Malin Lindroth: ”Rolfs längtan och oförmåga har kolliderat”

Mitt namn är Rolf Boman. I natt har jag dödat en flicka.

Rolf är en illa omtyckt Komvuxvikarie, snart 60 år och är en av de obetydliga männen i beiga vinterjackor som varje morgon står i busskuren. Nu sitter han med blodiga byxor och väntar på polisen som ska komma och förlösa honom från hans brott. Och från hans ensamhet.

För två år sedan kom Malin Lindroth ut med den omtalade essän Nuckan, som handlade om den bortvalda kvinnans belägenhet. Nu skriver om hon en kufisk mans skriande ensamhet.

– Rolf är en isolerad människa som bär på en stor frustration, säger Malin Lindroth. Hans längtan och oförmåga har kolliderat. Han har dock hittat ett sätt att vara som nästan fungerar, men när han träffar en ung kvinna sätts den tryggheten ur spel.

Även om Nuckan är en essä som delvis utgår från författarens liv och Rolf är en roman om en fiktiv person så rör sig båda tematiskt i samma trakter.

 – Även Rolf handlar om ensamhet, makt och relationer. Något som fortfarande är så tabubelagda och delvis outforskade ämnen. 

Kan man beskriva Rolf som en manlig nucka?

– Jag har inte tänkt på honom så. Han är en person som går under radarn, men som ändå lyckas upprätthålla någon form av fungerande tillvaro. En kvinna som var lika socialt apart skulle nog inte ha ett jobb. Hon skulle betraktas som mycket mer missanpassad och galen än Rolf.

Det är 20 år sedan din förra roman utkom. Varför har det dröjt så länge att skriva en ny?

– Ja, det är galet länge. Jag har skrivit mycket annat under tiden – jag skriver i den genre som för tillfället fungerar. Sedan har jag hållit på med Rolf av och till under sju år, det tog tid att hitta hans röst. 

Hur blev rösten?

– Boken är skriven i monologform men Rolf är en opålitlig berättare som dessutom har ett starkt behov av att prata om sig själv som mördare. Ju mer han berättar desto mer identifierar han sig med mördarens roll och känner sig intressant.