Elin Anna Labbas bok om tvångsförflyttningarna nu i nordsamisk utgåva

Elin Anna Labbas bok Herrarna satte oss hit berättar om tvångsförflyttningarna av renskötande samer genom de utsattas ögon. Nu ges den ut i en nordsamisk utgåva, Hearrát dat bidje min. Elin Anna Labba har i boken samlat berättelser, foton, brev och jojktexter, och fram träder en kör av röster från de som inte längre kan berätta. Boken skildrar ett hårt liv, renar som går förlorade när de vänder norrut mot tidigare marker, barn som lämnas till släktingar och sedan blir kvar. Sorg som tystas men ändå förs vidare.

– För mig är den samiska utgåvan en slags originalutgåva, berättar Elin Anna Labba. Den innehåller alla de berättelser jag har hört och spelat in, precis som de lät på band. Det var viktigt att göra den här utgåvan och ge ett rum åt alla de vackra rösterna. Särskilt som det är ett språk som så många av de drabbade i boken förvägrades.

– När jag jobbade med det här intervjuerna golvades jag ofta av de äldre tvångsförflyttade människornas sätt att berätta. De var sådana ordkonstnärer och det kändes helt omöjligt att ge ut boken på bara svenska. Det skulle vara som att ta bort det allra vackraste, och det sorgligaste, i de här berättelserna, att inte ge dem sitt eget språk. Att jag kunde göra det här arbetet på samiska och intervjua på samiska var ju en förutsättning för att alls kunna skriva boken. Det hade åtminstone blivit en helt annan bok.

För hundra år sedan inleddes tvångsförflyttningarna av renskötande samer i Sverige. Myndigheterna kallade lösningen för en dislokation, men på samiska föddes ett eget ord; Bággojohtin, tvångsförflyttning. De första som tvingades iväg lämnade sina hem i tron att de skulle få komma tillbaka.

Bakgrunden till tvångsförflyttningarna var Norge har blev en egen nation. Att människor flyttade över gränsen med renar var ett rött skynke för den norska staten som ville ha markerna för sina landsmän. 1919 kom Sverige och Norge överens om att begränsa hur mycket ren som får flytta över gränsen och i och med det inleddes tvångsförflyttningarna av ett stort antal renskötande familjer. Det blev också inledningen på ett mörkt kapitel i Sveriges historia.

– Jag är glad för att den svenska och samiska utgåvan går hand i hand, och att språket rinner genom dem bägge. Den samiska utgåvan har också en extra intervju och lite mer citat än den svenska.

– Vi brukar kalla vårt språk för gollegiella, guldspråket. För mig är det verkligen som att den här utgåvan har ett gyllene skimmer om sig. I samiskan syns underdrifterna, poesin, den karga humorn och lekfullheten i språket tydligare. Historien kryper ännu närmare.