Böcker

Genom tröjans maskor ser han havet är en berättelse om två skeden i en mans liv, och de osynliga rottrådarna mellan dem. Om sjömanssonen som förlorar sin far till havet och som sätter sitt hopp om befrielse till detta hav som han aldrig har sett, men som han vet ska finnas bortom den djupa skogen som omringar hans barndomsvärld. Pojken ger sig av för att finna havet, och han får betala ett mycket högt pris.

Christer Eriksson debuterade 1977 med Observatörens dagbok.

Harry Andersson står i en tidningskiosk någonstans i centrala Stockholm. Han har sin tillvaro bland de olycksbådande svarta rubrikerna om våld och brott. De ropar till honom att han är en anonym, en osynlig, att han inte lever.

I Harry talar också andra röster, stränga och obevekliga. Röster ur en barndom som blivit en härva av minnen, ochtomrum efter otillåtna, bortskurna minnen. Han är vilse i sinbiografi.Han börjar planera sina mord.

Christer Eriksson debuterade 1977 med diktsamlingen Observatörens dagbok. Harry, det som skiljer oss åt är ett hårstrå var hans romandebut.

Vaknar Ett barn gråter i min vita vägg bakom ungefär 2 940 böcker (V. Ekelund astronomi geologi antiken W. Ljungquist antroposofi religion filosofi mykologi biologi L. Ahlin språk mytologi poesi skönlitteratur mm) Kakelugnen är ännu varm I askan är sammansjunken glöd som när någon är mätt Barnet slutar gråta Jag håller händerna på kakelugnens varma bröst för att hålla på något varmt som en feberhet panna

Christer Eriksson debuterade 1977 med Observatörens dagbok. Privata essäer är hans tredje samling.

Bruno är en ung man i en förstad till femtiotalets Stockholm. Han är annorlunda, betraktas som halvt otillräknelig och oduglig av omgivningen. Bruno lider av ett slags språklig förlamning, i skräck för att ingen ändå kan förstå honom. Hans längtan efter att uttrycka sin kaotiska inre värld driver honom till svåra handlingar: han fångar fåglar, plågar dem eller stänger dem inne i en hemlig bur där de slutligen måste dö. Och Bruno är pyroman, han antänder skjul och bodar i faderns trädgårdsmästeri, driven av en lust att rasera allt instängt som också håller honom fängslad. I den vilda elden finner han en hastig, extatisk och förtvivlad frihet.

Avundsjuka är en hemsk känsla som de flesta av oss nog skulle vilja slippa. Välputsade framgångshistorier och sociala medier visar oss allt vi missar. Med hettande kinder jämför vi oss och orättvisan bränner i själen - varför får min granne precis det jag vill ha? Det är lätt att börja klaga på orättvisor och bli skadeglad. Så finns det egentligen någon vits med avundsjuka? Och går det att slå sig fri från den?

Camilla Lif, präst och radiopratare, använder sin erfarenhet från många års möten med människor när hon tar sig an frågorna och känslorna som bubblar inom oss alla. Med humor, djup och lätthet provar Camilla Lif nya sätt att tänka kring oss människor och hur vi fungerar. Finns det vägar utanför de vanliga tankespåren? En stund med denna kloka röst hjälper dig att lyfta blicken och se varmare på dig själv och din omvärld. Välkommen till Livet med Lif!

Livet med Lif är en serie på åtta fristående avsnitt. Camilla Lif är präst i Katarina församling i Stockholm. Hon medverkar ofta i Sveriges Radio, till exempel i Tankar för dagen och Spanarna.

"Varje gång jag skriver känner jag mig bakbunden, dels av mina egna begränsningar, dels av en motvilja att riskera att såra mina närmaste. Ständigt detta huvudbry om hur mycket orm jag kan tillåta mig vara ... Hamnar min sanningssträvan, min vilja att försöka säga något väsentligt hur obehagligt det än må vara, i en återvändsgränd eftersom jag inte vill såra mamma?"

Vad ska man göra när man inte längre kan skriva? Skriv en essä om skrivande, blir förläggarens svar till författaren. Och det blir en essä, om författandets förutsättningar och gränser. Om att komma ur en klass men skriva för en litterär offentlighet som tillhör en annan. En undersökning av det som är en förutsättning för allt skrivande: motstånd.

Anneli Jordahls nya bok Orm med två huvuden handlar om att skriva ifrån det fruktsamma underläget. Hur tar man sig mod att skriva? Varför belönas ständigt den hänsynslösa författaren? Går det att bli omtyckt och att samtidigt vara en bra författare?

Drama om ungdomlig kärlek, kuvande skoldisciplin och föräldrar som fattar tveksamma beslut.

"Ni känner er försmådd. Men det finns ingen instans dit man kan instämma sina föräldrar."

Sista paret ut (1956), nr 10 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Fyra svägerskor samtalar i en äktenskapskomedi och övning i det trånga rummets teknik och estetik.

"Kvinnor som kvinnor. Alla har vi ju samma lekamliga utrustning, mer eller mindre perfekt. För jag antar att det inte var fråga om ett rent själsligt umgänge?"

Kvinnors väntan (1952), nr 5 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Medelmåttig violinist i symfoniorkester drömmer om framgångsrik solokarriär under tiden äktenskapet knakar i fogarna.

"Det kan ju hända att man beter sig galet och löjligt åt ibland, huvudsaken är väl ändå att man vill bli en riktig människa och konstnär."

Till glädje (1950), nr 3 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Barnamord och gatuprostitution i formförnyande drama om misantropisk filmförfattare.

"Se hur livet kupar sig som en grym men vällustig båge ifrån födelse till död. Ett stort skrattande mästerverk. Skön och vederstygglig, utan förbarmande eller mening."

Fängelse (1949), nr 2 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Nina Lekanders förra bok, Hästar, män och andra djur (2012), var en självbiografisk skildring av övergångsålder och övergivenhet. Och en omprövning av synen på kroppen, sexualiteten och relationerna till väninnorna och, inte minst, djuren.

Trosbekännelser är berättelsen om vad som hände sedan. Om mötet med den stora, kanske enda, stormande kärleken, passionen. Ett uppvaknande och upplevelsen av upphetsande, uppfyllande sex. Att byta land, byta språk, byta liv. Och hur detta understundom kommer i konflikt med allt det man bär med sig genom livet.

I sammanlänkade essäistiska texter och nedslag blandar Nina Lekander teori med det djupt personliga, kunskap med erfarenhet. Det är skrivet med stor energi, stark närvaro, ilska, värme och humor.

"Oppenheimer satt tryckt mot väggen som de andra, så nära gluggarna det var möjligt. Över bergen syntes några enstaka stjärnor, inget mer. Utropen kom tätare. Mellan dem bara ljuden av väntan: andetagen, en hands rörelse över tyg, en fot mot det kala golvet.

Det är inte ödeläggelsen, tänkte han. Det är skapelsen."

Robert Oppenheimer (1904-1967), var vetenskaplig ledare för Manhattanprojektet och brukar kallas atombombens fader. Här skildras fragment av hans personliga historia som pendlade mellan framgång och sammanbrott.

Anteckningar om Robert Oppenheimer publiceras parallellt med Dimitris Alevras roman Mannen i rummet (Norstedts, 2018), i vilken huvudpersonen skriver dessa anteckningar.

Kammarspel på en mentalklinik där en åldrad man träffar döden i form av en kvinnlig clown.

"Nu hjälper minsann inga tårar, tårar, tårar. Då blir det uppståndelse och långbad och veronal och kanske en feberchock. Jag måste vara modig."

Larmar och gör sig till (1997), nr 32 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Åldrad regissör sätter upp Strindberg och pratar med sina skådespelerskor i ett drama där dröm och verklighet flyter samman.

"I min ålder händer det att man lutar sig framåt och plötsligt befinner sig huvudet långt in i en annan verklighet. De döda är inte döda. De levande ter sig som spöken."

Efter repetitionen (1984), nr 31 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Oupplösligt och smärtsamt förenade människor i ett drama där en affärsman drabbas av mordiska impulser.

"Det jag nu har berättat är kanske inte sanningen. Vissa kloka människor menar att blindheten är total. Vi rör oss i föreskrivna mönster, betingade och våldtagna från födseln."

Ur marionetternas liv (1980), nr 29 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Kammarspel där konsertpianist med världen som arbetsplats konfronteras med sina undanstuvade vuxna döttrar.

"Jag har alltid haft svårt med människor som är omedvetna om sina motiv."

Höstsonaten (1978), nr 28 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Judisk cirkusakrobat i tjugotalets Berlin försöker hantera sin brors självmord och återser en vetenskapsman med dolda motiv.

"Det svåraste är att mänskor inte har nån framtid. Det är inte bara du och jag som inte har så värst mycket framtid. Alla mänskor har tappat bort sin framtid."

Ormens ägg (1977), nr 27 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

En läkarhustru inleder ett stormigt förhållande med en amerikansk arkeolog.

"Jag känner dig inte. Jag tycker förresten om dig. Jag tyckte om dig från första stund, när jag fick hand om dig på sjukhuset efter ditt självmordsförsök."

Beröringen (1971), nr 23 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

En man och en kvinna, ett borgerligt inferno och en banalitetens tragi-komedi.

"Det finns inte skymten av något oroväckande i mitt dagliga liv. Mina närmaste är snälla, hyggliga människor. Fullkomligt normala allihop."

Reservatet (1970), nr 22 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Drama om treenighetens klaustrofobi i vilket en domare förhör skådespelare som anmälts för ett obscent varieténummer.

"Älska, jag vet inte. Jag är beroende av dem. Men jag är inte alldeles säker på att de är beroende av mig. Och därför försöker jag göra mig oumbärlig."

Riten (1969), nr 21 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Framtidsdrama om ett konstnärspar som förgäves försöker undkomma det annalkande kriget.

"Jag har upplevt mänsklig närhet några få gånger. Alltid i förbindelse med smärta. Är det likadant för er?"

Skammen (1968), nr 19 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Vampyrdrama med skygg konstnär på en enslig ö som plågas av demoniska mardrömmar.

"De gamla kallade den vargtimmen . Det är timmen när de flesta människor dör, de flesta barnen föds. Det är nu som mardrömmarna kommer fram."

Vargtimmen (1968), nr 18 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Psykologiskt kammarspel om en enstöring som träffar en cynisk arkitekt och inleder ett förhållande med en gift kvinna.

"Jag är död, Anna. Nej, nej, jag är inte död. Nej, det är fel. Melodramatisk. Jag är inte alls död. Men jag lever utan självaktning."

En passion (1969), nr 20 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Ett banbrytande äktenskapsdrama och en uppgörelse med den borgerliga trygghetsideologin.

"Jag för min del gråter inte över spilld mjölk. Ungarna växer upp, relationer bryts. Kärlek tar slut, liksom ömhet, vänskap och samhörighet. Det är ingenting märkvärdigt med det, det bara är så."

Scener ur ett äktenskap (1974), nr 25 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Hemsökt av minnet återupplever åldrad regissör en drabbande otrohetsaffär med sin väns hustru.

"Jag är jag och du är du. Fast det är väl inte alldeles säkert. Egentligen."

Trolösa (2000), nr 33 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg

Upplösligt relationsdrama i vilket psykiater plågad av barndomsminnen drivs mot sammanbrottets rand.

"Jag är väl som de flesta andra mänskor. Vi som anser att det där med döden är något som andra råkar ut för men aldrig vi själva."

Ansikte mot ansikte (1976), nr 26 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Suggestivt kammarspel i rött om döende kvinna, hennes systrar och tjänarinnan.

"Ingen människa skulle göra det du begär. Jag lever, och jag vill inte befatta mig med din död. Kanske om jag älskade dig, men jag älskar dig inte."

Viskningar och rop (1973), nr 24 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Talande sjuksköterska och stum skådespelerska i ett drama där deras personligheter allt mer flyter samman.

"Kan man vara en och samma människa, precis på samma gång? Jag menar vara två människor."

Persona (1966), nr 17 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Symbiotiska systrar plågar varandra på ett hotell där en pojke irrar runt bland åldringar och dvärgar.

"Jag trodde alltid att du hade rätt. Jag försökte vara som du. Jag beundrade dig. Jag begrep ju inte att du tyckte illa om mig."

Tystnaden (1963), nr 16 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Landsortspastor med krympande församling plågas av tilltagande existentiella tvivel.

"Jag kan knappt se dig utan glasögonen. Du är alldeles suddig, ansiktet är som en vit fläck. Du är inte riktigt verklig."

Nattvardsgästerna (1963), nr 15 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Inledningen av gudstrilogin och ett kammarspel om familj, psykos och konstnären som kannibal.

"Du är tom och skicklig. Nu försöker du fylla din tomhet med Karins utslocknad. Det enda jag inte förstår är hur du tänker blanda in gud i det sammanhanget."

Såsom i en spegel (1961), nr 14 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Kringresande magnetisör konfronteras med misstrogna borgare i ett drama om konstnärskapets vedermödor.

"Jag dog inte. Men jag har redan börjat gå igen. Egentligen gör jag mig bättre som gast än som människa. Jag har blivit övertygande. Det var jag aldrig som skådespelare."

Ansiktet (1958), nr 13 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Den åldrade professorn Isak Borg omprövar sitt liv under en minnesrik bilfärd mellan Stockholm och Lund.

"Jag vet inte hur det inträffade, men dagens klara verklighet gled över i minnets ännu klarare bilder som steg till mig med styrkan av ett verkligt skeende."

Smultronstället (1957), nr 12 av 34 i serien Ingmar Bergmans Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Medeltidens pesthärjningar står som fond för existentiellt drama med flera odödliga scener.

"Kärlek är den svartaste av alla pester och om man dog av den vore det väl någon glädje med kärleken, men den går nästan alltid över."

Det sjunde inseglet (1957), nr 11 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Vassa repliker och partnerbyten i mustig sekelskifteskomedi som blev författarens internationella genombrott.

"Hur kan en kvinna någonsin älska en man, kan du svara mig på det?"

Sommarnattens leende (1955), nr 9 av 34 i serien Ingmar Bergmans Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Elegant äktenskapskomedi om gynekolog som försöker återerövra sin hustru under resa till Köpenhamn.

"Jag har alltid undrat över den stora makt som en kvinnoläkare har över våra hjärtan och förtroenden. Blir det inte lite svårt att värja sig ibland?"

En lektion i kärlek (1954), nr 7 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Erotik, förödmjukelse i växlande kombinationer samt ett gycklarsällskap på katastrofalt gästspel i sydskånsk håla.

"Vi gör konst, ni gör konster. Den enklaste och mest obegåvade av oss kan spotta på den bästa av er. Vet ni varför? Därför att ni satsar era liv, vi vår fåfänga."

Gycklarnas afton (1953), nr 6 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Balettdansös läser sin döde pojkväns dagbok och minnen av ett skärgårdsäventyr väcks till liv.

Du dansar, punkt. Det är din formel, håll dig till den, annars går det illa. Titta dig i spegeln ska du se vad löjlig du ser ut, det gör jag med förresten.

Sommarlek (1951), nr 4 av 34 i serien Ingmar Bergmans Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Kontroversiell debut om upprorisk gymnasist, sadistisk lärare och ung kvinna på glid.

Om du vore ensam och enastående vore det inte så eländigt, men jag kan tala om för dig att du finns i alla skolor, och inte bara i skolorna utan överallt. Människoplågare, det är vad du är!

Hets (1944), nr 1 av 34 i serien Ingmar Bergmans Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Elsa Grave (1918-2003) framstår i dag som en av 1900-talets viktigaste svenska författare. En modernist vars inflytande sträcker sig ända in i våra dagar. Hon debuterade 1943 och gav ut arton diktsamlingar, fem prosaböcker samt skrev ett tiotal teaterpjäser. I första hand var hon lyriker och fick utmärkta recensioner av tidens bästa skribenter. Hon arbetade fram en stil med en mustig ironi som gör narr av alla heliga kor. Hon var också en efterfrågad uppläsare och bildkonstnär.

I januari 2018 är det 100 år sedan hon föddes och i samarbete med Elsa Grave-sällskapet ger Norstedts ut tre volymer med ett urval ur hennes författarskap. De inleds var och en med ett förord: Dikter av Eva Lilja, Pjäser av Angelica Ahlefeldt-Laurvig och Prosa av Kristina Hallind, vilka också står för urvalet i respektive volym.

Elsa Grave (1918-2003) framstår i dag som en av 1900-talets viktigaste svenska författare. En modernist vars inflytande sträcker sig ända in i våra dagar. Hon debuterade 1943 och gav ut arton diktsamlingar, fem prosaböcker samt skrev ett tiotal teaterpjäser. I första hand var hon lyriker och fick utmärkta recensioner av tidens bästa skribenter. Hon arbetade fram en stil med en mustig ironi som gör narr av alla heliga kor. Hon var också en efterfrågad uppläsare och bildkonstnär.

I januari 2018 är det 100 år sedan hon föddes och i samarbete med Elsa Grave-sällskapet ger Norstedts ut tre volymer med ett urval ur hennes författarskap. De inleds var och en med ett förord: Dikter av Eva Lilja, Pjäser av Angelica Ahlefeldt-Laurvig och Prosa av Kristina Hallind, vilka också står för urvalet i respektive volym.

Finnas till (1970) är den tredje delen av tre i Bengt Martins serie om Joakim.

Bengt Martin (1933-2010), författare och skådespelare, är mest känd för sin ungdomssvit som utspelar sig i stadsdelen Sibirien i Stockholm: Sodomsäpplet (1968), Nejlikmusslan (1969) och Finnas till (1970).

Han var den förste att berätta om sin homosexualitet i svensk tv och bröt ny mark med sina ärliga porträtt av unga homosexuella i svensk litteratur.

Nejlkmusslan (1969) är den andra delen av tre i Bengt Martins serie om Joakim.

Bengt Martin (1933-2010), författare och skådespelare, är mest känd för sin ungdomssvit som utspelar sig i stadsdelen Sibirien i Stockholm: Sodomsäpplet (1968), Nejlikmusslan (1969) och Finnas till (1970).

Han var den förste att berätta om sin homosexualitet i svensk tv och bröt ny mark med sina ärliga porträtt av unga homosexuella i svensk litteratur.

I andra delen av Stig Dagermans samlade dramatik ingår pjäserna Ingen går fri (1949), Vår lilla sommar (1951), Den yttersta dagen (1952), och de postuma verken Snöresan och En spelmans mössa, kompletterade med Dagermans teaterkritik samt kommentarer.

I den första delen av Stig Dagermans samlade dramatik ingår pjäserna Den dödsdömde (1947), Upptäcktsresanden (1947), Streber (1948) och Skuggan av Mart (1948), kompletterade med texter om teatern samt kommentarer.

Tre guineas, Virginia Woolfs radikala debattbok om kvinnokamp för fred, skrevs under spanska inbördeskriget och med världskriget hotande vid horisonten: Ögonblicket är kort: det kan vara fem år, tio år eller kanske är det bara frågan om några månader.

"Jag har för avsikt att berätta de märkvärdiga äventyr jag upplevat. Det finns bland dem både sköna och sällsamma ting. Då jag tänker tillbaka på dem, undrar jag själv om jag icke har drömt."

Anatole France (1844 1924) var son till en bokhandlare och kom på så sätt tidigt i kontakt med litteraturen, redan som femtonåring publicerades hans första verk på faderns förlag. France skulle komma att bli en av Frankrikes och Europas mest lästa författare och tilldelades nobelpriset 1921.

Drottning Gåsfot (1893) är ett av den europeiska litteraturens stora klassiska verk, en av dess kvickaste, mest raffinerande, djupaste och samtidigt roligaste romaner. I Sverige har boken vunnit berömmelse inte blott som Anatole Frances mästerverk utan också för Hjalmar Söderbergs lysande översättning, i vilken han presenterade den: En billig resa till det äkta Paris erbjudes dem som följer Anatole France till grillstugan Drottning Gåsfot. En fetlagd abbé, herr Jérôme Coignard, fyller lokalen inte bara med sin stofthydda (för vilken intet mänskligt varit främmande) utan med sin andes visdom och behag.

"Böcker kan skrivas på alla möjliga ställen. Verbal inspiration kan komma till en sjömans koj ombord i ett fartyg som ligger fastfruset i flodisen mitt inne i en stad; och eftersom det sägs att helgon ser med välvilja på ödmjuka troende, så hänger jag mig åt den behagliga tanken att den gamle Flauberts vålnad han som (bland allt annat) trodde sig vara en avkomling till vikingarna med roat intresse kan ha svävat över däcket på tvåtusentonnaren s/s Adowa, som av den stränga vintern låsts fast vid en kaj i Rouen och ombord i vilken det tionde kapitlet av Almayers dårskap påbörjades."

Joseph Conrad (1857-1924) föddes som Józef Konrad Korzeniowski i en polsk adelsfamilj men gick som sjuttonåring till sjöss, först på franska och sedan på engelska fartyg. Trots att han inte lärde sig engelska förrän som vuxen räknas han bland de största engelskspråkiga författarna.

Konfidentiellt (1912) är en sällsam minnesbok i vilken Conrad ömsint och kvickt berättar bland annat om återkomsten till sin barndoms Ukraina där den snöblåsta stäppen långt borta möter en stjärnströdd himmel.