På promenad med: Nino Mick

Nino Mick debuterade med diktsamlingen Tjugofemtusen kilometer nervtrådar, 2018. Med den nya boken Vulcan har hen skrivit en historisk roman som undersöker gemenskap och kollektiv kamp, kärlek och utsatthet, arbete och livshunger. Vi tog en promenad på Hisingen i Göteborg.

– Hisingen har varit mitt hem i många år nu. Här på Ramberget har jag promenerat själv och med vänner och funderat över inte minst litterära problem i texterna jag hållit på med. Nedanför går järnvägen som leder till Göteborgs hamnar och där har jag växlat godsvagnar och kört tåg.

– I Vulcan möter vi ungsocialister, folkskolebarn, frälsningssoldater, fotbollskillar, tändsticksarbetare och en disponent. Visst är de också individer men början av 1900-talet är ju en tid då folk organiserar sig både fackligt och politiskt, i nykterhet, frikyrka och idrott. Hur kunde människor på en liten ort hamna i kläm mellan olika gemenskaper när det smäller till och blir konflikt? Det intresserade mig. Sara som jobbar som askfyllerska till exempel, hennes make avtjänar straffarbete för värnpliktsvägran på grund av sin politiska övertygelse, och hon får det jävligt tufft hemma med barnen då. En annan ung askfyllerska heter Naemi och är övertygad ungsocialist men med ett helt annat öde än sina manliga kamrater. Mitt i boken bryter storstrejken ut och då ställs gemenskaperna på spel när vissa bryter strejken och andra håller fast vid den. Men vi möter också Berta Bäckman, en figur som går lite på utsidan av alla uttalade gemenskaper. Så som jag föreställer mig att det var för alla som levde lesbiskt innan de lesbiska formerade sig som politisk kategori. Sedan har vi också de döda, som berättar historien.

När visste du att det skulle bli den här berättelsen?

– Oerhört sent i skrivprocessen. Först tänkte jag skriva om den fruktansvärda fabriksbranden 1875, som jag hört om sedan jag var barn. De som omkom var själva barn, många av dem, och dog på arbetet. En fruktansvärd berättelse och det gick inte att göra roman av den. Så jag började tänka mig branden som en osynlig bakgrund. Som att marken där min berättelse skulle byggas redan var svedd och beströdd med aska, och mina karaktärer levde i skuggan av ett stort kollektivt trauma. Berättelsen hamnade år 1909 istället och växte till sig där. Det tog fyra år och en del villospår innan de döda flickorna gav sig till känna igen, tvingade sig in för att själva berätta med egna röster. Så fort jag skrev med deras röst så visste jag att det var rätt. Med uppgivenhet, suck! För jag visste att nu skulle jag få arbeta igenom allt. Jag tog bort flera karaktärer för att ge plats åt berättarviet. Allt som var utanför deras intressesfär fick ryka för nu var det deras villkor som gällde.

Det är framför allt kvinnorna som får en röst i Vulcan, har det gått att läsa sig fram till info om dem eller är det här fantasin fått utlopp?

– Arbetarkvinnors liv är generellt en osynlig sfär, historiskt sett. I fabrikerna och föreningslivet fördes det bok över vad som pågick men inte i hemmen, inte över inköp och städrutiner och sådant. Fast så klart finns det bygdeföreningar som samlat in muntliga berättelser, jag älskar dem. Men oavsett, att fokusera på kvinnorna tvingar en att använda fantasin. Speciellt för de med lesbiska erfarenheter. Deras sociala överlevnad hängde ju på att inte lämna spår.

Några centrala teman i boken är gemenskap och kollektiv. Varför var det viktigt att skriva om detta?

– På ett vis känner jag större släktskap med karaktärerna i boken än med den pågående samtiden, just på grund av deras politiska gemenskaper och sätten de förhåller sig till varandra. Tidigt under skrivprocessen var jag aktiv i nätverket Försvara strejkrätten, som försökte uppmärksamma hur socialdemokraterna ville inskränka konflikträtten, det här var väl runt 2018. Det var också ett slags research, hur det är att sitta i möten, skriva protokoll, och inte minst att uppleva svidande nederlag. Vi försökte verkligen men var inte i närheten av att få genomslag i opinionen. Strejkrätten försämrades och ett par år senare följde Lagen om anställningsskydd (LAS).

– För de flesta kanske det här låter främmande och typ nördigt men i själva verket är det otroligt breda frågor som påverkar alla som har eller kommer ha en anställning. Och det är väl det jag menar med att känna främlingskap inför samtiden, men släktskap med dåtiden, att 1909 så brydde sig långt fler människor om sådana här frågor. Man hade en vana att bilda kommittéer, ordna fester för att få in pengar och sätta allt på spel för att vinna. Man såg den kollektiva kampen som nyckeln till ett bättre liv.

– Så att skriva om 1909 och försöka komma nära den tidens människor och rörelser var ett sätt att få undersöka och bearbeta vad jag själv var med om. Jag tycker ju att föreningar och grupper kan skapa lika intressanta psykologiska situationer som till exempel kärnfamiljer och romantiska relationer kan. Men det sistnämnda är mycket mer omskrivet i litteraturen. Kanske är det också enklare att skriva nära och djupt om ett litet fåtal individer i en familj än om en större grupp människor.

– Jag skulle också kunna försöka säga något smart här om hur människor blir ett ”vi”. Som berättarna i romanen, fyrtiosex flickor och kvinnor som dog i en brand. De valde aldrig att bli ett vi. De bara råkade jobba på samma ställe, dö en fruktansvärd död tillsammans och begravas i samma massgrav. Branden tog bokstavligt talat deras individualitet ifrån dem. Deras gemenskap är inte självvald, den är vidrig.

– Deras öden kan också vara en bild för hur det är när man tvingas ihop med andra till en grupp man kanske helst hade sluppit tillhöra. För mig är arbetarklassen en sådan grupp, en rätt så vidrig position som i grund och botten handlar om att inte ha makten över sitt eget liv, sin egen tid. En ägande minoritet bestämmer det åt en. Relationen disponent-arbetare var tydligare 1909 men lika sann idag. Det kvittar om man helst kallar sig individ, på klassnivå ställer vi ändå väckarklockorna och håller igång grottekvarnen. Och då är paradoxen att verklig frihet bara kan åstadkommas om man omfamnar den här påtvingade gemenskapen och börjar kämpa tillsammans med de oroliga själar som ligger begravda i samma grav, så att säga. Samma sak för alla grupper som vunnit rättigheter, kvinnor, hbtq-personer, alla. Man måste först reclaima sitt vi.