Ringens återkomst. Texter om Tolkien

"Det här är en intelligent och svart humoristisk samtidssatir, som ställer viktiga frågor om livskvalitet, men också om relationen mellan storstad och landsbygd." - Yukiko Duke, Vi Läser
"Boken blir ett stilla uppror mot tanken om att skönheten kan frälsa världen, eller att det skulle räcka att odla sin egen trädgård." - Ylva Perera, Dagens Nyheter"Det här är en ovanligt politisk Edelfeldt som skriver. Den heta sommaren 2018 är inskriven i texten, liksom pandemin. Men den självironiska humorn, det exakta språket och hyperkänsligheten är kvar." - Nina Asarnoj, Kulturnytt"Edelfeldt är en ytterst skicklig författare som med lätt och vackert handlag kan föra in läsaren i nya förståelser. Längs vägen gör hon små förskjutningar i språk och infallsvinklar som gör att historien växer, från lätt feelgood, med ironisk twist, till samhällskritik, svår att väja för." - Gunilla Kindstrand, FokusSara söker det vackra, det tröstande; kan inte leva utan det. Hon har börjat tröttna på stadslivet. När hon plötsligt ärver torpet hon minns från sin barndoms somrar flyttar hon dit."Sälj rucklet!" säger hennes bestsellerförfattare till mor, men det gör henne bara ännu mer beslutsam. På landet ska hon odla sin trädgård och sin kreativitet.Till den som här känner doften av litterärt gemyt utfärdas en varning: Sara för fram sin nutidsberättelse mot en mörk och hotfull fond. Det hon tvingas inse om den forna idyllen - framförallt den älskade skogen - gör mycket ont.Hon önskar att hon vore mer stridbar. Ett tryggt bo var ju allt hon ville ha. Det och sanna möten med människor. Lyckligtvis saknas de inte, även om relationen med hennes egen familj, den vuxna dottern inräknad, bara glimtvis känns värmande. Och en man; vad vill han, vad döljer han?Inger Edelfeldt skriver med inlevelse och sorgsen humor om ett liv i skuggan av brutala och svårbekämpade ekonomiska intressen. Och om en märklig drömgestalt som pockar på ur "den inre skogen" - en trakt som kan vara lika svårbevarad som den yttre.

"För mig handlar det inte om en längtan efter det förflutna - utan om en önskan att framtiden inte ska tappa bort historien utan ha den med sig."

Maja Hagerman har en unik förmåga att se den udda detaljen och stanna kvar vid den när andra rusar vidare. Hon vrider och vänder på händelser och fenomen i historien och frågar sig om vi verkligen sett allt. Är det inte något vi glömt eller missat?

Fem texter belyser här teman som glömska, spårtydning och minnets återkomst. Det kan handla om det medeltida helgonet S:t Botvid, om antropologen Gustaf Retzius märkliga resa på den finska landsbygden, om trädgårdsväxternas och fotografins historia och arvet efter arbetarrörelsen. De historiska nedslagen blir också en språngbräda ut i samtiden och framtiden. De visar hur vårt sätt att minnas, av flera olika skäl, nu håller på att förändras.

"Det pågår en kamp om minnen just nu. Vi lever med ett försåtligt men reellt hot, där kulturarv riskerar att kidnappas för politiska syften. Så det gäller att vara på sin vakt. Se till att berättelserna om de minnen vi delar förblir så komplexa och mångbottnade som de faktiskt är."

Svenskt kulturarv kan man tänka på som ett slags mentalt universum. Ett inre landskap av berättande som ständigt förändras, från mormors läsning i folkskolans läsebok till digitalt berättande idag.

Jag har runt om i landet mött människor som berättar om sina hemtrakter. Vid kulturföreningar, bygdegårdar, bibliotek och museer har de visat mig minnen de vårdar och historier de håller vid liv. Jag har sett gåtfulla kvarnstenar i skogen i Malung i Dalarna, hur man tolkar mångtydiga hällristningar på klippor i Bohuslän eller tillverkat mekaniska räknemaskiner i Facit-fabriken i Åtvidaberg. Jag har häpnat över björnen inne på biblioteket i Dorotea i Västerbotten och hur man byker tvätt i en isvak i februari på Tvätterimuseet i Huddinge.

Jag har börjat tänka på Sverige som en väv som kommer rullande fram ur det förflutna och fortsätter mot framtiden. Till stor del handlar den om vår förmåga att föreställa oss samhället som något med gemensam riktning och idé. En samhällsväv vi fått i arv och som vi snart ska lämna vidare.

Men det gäller att vara på sin vakt. Det pågår en dragkamp om som vad som bör räknas som svenskt kulturarv. Min önskan är att berättandet ska fortsätta utvecklas i frihet. Och att kulturarvet ska få vara just så komplext och mångbottnat som det faktiskt är.

"The bad guy in the black hat, det är ju jag!" utbrister den hårt prövade Malin när hon bara måste ha en svart Stetsonhatt. Och Katja i "Nyanser av Djuret" ryser av minnena, när hon återfinner sin bortglömda vinfläckiga tunika. Medan Martin i "Allure" för allt i världen inte vill att hans mamma ska ta fram sin gulnade gamla brudklänning. Eldslukande Colins läderjacka i "Den jävla bitchen" är ett av stegen på väg till total karisma - eller? Och åttiåriga Ako i "Ömsa skinn" tänker att människokroppen också är ett slags kläder, till syvende och sist.

Berättelserna i Kläderna handlar om identitet, relationer, masker och de lyckliga eller olyckliga stunder när maskerna faller och vår sårbarhet och längtan skiner igenom. Och i alla novellerna figurerar förstås - klädesplagg.

Inger Edelfeldt återkommer här till novellgenren, en efterlängtad come back för alla som har upplevt hennes flerfaldigt prisbelönta novellkonst.

Journalisten Anna har aldrig riktigt känt sig som en del av sin egen familj. Och som vuxen får hon veta något som gör att hon omvärderar sin uppväxt på djupet. Sökandet efter familjerötterna leder henne till Hagbraket, en gård på landsbygden där den slagrörde healern Muni Ra botar sökare med kärleksenergi. Anna misstänker lurendrejeri men blir förvånad över sina egna märkliga upplevelser på gården.

Fader vår är en roman om våra föreställningar om Gud och om längtan efter kärlek. Det är också en spännande berättelse om sanning och lögn.