Elin Anna Labba: ”Tvångsförflyttningarna är svensk historia lika mycket som samisk”

För hundra år sedan inleddes tvångsförflyttningarna av renskötande samer i Sverige. Myndigheterna kallade lösningen för en dislokation, men på samiska föddes ett eget ord; Bággojohtin, tvångsförflyttning. 

Elin Anna Labba berättar nu historien genom de tvångsförflyttades ögon i boken Herrarna satte oss hit. Hon har samlat berättelser, foton, brev och jojktexter, och fram träder en kör av röster från de som inte längre kan berätta. Boken skildrar ett hårt liv, renar som går förlorade när de vänder norrut mot tidigare marker, barn som lämnas till släktingar och sedan blir kvar.

— Det som hände var att Sverige och Norge kom överens om att man skulle tömma vissa områden på renskötande samer, berättar Elin Anna Labba. De samer som då bodde på de utvalda platserna skulle helt enkelt tvångsförflyttas söderut i Sverige. Man valde ut vilka som skulle flytta och fick samla ihop sina renar och vandrande eller skidande flytta söderut med sina renar. Ibland flyttades hela familjer och släkter, ibland blev halva familjen kvar och halva flyttades.

Bakgrunden till tvångsförflyttningarna var att Norge blev en egen nation 1905.  Att människor flyttade över gränsen med renar sågs inte med blida ögon av den norska staten som ville ha marken till sina landsmän. 1919 slöt Sverige och Norge ett avtal om att begränsa hur mycket ren som skulle få flytta över gränsen och i och med det inleddes tvångsförflyttningarna av ett stort antal renskötande familjer. Det blev inledningen på ett mörkt kapitel i Sveriges historia.

Tvångsförflyttningarna började i slutet av 1910-talet och pågick till 30-talet. De sista tvångsförflyttningarna genomfördes på 50-talet i Sverige. 

Den samiska historien är full av övergrepp, från tvångsförflyttningarna och rasbiologiska undersökningar till att man förbjudits att prata sitt eget språk, berättar Elin Anna Labba. 

— Det är en levande historia i Sápmi och som fortfarande i stor grad påverkar många samiska familjer men den är helt icke-existerande utanför Sápmi. Det är ett stort tomrum i Sveriges historia som vi behöver fylla i. Det är svensk historia, det har hänt i Sverige. Det var Sverige som genomförde tvångsförflyttningarna men det är inte en del av svensk historia i det allmänna medvetandet. Jag tror även att det är viktigt för det samiska samhället att bryta tystnaden kring det som hände, som ett sätt att gå vidare. 

Elin Anna Labba berättar att det även inom det samiska samhället finns en tystnad kring de övergrepp som präglat historien. Arbetet med boken var från början ett sätt att försöka skriva sin egen släkthistoria, men snart utvecklades berättelsen till något större. 

— Min egen familj är en av de tysta familjerna. Det är många som inte har velat prata om det som hände, man har inte velat berätta om det. Kanske har ingen heller frågat — eller velat fråga. Arbetet med min bok började med att jag ville berätta min egen historia men det fanns inte så mycket att gå på, jag kom inte vidare. Boken består av berättelser från andra familjer, familjer som har flyttats från samma områden och på samma sätt som min egen familj flyttades. Min egen historia finns med som en fond till varför jag skrivit den här boken. 

Finns det en tystnadskultur i det samiska samhället?

— Ja, det gör det. Att inte prata om det som är svårt är ett sätt att hålla det ifrån sig. Och i och med att det finns mycket i den samiska historien som har varit svårt så finns det många saker man har varit tyst om. Sammantaget har vi en väldigt tyst historia, som blir ännu tystare eftersom man från svensk sida inte varit så intresserad av den. Det blir en kompakt tystnad, både inifrån och från det omringande samhället. Jag hoppas att det håller på att förändras. 

— Jag hoppas att min bok kan bli en del i vägen mot att läka och att kunna öppna upp och prata om det som har hänt. Jag hoppas att vi kan börja prata om den samiska historien som en del av den svenska — tvångsförflyttningarna är ett svenskt trauma, likväl som ett samiskt. Min bok är en berättelsebok men en av personerna jag intervjuade kallade den för en sorgebok.