”Man kan inte göra om livet”

Agneta Pleijel har under våren kommit ut med den andra delen i sitt till stora delar självbiografiska projekt. Den första delen, Spådomen (som nominerades till Augustpriset 2015), introducerade flickan som är Agneta och hennes tjugo första levnadsår. Flickan är den äldsta av tre systrar och växer upp i en familj där föräldrarnas äktenskap är nära att falla samman. Pappan är matematiker och mamma har gett upp sin karriär som musiker. Trots att hon älskar båda högt inser hon att relationen mellan de är långt ifrån okomplicerad och att hon hela tiden måste se upp med vad hon säger och hur hon förhåller sig till dem båda. I den andra delen, Doften av en man, får vi följa flickans väg mot att bli vuxen under åren 20-40. Hon har äntligen flyttat hemifrån! Till Göteborg där hon läser litteraturhistoria på universitetet, ensam i en helt ny stad. Att hon lyckats lämna sin psykiskt svaga mamma är nästan otroligt, och trots att hon tyngs av en skuld är hon nyfiken på vad livet har att erbjuda. Hon kommer i kontakt med många olika män, förälskelsen och sexualiteten och försöker förstå sig på sig själv i dessa relationer, samtidigt som hon längtar efter att skriva.

– Skrivande är en särskild dimension, man måste leva i en form av isolat för att kunna skriva, och det isolatet är kanske svårare att skaffa sig för en kvinna än för en man. Ett eget rum, som Virginia Woolf skriver.

Agneta Pleijel debuterade som poet 1981 med Änglar, dvärgar och som dramatiker redan 1969. Hon har skrivit flera erkända romaner, däribland Vindspejaren (1987), En vinter i Stockholm (1997) och Lord Nevermore (2000). Hon är översatt till ett flertal språk och har mottagit flera priser, som Selma Lagerlöfpriset, och hon var med Lord Nevermore nominerad till Nordiska Rådets stora pris. Innan hon debuterade som poet och prosaist arbetade hon bland annat som kulturchef på Aftonbladet och som redaktör för Ord och bild. Hon har förutom litteraturhistoria studerat både etnografi och filosofi.

Kan inte du berätta om Doften av en man? Vad är det egentligen för slags bok?

– Du kallade den innan för en fiktiv självbiografi men jag har inte riktigt vetat vad jag ska kalla den! För det är inte en självbiografi i den meningen att jag berättar allt som jag varit med om i mitt liv, utan jag koncentrera ju mig på vissa saker. Den stora skillnaden mellan mina tidigare romaner och nu när jag skriver om sig själv är att få syn på den personen jag skriver om. Därför skriver jag om mig själv i tredje person, hon, om denna person som var jag. Men i både Spådomen och Doften av en man låter jag min egen vuxna röst bryta in som ett ”jag” då och då. Det tog väldigt lång tid för mig att komma fram till den här formen.

Hur föll valet på den?

– Det var för att få syn på henne, denna flicka, kvinna som varit jag. Först skrev jag den bara i jag-form, men sedan tänkte jag att den här flickan som är åtta eller tolv eller tjugo år inte gick om att skriva om som ”jag” för det var så länge sedan. Jag var tvungen att skapa en viss distans. Men sedan räckte inte det riktigt för jag som skrev henne är mycket äldre än vad hon är, jag visste ju mycket mer om det som hade hänt efter de här skildringarna. Så jag började foga in lite kommentarer som ”jag”.

Tänker du på det jag:et som dig själv?

– Ja, det är en uppriktig bok.

Jag tycker formen är väldigt bra, och jag tycker rösten är rolig och uppfriskande för du är inte helt lätt mot dig själv som barn!

– Nej, jag tyckte nog tidigt ganska illa om mig själv när jag mindes mig som barn. Jag var äldst av tre syskon och var alltid lite beskäftig och skulle föreställa vuxen och göra mig till lite grann och det var ett drag jag inte tyckte om när jag mindes mig. Men i och med hon-formen kom jag att se lite mer försonande på detta barn som långsamt växte upp. Varför skulle jag tycka sämre om henne än om andra barn eller ungdomar? Jag fick på så sätt lite bättre distans.

– Jag är sträng mot mig själv för jag ville absolut inte locka till medlidande utan faktiskt ganska strikt beskriva de starkaste minnen jag haft.

Tidigt i Doften av en man så skriver du att minnas är att älska, men jag brukar tänka på det på ett annat sätt: att det är så smärtsamt och läskigt att minnas, och att det kan försvåra akten att älska. Men minnesarbetet är alltså ett kärleksarbete för dig?

– Det är det också! Därför att allt det här ändå syftar till det. Det händer ju inte den här flickan några särskilt ovanliga eller omstörtande saker utan det är att det finns ett trauma i hennes familj och det är hennes föräldrars äktenskap. Man blir ju aldrig riktigt klok på vad som har hänt med ens föräldrar men driften hos mig har varit få en sorts klarsyn, och klarsyn innehåller ju en sorts försoning. Man kan inte göra om livet. Man kan förstå det bättre när man blir äldre kanske. Och den här dubbla rörelsen av frankhet och en önskan om försoning har gett tonen åt detta projekt.

Har fiktionen fyllt i där du har glömt?

– Det vet du säkert själv när man fixerar och försöker beskriva ett starkt minne eller en dröm, då uppstår en tredimensionalitet. Man befinner sig i ett rum där det också finns andra människor och omständigheter, och det rummet är vad jag försökt gestalta, och det är väl en fiktiv process kanske.

Är det därför du inte vill kalla det för en självbiografi?

– Nä, men när jag tänker på självbiografi så tänker jag på alla dessa självbiografier som inte minst män har skrivit, där syftet ibland tycks vara att upphöja dem, beskriva alla lyckade karriärer, allt man lyckats med och det var inte jag intresserad av.

Ja, med tanke på din långa och framgångsrika karriär hade du helt enkelt kunnat skriva typ sex böcker om ditt intellektuella arbete!

– Ja, och det intellektuella arbetet hade intresserat mig att fördjupa mig i, men nu är jag upptagen av något annat, relationsproblemet.

Hon gör ju verkligen en ansats att bli fri. I Spådomen, som skildrar barndomen, fantiserar hon om friheten och i Doften av en man iscensätter hon den, det är verkligen inget misslyckat försök. Var kom det modet ifrån i en sådan ung flicka?

– Det vet jag inte! Det var bara liksom släpp mig, låt mig få bli den jag vill bli! Blicken utifrån på flickor är väldigt stark, och grymmare på flickor än på pojkar. Detta bygger ju på en underordning sedan urminnes tider. Som ung grubblade jag mycket på varför så många hinder verkade sitta inuti mig själv och var dom kom ifrån? Jag ägnade en del tid åt varför jag inte kunde känna mig så fri som jag ville. Detta är ju såklart de inskränkningar som kvinnorollen innebär.

Flickan i boken har en mycket krävande mamma och en ganska frånvarande pappa, och hon försöker på olika sätt förhålla sig till dem båda. Särskilt att frigöra sig från mamman är svårt. Jag läste en intervju med dig där du talade om fadersmordet i relation till modersmordet, och hur modersmordet känts fulare för dig.

– Jag tror faktiskt det är så för alla kvinnor. Modersmordet är sällan beskrivet, men det finns några som har gjort det. Min generation var den första att på allvar kliva ur underordning gentemot män. Kvinnorörelsen hade funnits länge men på 60-talet skulle allt detta förverkligas. Hennes mamma i boken, som är en ganska temperamentsfull och vacker kvinna, blir ju oerhört drabbad av att bli lämnad av sin man, flickans pappa. Detta uppbrott avslöjade en ömtålighet som tyckts sitta där sedan generationer, en kvinnlig ömtålighet som var djupt drabbande för flickan, för mig, och som hon hela tiden försöker motverka. Då kan man inte gå på sin mamma med väldigt medel för hon är så ömtålig, även om hon också var stark på väldigt många plan. Jag hade ådragit mig en enorm skuld om jag hade gått på den ömtåligheten. Detta gör frigörelsen från modern, inte bara i mitt fall men i väldigt många fall, mycket svårare. Det finns många exempel på starka mödrar i litteraturen, men min mamma visade sig inte vara detta. Hon var mer bunden än vad jag var vid olika konventioner. Hon hade lämnat sitt yrkesarbete och det hon ville i livet för en man, vilket skapar beroende. Därför bestämde jag mig tidigt, i tonåren, att det här med att vara i alla fall ekonomiskt fri var A och O.

Man måste ha lite get out money!

– Man måste verkligen ha det.

Det här är väl en stor fråga men går det att skriva sig fri?

– Tror du inte det? Jag tror, och det tror jag att du tror också, att skrivandet är en mycket terapeutisk sysselsättning. Man får tydligare konturer, en klarare blick på sig själv. Man sitter ju inte där och skriver med någon adressat, men om jag skriver för någon så är det väl för väldigt många flickor som varit med om det här. En slags uppmuntran, hoppas jag.

Dom här kärleksrelationerna som hon kämpar så med i Doften av en man, har dom stått i vägen för henne eller har dom gjort henne till den hon är? Vad jag egentligen menar är, är det bra eller dåligt att vara förälskad om man vill vara en skrivande kvinna?

– Hon blir ju inte förälskad i alla dom här karlarna! Men jakten på en annan människa som förstår en och att det skulle kunna kombineras i ett gemensamt liv dröjer ju väldigt länge innan hon får uppleva. Förälskelsen är ju en dubbel sak. Det är något som drabbar än och är lätt i släkt med galenskapen. Men samtidigt är den ju en utsatthet, en skörhet. Det är ju underbart att vara förälskad, i män, i livet, i konsten, vad du vill, men att vara förälskad i en annan människa innebär en väldig utsatthet. Och en förtröstan som den här flickan inte har. Hon värjer sig säkert också mot detta tillstånd.

Jag tycker det är svårt att tro på kärlek och att skriva, att båda ska gå.

– Det är det enda som gör det lite skönt att ha blivit gammal. Att man med något mindre lidelse kan se tillbaka på det här, och se galenskaperna.

Tone Schunnesson är skribent och författare, hon romandebuterade med Tripprapporter förra året. Agneta Pleijel är aktuell med romanen Doften av en man. Den här intervjun är en ombearbetning av ett avsnitt av podden Bakom boken (av Norstedts och Rabén & Sjögren), som du hittar där poddar finns.