Den unge Olof Palme – läs ett avsnitt ur biografin av Henrik Berggren

På onsdag, den 10 juni, kommer chefsåklagare Krister Petersson att presentera sitt beslut om Palmeutredningen. På en digital pressträff ska han tillsammans med spaningsledaren Hans Melander berätta om åtal kommer att väckas eller ej.

Henrik Berggrens Underbara dagar framför oss är den stora, definitiva boken om Olof Palme och hans tid. Den rör sig från tysta lägenheter på Östermalm i Stockholm till kokande metropoler i Sydostasien, från privata internatskolor till socialdemokratiska kursgårdar, från lantligt herrgårdsliv i Sörmland till sjaskiga drugstores i den amerikanska södern.

Boken finns i pocket och vi bjuder nedan på ett avsnitt om den unge Olof Palme

*
 

Låt oss för ett ögonblick frysa bilden av den unge tjugoårige officerskadetten Olof Palme sommaren 1947. Till det yttre en spenslig ung man, nästan exakt av svensk medellängd år 1947, 174 centimeter. Han är försedd med en gråblond ostyrig kalufs och har skarpskurna drag; intensiva blå ögon, profilerad näsa och nästan kvinnligt sensuella läppar. Hakan är för svag, tänderna för ojämna och näsan lite för böjd för att han ska kunna kallas stilig. Men en del kvinnor uppfattar honom som attraktiv. Hans ansikte är livfullt och förmedlar personlighet. Ibland intar han en ironisk hållning med en lätt dragning i mungiporna som kan tolkas som förakt eller inbjudande charm beroende på betraktaren. Andra gånger är hans uppsyn allvarlig med en varm nyfikenhet i ögonen. Ur vissa vinklar ser han direkt ofördelaktig ut: allt blir för vasst och överdrivet. Men i andra perspektiv framstår hans anlete som frimodigt och öppet; en intressant och tilldragande ung man som man gärna skulle vilja lära känna lite bättre.

Ingenting i hans uppenbarelse antyder att han är en blivande arbetarledare som ska jaga skräck i delar av det borgerliga Sverige. Hans begränsade livsval fram till tjugoårsåldern har varit ytterst pietetsfulla mot familjens önskningar och hans åsikter är tämligen konventionella om än något till höger på den politiska skalan. Han är artig, omtänksam om än disträ och uppvisar inga tecken på ett starkt behov av att ta avstånd från sin miljö eller familj. Hans stora intresse är litteratur, där han enligt militärpsykologen Trankell hade ”ett exceptionellt moget omdöme”. Familjetraditionerna har inte utgjort begränsande bojor utan förtöjningar som hindrat att han drivit i väg alltför ung ut på stormiga hav. Den skarpsynte skulle kanske också skönja ett gäckande drag i hans personlighet, en subversiv lättsamhet som signalerade att han förbehöll sig rätten att tänka själv och inte acceptera givna auktoriteter och respekterade traditioner. Och den som kände till något om familjen skulle kanske fundera på hur mycket av Sven och Henrik Palmes intensitet och viljekraft som doldes bakom de blå ögonen.

Hans bakgrund, hans utbildning och inte minst hans begåvning pekade på att han hade stora möjligheter att lyckas med det mesta av vad han än företog sig i det svenska efterkrigssamhället. Han hade klarat sig igenom sju år på internatskola och två års officersutbildning, vilket i sig var tecken på att han var tillräckligt robust för att möta vuxenlivet. Han tillhörde en elit i det svenska samhället som i framtiden skulle återfinnas inom näringsliv och statlig förvaltning, den akademiska världen, journalistiken, politiken och försvarsmakten. Ingen skulle ha blivit förvånad om han valde politiken med tanke på hans intresse för samhällsdebatt. Inte så många hade heller blivit förvånade om han gjort karriär som forskare eller tidningsman med tanke på hans intellektuella läggning och litterära intressen.

I det första fallet togs det för givet att han skulle engagera sig på den borgerliga sidan, mot socialdemokratin. I det andra fallet kunde man kanske förvänta sig en mer distanserad hållning till samhällsfrågorna, en vag liberal kulturradikalism som styrde bort från den hårda kampen om samhällsmakten. Vad ingen tycks ha förutsett är det som hände: att Olof Palme delvis kombinerade de två alternativen genom att bli en socialdemokratisk politiker. Det brott som Olof Palme onekligen gjorde med sin bakgrund bestod inte främst i att han blev socialdemokrat i en mer intellektuell bemärkelse utan i att han också valde att omsätta denna övertygelse i aktiv handling och maktpolitik. Det var förvånande – om man hade glömt bort att hans farfar hette Sven Palme. Tjugo år gammal tog plötsligt Olof ett kliv i en helt ny och oväntad riktning: han reste till USA.