Du skulle sagt som det var

Författaren Ulla-Maria Andersson är mitt i skrivandet av sin nya historiska romanserie när hon blir akut dålig. Först verkar det som om hon ska kunna återhämta sig snabbt, men de undersökningar hon genomgår visar till slut att hon har cancer.
Gradvis förstår hon att tiden är på väg att ta slut. De planerade böckerna kommer inte att bli av. Resorna för att undersöka arkiven och släktens historia får ställas in. Istället behöver hon ta vara på tiden med dottern Sofie och med barnbarnen. Den ambitiösa romanserien blir en kortare historia, en bok om att dö och om att ha levat. I Medan tid fanns skriver Ulla-Maria Andersson starkt och vackert om sitt sista år i livet. Det är en bok om allt det som inte blev, men också om det som blev. Om att välja inte bara hur man lever, utan också hur man dör. Med ett efterord av författarens dotter Sofie Andersson.

Katta sjunker allt djupare i sitt missbruk. Till sist är hon beredd att offra allt för en sil eller en fylla. Till och med dottern Maria. Den röra som hon lever i är inte bra för ett barn, det inser hon själv, och Maria placeras i fosterhem. Kattas misär djupnar ytterligare då förhållandet med Larry återupptas. Han har skilt sig och passionen mellan dem är förförisk, men deras gemensamma drogberoende gör relationen destruktiv. Och våldsam.

Katta väljer gång på gång drogerna och Larry framför Maria. Men till sist kommer vändpunkten då hon lyckas bryta de destruktiva mönstren och ta kommandot över sitt liv. Och med det följer modet att bestämma sig för att ta ansvar för att vara mamma till Maria.

Men hur ska hon kunna berätta? Och hur ska Maria kunna förlåta? Och framför allt hur ska man som mamma kunna förlåta sig själv? Du sjöng mig hem ger hopp, den visar att det går att göra upp med sitt förflutna och komma fram till ett värdigt liv.

En dag står en liten flicka i en vuxen kvinnas hall. De börjar samtala, och fram växer berättelsen om en barndom kantad av övergrepp och svek.

Flickan berättar om mamma som står vid diskbänken med städrocken oknäppt och mumlar för sig själv. Hur de rödmålade läpparna rör sig i det bleka ansiktet och hur rädd flickan är för mammas vassa blick. Att pappa inte finns där när hon behöver honom och att storebror Benke bara gör allt värre.

Men flickan berättar också om två män. Den ena gör henne illa, den andre finner hon tröst hos när ingen annan står till buds.

Du skulle sagt som det var är en roman om en barndom med utsatthet och sexuella övergrepp. Men också om läkeprocessen, och om hur man som vuxen kan läka de sår man burit på en hel livstid.

På ett lågmält och sparsmakat språk, med tydlig känsla för detaljer, berättar Ulla-Maria Andersson i sin debutroman om en uppväxt fylld av smärta och mörker. Det är en bok som inte lämnar någon oberörd.