Böcker

Präst i Karesuando lappmark och Pajalas nybyggarland; stridbar nykterhetsivrare och social reformator; internationell ryktbar botanist och naturforskare - Lars Levi Laestadius är en genial och sällsamt mångtydig gestalt i det svenska 1800-talet.

I Ropandes röst tränger Bengt Pohjanen ner i denna livsgåta, efter mångåriga studier och med osedvanlig konstnärlig inlevelse. Han målar ett blodfullt porträtt av läsarprästen, av troskampen, och biskopsförhören, de hisnande visionerna och feberdrömmarna, strövtågen i ödemarken och de vetenskapliga striderna, de märgrika predikningarna och den ensliga förtvivlan … Hans bok är en betydande litterär satsning.

Strax efter första världskriget lämnar två unga systrar, Agnes och Adina, sin hemstad Uppsala för att fara iväg till Kina som missionärer. Gud har kallat dem - men den lille brodern som de lämnat bakom sig plågar deras samveten.

I Kina är de med och öppnar en missionsstation i staden Changsha i Hunanprovinsen. Vi får följa deras verksamhet fram till slutet av 1930-talet under en tid som blir allt oroligare med strider mellan nationalister och kommunister och så småningom också en framryckande japansk ockupationsarmé. Missionsverksamheten går trögt bland en befolkning som redan är välförsedd med religioner. Tvivel ansätter systrarna, som grubblar över det rättfärdiga i att försöka ersätta buddism och taoism med kristendom och om kristnandet verkligen är viktigare än kampen för ett mera rättvist samhälle.

Mästarens dröm är en stort anlagd och djupt angelägen roman om den religiösa erfarenheten. Den rymmer starka känslor och en rad lika poetiska som pregnanta porträtt, samtidigt som den väcker högaktuella frågor om tro och tvivel, om möten mellan olika kulturer och religioner, liksom om kärlekens och altruismens möjligheter.
Romanen bygger på dokumentärt material och Carola Hansson har också besökt Changsha och funnit rester av den gamla missionsstationen. Hennes färgrika och ofta skakande skildringar av Sydkina under mellankrigstiden har en mycket autentisk prägel.

Ungern 1956. Ryssarna invaderar; från många håll i landet kommer rapporter om rena massakrer. I en skola lovar lärarinnorna, däribland Magda, att barnen skall få göra en söndagsutflykt upp i bergen - i själva verket flyr de alla över gränsen till Österrike. Magda lämnar allt, även den man hon älskar, utan att veta vad som hände honom och hans vänner när de närmade sig de ryska stridsvagnarna.

Barnen skingras åt olika håll. Så småningom kommer Magda ensam till Wien där hon möter Thomas och gifter in sig i hans borgerliga familj. Men hon lever i en alltmer förtvivlad känsla av overklighet och främlingskap - den sista delen av romanen utspelas på sinnessjukhuset Steinhof.

Carola Hanssons roman handlar om vad som händer en människa som förlorar sitt förflutna, som plötsligt inser vad det egentligen betyder att byta land, byta språk.

En man stjäl ett barn när hon ligger obevakad i en vagn utanför en affär. Fredrik, som kidnapparen heter, är besatt av att hitta en kvinna som kan förstå och uppskatta hans sätt att uppfatta verkligheten. Han är en särling som är fixerad vid tingens och färgernas betydelse och har en tragisk kärlekshistoria bakom sig. Nu har han bestämt sig för att försöka forma ett kvinnobarn från begynnelsen, så att hon sedan kan bli hans helt och hållet. Romanen är berättad ur förövarens perspektiv, och trots det groteska i hans handling och det underliggande pedofiltemat grips man av Fredriks omsorg och oro för detta barn, som han väljer att kalla Liv.

Det här är en roman som ställer alla de viktiga och moraliska frågorna om vem som egentligen äger ett barn och vad som formar en människa.

"Djungeln är ett hem, men den är ett hem utan trygghet", sa han. "Tänk dig att du lever i ditt stora barndomshus i Baltimore men att du aldrig någonsin kan slappna av. När som helst kan en ny fåtölj växa upp ur vardagsrums-golvet och när som helst kan den snälla gamla kokerskan få för sig att din arm skulle passa utmärkt som söndagsstek. Ungefär så skulle jag beskriva djungeln."

Det var ett utförligt och insiktsfullt svar för att komma från Jean, men jag anade redan då att någonting fattades. Jag förstod att otryggheten bara var en aspekt av djungeln, att den var mycket mer än armlystna kokerskor. Och naturligtvis hade jag rätt.

I djungeln sitter Jane och väntar på att Jean ska komma hem. En gång tyckte hon att djungeln var vacker. En gång var hon övertygad om att hon funnit kärleken och friheten. Hon väntade sig ett lyckligt liv med sin älskade, mannen som uppfostrats av apor men som hon trodde hon skulle kunna omvända till människa. Nu vet hon bättre. Nu är det bara gråpapegojorna som upprepar orden från deras första kärleksnatt. Nu vet hon allt om sambandet mellan ensamhet och instängdhet. Allt hon kan göra är att försöka överleva och hålla stånd mot farorna, den genomträngande fukten och de vedervärdiga aporna som skrattar åt allt. Men Jane är också den enda i djungeln som drömmer om motstånd, och när Bébé försvinner och Jean sviker börjar hon planera en gruvlig hämnd.

Jag Jane är en fräck och tankeväckande roman där Tarzans Jane för första gången själv kommer till tals. En berättelse om den omöjliga friheten, den ofrånkomliga ensamheten och vad det egentligen är att vara människa.

"När jag tänker tillbaka på mig själv då, 1964, infinner sig en känsla av totalt främlingskap. Kan det ha varit jag? Var jag helt galen? Modig? Eller bara omdömeslös?"

Så skriver Gunilla Thorgren i början av sin berättelse om sitt eget liv i ljuset av den nya svenska kvinnorörelsen.
Hon var en av de första kvinnorna i Grupp 8, hon skrev i Kvinnobulletinen, var aktiv i musikrörelsen och kom in i kulturpolitiken. Hon berättar om sitt liv som ensamstående mamma till tre barn, om morfar och mormor och deras djupa förankring i den traditionella arbetarrörelsen med sitt konservativa kvinnoideal. Hon skildrar Grupp 8:s vilda aktioner och hårda strider och den långa, mödosamma kampen för att förändra socialdemokratin. Det är en skildring inifrån av det som kallats en revolution på svenska: kvinnornas revolution.

Vänterskans flykt är en berättelse om den amerikanska 1800-talspoeten Emily Dickinson och hennes sista tid i livet. Svårt sjuk ser hon genom feberdimmorna ryggtavlan på en ung kvinna, en finstrykerska som fått arbete några dagar hos familjen. När flickan vänder sig om, ser hon sin egen ungdom återspeglad i flickans ansikte, och hon väver en berättelse om den sjuttonåriga Abigail Bates - ett liv som skulle kunna ha varit hennes.

1981 publicerade Norstedts den då helt okände författaren Per Odenstens första bok, Gheel, och det blev det årets litterära sensation. Del två i den diptyk som Odensten började planera redan i slutet av 60-talet heter En lampa som gör mörker och är en stort anlagd skildring av vår tids mest centrala erfarenheter; ondskan, våldet och frihetens möjligheter.

Handlingen utspelar sig en bit in i nästa århundrade och i ett läger där ohyggliga saker har ägt rum. Efter att under årtionden ha lämnats åt förfallet rustas plötsligt lägret upp, och dit kommer en stor grupp flyktingar. Plötsligt insjuknar några fångar i en okänd sjukdom. Misstanken sprider sig att det rör sig om någon form av experiment och några av lägerfångarna gör ett slags uppror, men våldet som ska befria riktar sig också inåt.

I En lampa som gör mörker har Per Odensten velat skildra vår tid, och lägervåldet har blivit hans huvudsymbol. Liksom tidigare Gheel är den nya boken en idéroman, utan att för ett ögonblick släppa på den litterära eller språkliga gestaltningens krav. Odensten förmår finna ett absolut giltigt uttryck för vår tid och dess anda.

»Hurdan var han egentligen, din far?« Frågan tycks oskyldig, men för den kvinna som för ordet i Carola Hanssons nya roman åstadkommer den ett jordskred. Plötsligt inser hon hur lite hon vet om den fåordige men älskade fadern som varit död i tjugo år. Vem var han då? Hon påbörjar ett sökande som snart lika mycket kommer att inbegripa tingen han omger sig med som den tid i vilken han formats.

Frågorna ställs medan modern, som fortfarande lever, sakta men säkert går in i ett mörker där språket upplöses och minnena förvandlas till fantasier och drömmar. Besöken hos modern, skildrade med ömsint saklighet, varvas med försöken att fixera bilden av fadern.

Benny kör svart taxi och har ett lite för stort begär på droger. En sen kväll när han kör längs Skeppsbron i Stockholm ramlar en lång fin blond in i hans bil. Det är Hanna som flyr sin arbetsgivare på en indisk krog, han har drogat henne och försökt förgripa sig på henne. Benny blir liksom av en slump hennes räddare, och det får till följd att just han får denna fina långa blonda, hon blir hans tjej. Berättelsen är drastisk och kvick - lite som en svensk variant på Trainspotting - där den rappa dialogen är en stor del av behållningen.

Med stor framgång debuterade Fredrik Nyberg 1998 med diktsamlingen En annorlunda praktik som innehåller både korta och långa dikter som rör sig runt minnet (och bristen på minne) som möjlighet och hot. Storheter som "väder", "text", "årstider" och "händer" (med flera) blir koordinater i det system dikterna skapar.

Blomsterur:
Denna diktsamling har en intrikat form och tydligt utmejslad idé. Det är dikter som är uppställda alfabetiskt, två för varje bokstav (A-Z), där alla titlar består av ett latinskt växtsläktnamn och varje text har en förbindelse till detta namn/växt. Men interfolierat mellan denna ganska strikta ordning finns andra texter som löser upp »ordentligheten« och ger det hela en stark personlig röst.

Åren:
Det här är Fredrik Nybergs tredje diktsamling och med den prövar han ett nytt, lite fränare tonfall. Det är en diktsamling där tiden och datumet, det som både alltid och aldrig återkommer, har en helt central roll. Långa och korta, smutsiga och upphöjda dikter samsas i denna poetiska kalender. Dikterna är skrivna under tre år och tolv årstider. Samlingen är indelad i vår, sommar, höst och vinter och kan läsas kronologiskt genom åren eller årstid för årstid (vilket dock kräver lite bläddrande framåt och bakåt).

Våren 1953 gör Frank Sinatra en turné i svenska folkparker. Som högkvarter har han en svit på Stora Hotellet i en badort, i romanen kallad Solvik. Sinatra är sjuk, hans karriär är i gungning, tidningarna skriver mer om hans hustru Ava Gardner, jordens vackraste kvinna, än om honom. På hotellet jobbar Joakim och Benke som vaktmästare och skoputsare. De förenas i sitt intresse för jazzmusik men de har helt olika uppfattningar om Frank Sinatras storhet.

Ett missöde vid putsningen av Sinatras håriga skor svetsar dem samman. Vackra Åsa, som jobbar på hotellets Room Service, räddar dem ur den värsta knipan men Sinatras blir upprinnelsen till en rad oförutsedda händelser.

En död indian ska föras i bil från Seattle till en liten by i Arizona för att begravas. Det är en omöjlig resa, men svenska Livia och hennes livskamrat Tom är fast beslutna att genomföra den. För Livia innebär färden många korta, men livsviktiga möten med människor som alla har något att berätta. På ett inre plan reser Livia dessutom i sin barndoms landskap, minns solförmörkelsen med pappa och barnets förhöjda livskänsla.

En indian i Seattle är en sorglustig skildring av en död på villovägar och om några levande som förirrar sig in till och bort från varandra. Det är en berättelse om barndomens kraft, om kärlek, om minnet och om könets obevekliga lek med leda och död.

Peder Sjögrens roman myllrar av lika fruktansvärda som godhjärtade, nordiskt blonda 1900-talsvikingar som dröjt sig kvar i en spansk hamnstad. Där odlar de intensivt och våldsamt sina intressen för vin, kvinnor och sång och terroriserar halvt omedvetet stadens befolkning och skandinaviska sjömanshemmets avundsjuke och självrättfärdige föreståndare. En bok kryddad med dråpliga stordåd, upprörande skurkstreck och ljuvt primitiv kärlek.

När Thomas von Vegesack var sexton år dog hans far. Han lärde aldrig känna honom, annat är som en man, svårt plågad av astma och fullkomligt uppslukad av sin forskning som fysiker vid Uddeholmsbolaget.
Men efterhand skulle Thomas von Vegesack lära sig att hans far Arved haft ett tidigare liv, som närmast verkade höra hemma i en annan tidsålder. En man som flera gånger utmanade studiekamrater på duell med värja, och som tjänstgjorde som tysk officer i den ryska armén under första världskriget. Så här berättar Thomas von Vegesack om sin bok:

"Över dörren till ett hus i centrala Taru hänger en skylt som berättar att den 14 januari 1919 fängslades och dödades 23 personer av kategorin "förflutna människor" som bolsjevikerna beslutat utrota. En av de fängslade var min far. Han undkom i sista minuten från arkebuseringen. Hans liv är en berättelse om krig och revolutioner, om lojaliteter och partibyten, om herrgårdsdrömmar och forskarmödor.

Men boken är inte enbart en berättelse om ett ovanligt dramatiskt liv. Arved von Vegesack framstår som en representant för en hel folkgrupp, de tyska balter som under sekler behärskade det land de kallade Livland, och vars strider med ryska härskare , och lettiska och estniska nationalister, kommit att prägla Arveds liv.
En besökare som vid den tid då Arved föddes besökte Baltikum tyckte att här rådde fortfarande medeltiden. Under Arveds livstid togs steget in i den moderna tiden, en svår och smärtsam process."

Utan hem i tiden ger en unik inblick i ett av de många europeiska öden som historien lämnat bakom sig, i en kultur som försvunnit och som bara lever kvar i brev, tidningsklipp och fotografier.

Vad händer om man skriver historien om ett enskilt år? Och dessutom ett ganska dåligt år, som 1851?
I en alldeles unik bok skildrar Thomas von Vegesack ett misslyckat år i den svenska historien. Det var året då den svenska kontrarevolutionen lyckades. Drömmarna om demokrati som närts av upproren ute i Europa släcktes. I Stockholm översteg dödssiffrorna födelsetalen. Radikala skribenter tystades, Almqvist drevs i landsflykt, teatrarna spelade lustspel, kronprinsen svirade och vid årets slut fick vi en statsminister mot löftet att det aldrig ska byggas några järnvägar i Sverige. Thomas von Vegesack har kommit staden och dess människor så nära det går genom att studera 1851 års tidningar, bevaka skandalerna, läsa romanerna, granska makten och beskriva vanmakten. Resultatet har blivit en alldeles ny form av historieskildring.

Stewe Claeson skildrar i sin tredje roman, Stämma i havet, en kvinna som bestämmer sig för att sluta offra sig, samtidigt som hon inser att hela äktenskapet byggt på ett offer. Hon lever sen knappa tjugo år tillbaka tillsammans med en tio år äldre man, på landsbygden i Värmland. Han är präst och har nu drabbats av en obotlig sjukdom som gör hans beroende av henne totalt. De är barnlösa, efter en abort och ett missfall. Hon förlorar sin enda släkting, en excentrisk moster, och måste fara till Stockholm för att ordna upp dennas kvarlåtenskap. Det ger henne andrum och en möjlighet att få syn på sitt eget liv. Och när hon väl fått upp ögonen, går de aldrig att sluta igen. Stewe Claeson har blivit känd som mästerlig novellist och språkkonstnär. I den nya romanen går båda dessa egenskaper igen. Stämma i havet är ett slags kammarspel, ett äktenskapsdrama med begränsat antal roller men med obegränsat antal tydningar. Stewe Claesons senaste bok kom 1997 och hette Nalkas ljuva sommar. Den föregående, Pigan i Arras, kommer detta år ut i pocket. Han är född 1942 och bosatt i Kungälv där han är rektor för den Nordiska Folkhögskolan.

Kollapsen på Sveaborg 1808 är en psykologisk gåta som handlar om isolering, kanske också om den isolering i större skala som är en del av den svenska identiteten.
Hur beter sig människor när de stängs in i en fälla som hela tiden krymper under trycket från en oftast osynlig fiende? Vilka söker sig till varandra och vilka börjar bitas? I en snabbt växlande scenföljd har Carl-Henning Wijkmark fångat oron och rastlösheten, hur man vill bryta sig ut men i stället drömmer sig bort, kasten mellan aggression och apati och hopp om undsättning i sista stund. Det lilla livets konfrontation med de stora händelserna.

Den före detta journalisten Greg Bengtsson är anställd på en reklambyrå i Stockholm, en grubblande flanör för vilken problemet med kärleken står i centrum. Han gifter sig hux flux med en vacker och oberoende kvinna men en ung reklamtecknerska dyker upp och komplicerar historien som utvecklas i träffsäkra situationsbilder från reklambyrån, från skärgården och Kanarieöarna.

Maja Ekelöfs (1918-1989) numera klassiska verk kom ut 1970 och väckte omedelbart stort uppseende och blev en storsäljare. Hennes manus belönades 1969 med Rabén & Sjögrens romanpris och Karl Vennberg skrev i Aftonbladet att boken gav "den hittills klaraste och ovedersägligaste bilden av svensk låglönevardag under 60-talet".

Arvid är präst och prästson, och präglad av sin uppväxt i en sträng schartauansk miljö. En dag tystnar han i predikstolen, de ord som länge varit så självklara för honom har förvandlats till innehållslösa fraser. Det ekar tomt i Faderns hus, och hela Arvids värld rasar samman.

Bente arbetar hemma på styvpappans gård. Hon är rapp i käften och vet vad hon vill. För det mesta. Bente och Leo är tillsammans ända tills ryktena om Leo och den gravida Tina visar sig vara sanna. Ett av de svek som sätter Bentes värld i gungning och hon börjar umgås med Turkhoran, åka in till stan och festa och så träffar hon Jensa, Mördarn, Mange och de andra som gillar AIK men inte invandrare.

"En bok som träffar rätt i magen" Åsa Beckman, DN.

Minna bor med sin familj i norra Sverige. Hennes värld är fylld av dofter och smaker, hemligheter och frågetecken. Det onda och det goda dyker upp där hon minst väntar det. Hon söker egna ord och knep för att hantera sin värld.

Det var ur munnarna orden kom belönades 1998 med Katapultpriset för bästa debut.

Personliga pronomen är en melodroman. En hotfull roman, en våldsam berättelse om en stackars familj i Sollentuna som skakas av skadegörelse och mord, och som är så vilsen att de inte ens är du med varandra, utan jag, du, hon och vi.

Efter den kritikerrosade debuten med Oron bror, en nyfiken gestaltning av barnets syn på världen, det vill säga Sollentuna, är nu Daniel Sjölin tillbaka med ännu en skakande skildring från Stockholms norra förorter. En roman om hot, våld, förnedring med grönrussinleverankpepparsmak.

Personliga pronomen består som ni förstår av flera olika pesoner. Sonen i familjen är "jag", hans styv-syster "du", hans mamma Agneta "hon" och styvpappan Sunesohn med det beslutsamma sättet är "vi". Under en ganska osannolik helg där familjen är under attack från ett ungdomsgäng och systerns mamma (dvs Sunesohns ex) hittas död med påföljande polisbesök hinner vi med inte mindre än två (2) avancerade måltider, varav en (1) är en fest-middag med Ghanas ambassadör i Stockholm som hedersgäst.

Daniel Sjölins språkliga forskningsresa är inne på andra etappen och terrängen är inte till för de klena eller fantasilösa.

Lillebror och storebror i barndomens surrealisiska land När barnet skär sig i tummen rinner ett helt badkar med blod ur såret. När barnet ser en fluga är den så stor som en albatross. Barnets sätt att uppfatta världen är som en tavla av Salvador Dalí. En sådan tavla har Daniel Sjölin målat i sin debutroman. Handlingen i Daniel Sjölins Oron bror är ganska enkel att sammanfatta. Lillebror och storebror åker i vuxen ålder tillbaka till barndomens landskap och under resan minns lillebror, romanens berättare, en rad episoder och miljöer från när han var liten. Det som är så speciellt och suggestivt med Oron bror är Daniel Sjölins sätt att gå in i barndomen med barnets blick och teckna alla fantasier och syner med all den laddning, ångest, förvåning och nyfikenhet som barnet känner inför sin omvärld. Det är en värld befolkad av monster och farliga odjur, vuxna där uppe i höjden som pratar i konstiga bilder; en värld av stängda dörrar och märkliga vattenfenomen som framstår som både fantastisk, surrealistisk och hotfull. Det är en värld helt utan skarv mellan fantasi och verklighet, fylld av oro. Detta är Daniel Sjölins romandebut.

"När mamma var döende visste vi inte att hon var det", skriver Nina Lekander. Mamma Lena hade skickats runt i vårdapparaten efter att ha opererats för cancer, och när hon till sist kom in akut på Karolinska sjukhuset kom döden fort.
"En hel människa är borta och vi står kvar."

Moderns död utlöser en explosion av tankar och känslor hos Nina. Vem var Lena egentligen? Vad hade hon för drömmar och tankar? I sin strävan att förstå och återskapa sin mammas liv letar Nina efter brev och dagboksanteckningar från Lenas ungdomsår och börjar nysta i sin släkts historia.

Hennes tankeväckande bok blir både till en berättelse om ett enskilt människoöde och till en skildring av kvinnors villkor de senaste decennierna. Autentiska och påhittade brev varvas med minnen, dialoger och personliga betraktelser över kärlekslängtan och sorgearbete; livmödrar och skilsmässor; barnafödande och begravningar. Mest om min mamma är en gripande och dråplig berättelse om att förlora en nära anhörig.

1981 gjorde en då helt okänd författare, Per Odensten från Nässjö, debut med romanen Gheel. Det blev en sensationell debut och framgång hos såväl kritiker som publik. Nu kommer Gheel i en ny upplaga samtidigt som Odenstens nya roman, den första på 18 år, ges ut. Gheel är namnet på en belgisk stad som sen medeltiden varit känd som "de galnas stad". Där levde sinnesjuka människor fritt bland de "friska". Dit ville Strindberg komma ifall han mot aftonen skulle "brista", som han skriver. Från denna stad och till Karlskrona kommer en liten grupp människor anförda av ängeln Hjelm. Och han saknade tummar, det var så man visste att han var en ängel. Odenstens roman är en storslagen berättelse om denna grupp utstötta, det är en roman om barmhärtighet och våld. Odensten har skrivit på den nya romanen, En lampa som gör mörker, lika länge som på Gheel och den nya utgör del 2 i en diptyk. I hans nya roman saknar en av huvudpersonerna tumme.

Undertiteln Från människans slutskede ska egentligen uttydas "Från mänsklighetens slutskede". Ett antal forskare, politiker och några intellektuella samlas på en kursgård vid Öresund för att i avskildhet diskutera frågan om hur man löser det demografiska problemet. Allt färre ska försörja allt fler, människor visar allt mindre benägenhet att dö. Under diskussionerna utmejslas två alternativ. Det ena bygger på införandet av starka incitament för att människorna frivilligt ska avsluta sina liv, det andra bygger på betydligt mer aktiv utsortering. Någon röst påminner om de etiska problemen, men det praktiska perspektivet segrar i diskussionerna. När denna satir formulerades var problemet med den åldrande befolkningen tämligen hypotetiskt, idag är det en central fråga som sysselsätter varje samhällsforskare och det bryter in i varje politisk diskussion om bevarandet av välfärdssystemen utan att någon kan visa på defintiva lösningar. Detta motiverar en nyutgåva. Den tyska översättningen uppmärksammades nyligen av författaren Hans Magnus Enzensberger i Tysklands viktigaste tidning med orden: "Wijkmark var några decennier före sin tid, och det han hade att säga om västvärldens demografiska problem var förmodligen för obehagligt för att någon skulle vilja ta honom på allvar. Sedan dess har verkligheten, t ex i form av dödshjälpsdebatten i Holland, kommit ikapp Wijkmarks reflektioner. Det är därför hög tid att ta dem till sig. De lämnar vad gäller klarsynthet och kallblodighet inget övrigt att önska."

Stewe Claesons nya roman är en dag i en mycket gammal mans liv, en som stått en av världshistoriens mest berömda tänkare och politiker mycket nära. Tiro är berättelsen om Ciceros sekreterare, om ett mord och dess oväntade upplösning.

Vi möter Tiro som en mycket gammal man, närmare 100 år. Han är frigiven, och hans före detta dominus, Marcus Tullius Cicero, är sedan länge borta, mördad av den blivande kejsar Augustus utsända dödspatrull. Tiro minns honom fortfarande ofta och gärna, trots att det är fyrtio år sedan han dog.

Tiro lever ett stillsamt liv med regelbundna vanor. Han har sina gäster, han har sina slavar och sin vackra villa i Puteoli vid Neapelbukten. Mitt i vardagslunken skakas hans hushåll av ett mord. Barberaren, vars kvinna länge blivit våldtagen och utnyttjad av en åldrad aristokrat, har slutligen tagit en blodig hämnd. Han själv är försvunnen, kvinnan är kvar och förbereder sig på att bli avrättad. Tiro tvingas försöka reda ut vad som har hänt, och vilka konsekvenserna kommer att bli. Den gamle skrivaren kastas in i ett oväntat filosofiskt och moraliskt dilemma, som får sin oväntade upplösning.

Stewe Claesons skarpögda roman är på en gång ett filosofiskt samtal med läsaren och en spännande mordhistoria. I berättelsens väv träder Rom fram i all sin brutalitet och skönhet. Men framför allt är det ett porträtt i mättade färger av en man som levt ett sekel, sett det mesta och lyckats lära sig något av det.

Litteraturen i verkligheten är Per I. Gedins insiktsfulla bok om förlagsvärlden, berättad inifrån. Gedin ger en levande skildring av den svenska förlagshistorien blandat med kritik och framåtblickar. Boken betraktats som ett standardverk och har länge använts som kurslitteratur på svenska universitet och högskolor.

"Gedin driver sina teser med energi och bravur. Han sänder upp ett sprakande fyrverkeri av fakta, siffror, citat, referenser och generaliseringar som upplyser hela himlen."
Åke Lundqvist Dagens Nyheter

"Gedin sätter in en hel genre i ett historiskt, ekonomiskt och socialt sammanhang, med en lärdom och kringsyn av ovanliga mått […] som genrehistoria och sakkunnig redovisning av romanens öden i dagens och gårdagens samhälle har Gedins bok utomordentliga kvaliteter."
Karl Åke Kärnell, Svenska Dagbladet

"Per Gedin ger oss en kunnig, gedigen historisk tillbakablick över bokmarknadens historia, uppkomsten av en läsande och bokkonsumerande allmänhet och bokens förvandling till vara."
P.O. Enquist Expressen