När jag var snö

”Ingela Strandberg har länge hört till mina absoluta favoriter i skaran av erfarna svenska poeter. Hon har ett sätt att kombinera humor och allvar, svärta och sken, till en helhet som aldrig saknar nyanser och skalor. Hon kan skriva både vackert och kargt, linda läsaren runt sitt lillfinger för att i nästa stund snärta till ordentligt.

I denna sin senaste diktsamling går Strandberg ännu ett steg längre och kostar på sig att vara kantigt oslipad, så som den kan vara som för länge sedan har genomskådat alla standardmålade språkfasader.

De poesiläsare som inte redan har bekantat sig med Strandbergs mörka universum, där katten och natten är jämbördiga storheter, bör omgående skaffa sig en bokbiljett dit.”

”Det är bara att kapitulera inför Ingela Strandbergs poesi”

”När poesin gör det den ska är det precis det här som händer läsaren. Jag ger mig fullständigt hän åt orden och låter dem föra med mig på den långa bilfärden eller vandringen på fältet, mot slutet.”

”Gammal är inte alltid äldst, utan ibland i stort sett yngst”

”Det finns så mycket sinnlighet och styrka i hennes poetiska uttryck, hon betraktar världen med oblyga ögon och ser, ’i ett ögonblick av hetta…en vacker asfaltarbetare / med bar överkropp’, men ögonblicket är ’så rastlöst / så oåtkomligt’. Det talar en oro ur dikterna som osäkrar vardagen och i nästa ögonblick förvandlar arbetaren till en eldare som står bredbent över landskapet och skyfflar in oss i nattens mörka, sotiga hål.

Vad är det poesi gör som inte prosan kan?

Den är som diamanter i stenkol, ger gnistrande och täta bilder för det vi ser omkring oss utan att alltid lägga märke till det, flugsnapparens hunger, vallmons skörhet, en mjölkerskas krökta rygg. Eller en älskad katt som dör, som begravs, men går igen och tassar över sidorna, väcker minnen och dyker upp i drömmen med löften om ett ljus ’norr om mörkret’.”

”Underbar”

”Det är en lättillgänglig dikt, berättande och rättfram, fast förankrad i det materiella livet. Också en ovan poesiläsare skulle kunna bli djupt berörd, kanske en högstadieelev eller djurvän, vilken människa som helst som vet att hon är lika mycket däggdjur som katten och kvigan.”