”Som nucka är jag ensam ägare av mitt eget liv”

Författaren Malin Lindroth är 52 år, barnlös och har levt ensam i nästan trettio år. När hon presenterar sig som ofrivilligt ensam blir reaktionerna starka och hon frågar sig vilka historier om livet utanför tvåsamhetsnormen som är möjliga att berätta. Därför bestämde hon sig för att skriva om en livserfarenhet som efterfrågas lika lite idag som i det förflutna. Det har resulterat i boken Nuckan, som finns i butik nu.

– När jag skriver om den moderna nuckan tänker jag mig en person som lever i ofrivillig partnerlöshet och har gjort det så länge att hen tappat eller aldrig haft referenser till ett tvåsamt liv. I det förflutna har ”nucka” varit ett hånord som förknippas med stor olycka och ett liv celibat. I min bok är nuckan alls inte dömd till ett liv utan kärlek och sex. Vad som krävs för att räknas som nucka är lång och gedigen erfarenhet av ett liv bortom tvåsamhetsnormen och en känsla av att detta inte är ett fritt val.

Går det att prata om en nucka, eller finns det olika sorters nuckor?

– Nuckor är inte en homogen grupp. Det finns lika många och skiftande vägar till ett nuckliv som det gör till ett liv i tvåsamhet. Jag känner nuckor som älskat gifta män och väntat på dem lite för länge och plötsligt har fyrtio år blåst iväg. Andra har gett upp romantisk tvåsamhet och satt andra relationer främst. Väldigt många är som jag och fastnar i roller, som visar sig svårförenliga med rollen som någons allt och enda.

Malin Lindroth vill reclaima ordet nucka. Ta tillbaka det fulaste namnet och tvätta skammen ur det. Detta är ett befrielseprojekt, ett ifrågasättande av de normer som vi fortfarande är så knutna till och kanske blinda inför och ett beredande av plats för den större berättelsen om kärlek, makt och relationer.

– Vi lever i en tid där det börjar bli möjligt att bryta tystnader som har format och beskurit, inte minst kvinnors liv i långa tider. Skamord som flata, bög, funkis, tant och bitch är redan reclaimade. Nu tycker jag att det är nuckans tur. Att stå i hennes skor, på hennes position, är att utmana mycket av det vi tar för givet om kärlek, makt och relationer. På så vis kan den moderna nuckan bli civilisationskritiker.

Hur tänker du kring befrielsen i ordet nucka?

– Det finns erfarenheter, som man knappt vet att man har förrän man får ett ord på dem. Att tvätta skammen ur ordet nucka, och göra det till sitt handlar bara om att äga sin egen historia. När man gör det kan man i förlängningen befrias från kulturens historier om hur ett lyckligt liv bör se ut. Jag har inte valt mitt nuckskap, men i mina ljusaste stunder kan jag tänka att det är som en oönskad present. Inte bara har nucklivet räddat mig från min egen konventiontalitet. Det har också gjort det omöjligt att smita från vissa sanningar. Som nucka blir jag till exempel ständigt påmind om att jag är ensam ägare av mitt eget liv. Däri finns mycket av befrielse att hämta.