Agnes Lidbeck: ”Kärlek ser sällan ut som vi tror”

I Agnes Lidbecks nya roman Nikes bok är det tidigt 1980-tal i Kummelvik på Österlen. En bortglömd pärla till by. Jannes familj har fiskat torsk så länge man minns. Rosmarie vet precis hur livet kommer att bli – som mammas. Tommy och Karin dricker svala drinkar, barnen leker under ekarna på Näs, ett paradis. Alla har sin plats.

Så kommer det okända in. Olle, Sonja och Nike. En helt annan sorts familj. Med dem kommer kärleken och dess livsfarliga konsekvenser.

– Anledningen till att jag ville skriva om kärlek, är att den så sällan ser ut som vi tror eller vill tro, berättar Agnes Lidbeck. På ett sätt kan den vara den starkaste kraften i ett liv, och samtidigt är den underställd samma regler som allt annat i livet. Om den behöver ett vakuum, en skyddad verkstad för att levas ut, kan man undra hur mycket makt den har. Kärleken är inte rättvist fördelad och uppstår inte av goda skäl.

– Och jag talar inte bara om den vuxna kärleken mellan parterna i en relation. Det finns annan kärlek: till barnet, platsen, till självbilden. Och hela tiden samma röda tråd: med avgrundsdjupet mellan vad vi tror oss vara villiga att offra, och vad vi mäktar med att ge.

– Ändå, trots allt det, ville jag lägga samman allt jag lärt mig om kärlek; all den smärta och oro den föder, för att konstatera att summan ändå blir ljus. Oavsett hur mycket mörker som ryms i den specifika upplevelsen av kärlek, är det så. Att summan är ljus.

Du skriver om den omdebatterade kvinnorollen, vilka frågor vill du lyfta med dina böcker? 

– I Nikes bok har jag velat följa olika generationers kvinnor och de val de står inför, i kärleken och det egna livet. Min förhoppning är att vi kan känna igen både oss själva, våra mammor systrar och döttrar i deras berättelser. Jag tror att ju mer vi förstår av kvinnors komplexitet, ju friare kan vi bli i att forma våra egna liv.