Ale mana merrii

När Ingá och Rávdná kommer hem till sommarlandet ligger byn redan under vatten. Utan att förvarna dem har Bolaget dämt upp sjön igen, och det som var en gång var ett sjösystem har blivit ett ogästvänligt hav. I djupet skymtar kåtornas tak när de ror ut för att rädda det som går.
Runtom dem kliver det moderna samhället närmare, men de nya elledningarna dras högt ovanför dem, utan att ansluta. I luften knastrar elen och fåglarnas kvitter försvinner.När Rávdná bestämmer sig för att bygga ett riktigt hus, trots att hon egentligen inte får lov som nomadiserande same, blir den lilla familjen mer och mer distanserad från de övriga i byn. Och vattnet, det kommer obönhörligt tillbaka.Augustprisvinnaren Elin Anna Labba romandebuterar med en stark mor- och dotterskildring där det krypande, stigande vattnet är som en egen varelse. Det som en gång gav liv, blir ett ständigt hot. Om en mor som protesterar och blir alltmer isolerad, och dottern som önskar lägga det som krävs bakom sig, för att få det som alla andra. Boken finns även i en nordsamisk utgåva (Ale mana merrii, 2024).

Vinnare av Augustpriset 2020 för Årets svenska fackbok!

För hundra år sedan inleddes tvångsförflyttningarna av renskötande samer i Sverige. Myndigheterna kallar lösningen för en dislokation, men på samiska föds ett eget ord; Bággojohtin, tvångsförflyttning. De första som tvingas iväg lämnar sina hem i tron att de ska få komma tillbaka.

Bakgrunden är att Norge har blivit en egen nation. Att människor flyttar över gränsen med renar är ett rött skynke för den norska staten som vill ha markerna för sina landsmän. 1919 kommer Sverige och Norge överens om att begränsa hur mycket ren som får flytta över gränsen och i och med det inleds tvångsförflyttningarna av ett stort antal renskötande familjer. Det blir också inledningen på ett mörkt kapitel i Sveriges historia.

Herrarna satte oss hit berättar nu historien genom de tvångsförflyttades ögon. Elin Anna Labba har samlat berättelser, foton, brev och jojktexter, och fram träder en kör av röster från de som inte längre kan berätta. Boken skildrar ett hårt liv, renar som går förlorade när de vänder norrut mot tidigare marker, barn som lämnas till släktingar och sedan blir kvar. Sorg som tystas men ändå förs vidare.