppväxt på djupet. Sökandet efter familjerötterna leder henne till Hagbraket, en gård på landsbygden där den slagrörde healern Muni Ra botar sökare med kärleksenergi. Anna misstänker lurendrejeri men blir förvånad över sina egna märkliga upplevelser på gården.

Fader vår är en roman om våra föreställningar om Gud och om längtan efter kärlek. Det är också en spännande berättelse om sanning och lögn.

Två män möts av en slump på ett tåg. Det är nästan ett halvsekel sedan de sågs sist och mötet utlöser ett skred av plågsamma, laddade minnen.

Asger och Paul är kusiner och föddes in i en sträng frikyrklig församling i början av femtiotalet. På varsitt sätt har de präglats av sin livsfientliga uppfostran. Asger gjorde tidigt uppror och blev utstött ur kyrkan på grund av sitt leverne och sin sexualitet. Paul stannade kvar och beklagar den frisinnade anda som numera råder i hans församling.
Asger, nu nykter alkoholist och diakon, märker att Paul har något han vill bikta, och en trevande kontakt återupptas. Tveksamt inbjuder han den bekymrade kusinen till ett par dagars vistelse i familjens gamla sommarhus vid havet. Där ställs de stora frågorna om skuld, ondska, godhet och försoning på sin spets. Finns det situationer där förlåtelse är omöjlig? Vad är synd? Vad menar man när man kallar någon för djävulen? Och vad kan bli följden när vårt själsliv splittras i oförenligt svart och vitt, synd och renhet, godhet och ondska?
I varje scen och replikskifte öppnar sig det mångbottnade i brännande och svåra existentiella frågor. Samtidigt andas denna filmiskt uppbyggda kortroman medmänsklighet och sanningslängtan ända fram till det smärtsamma och följdriktiga slutet. Inger Edelfeldts kammarspel om ett laddat möte stannar länge i minnet.